Alla intryck från 3DS-eventet

I fredags begav jag mig till Hard Rock Café i Stockholm för att spela 3DS för Svamprikets räkning. Egentligen hade jag inte tänkt skriva något om upplevelsen, eftersom så många redan gjort det. Jag vill inte bara upprepa deras intryck. Men jag har blivit övertalad att göra skriva ändå. Jag hann utan problem att prova alla spel jag var nyfiken på (utom Ridge Racer, som jag helt glömde bort), och tänkte dela med mig av några tankar och intryck.

Intryck av konsolen

Det första som slog mig när jag fick 3DS i händerna är att den känns som en hårdare version av DS Lite. Nu var det massa krimskrams på maskinen eftersom den måste laddas hela tiden och satt fast i demonstratörens bälte, så det var omöjligt att uppskatta tyngd. Men den är samma storlek som DS Lite, kanske till och med lite mindre. Att den känns så hård, nästan som metall, är kanske något som ett par händer inte kommer uppskatta efter långa spelningar.

Men som sagt, eftersom den var mycket tyngre på grund av allt krimskrams är det förmodligen mycket skönare att hålla i en ”naken” 3DS. Den analoga plattan ser jag även som ett potentiellt problem. Den kändes lite trög, och jag har en känsla av att den efter ett par år kan komma att lida av samma problem som N64-stickan. Men det återstår att se.

3D-effekten offrade inga färger och ingen skärpa. Det var faktiskt nästan som att skärpan blev bättre, eller åtminstone mer påtaglig, när 3D-effekten var aktiverad. Däremot förlorade man bilduppdatering, vilket inte var märkbart alls i vissa spel medan det var oerhört tydligt i andra. Dead or Alive var till exempel mycket skönare att spela med 3D-effekten av, eftersom det då utspelade sig i 60 bilder i sekunden.

Det var för övrigt väldigt tydligt vad som bekymrar Nintendo när det kommer till konsumenternas intryck av 3D-effekten. Flera av demonstratörerna upprepade samma saker, trots att de stod på varsina sidor av golvet. Jag vet inte hur många gånger jag fick höra ett lite ursäktande ”man vänjer sig vid 3D-effekten efter ett tag” när jag lekte med 3D-slidern. Man är uppenbarligen väldigt mån om att kunderna inte ska tycka grafiken är jobbig för ögonen. Det är en fallgrop som Nintendo är medvetna om, kanske lite för medvetna.

Jag var inte överraskad av 3D-effekten. Alltså, ja, det är 3D. Men det ser inte bättre ut än jag förväntat mig, förutom att skärpan var bättre än jag trodde. Jag var inte säker på om 3D-effekten skulle få saker att poppa ut ur skärmen, eller om den bara gick inåt. Jag hade hört olika. Men från vad jag såg gäller 3D-effekten bara djup inåt. Å andra sidan tror jag inte något spel försökte sig på att poppa ut den. Överraskande nog var det snarare de rörelsekänsliga kontrollerna och användandet av kameran som imponerade mig mest, men mer om det i spelintrycken.

Super Street Fighter IV 3D Edition

Det första spelet jag lade labbarna på. Inte bara för att det var närmast entrén, utan även för att det är ett spel som jag spelat en del till Xbox 360. Så det går att jämföra, liksom. Och rent grafiskt tycker jag 3DS-versionen lever upp till sin stationära storebror väldigt väl. Jag är inte så säker på kontrollerna, men det var nog bara för att jag provade att spela med den där lilla analoga plattan. Den är lite för trög för fightingspel.

Det intressanta som jag inte visste var att man kan kartlägga fyra olika combos på pekskärmen, och när man vill avlossa dem är det bara att klicka. Först tänkte jag att det var riktigt dumt och fuskigt, men efter att ha spelat lite insåg jag fördelarna och ändrade uppfattning. Det var faktiskt ganska skönt för spelar som jag, som inte är så inbitna. De allra hårdaste lirarna kan såklart stänga av funktionen när de kör mot varandra. En annan nyhet som hardcorefansen förmodligen kommer klara sig utan är möjligheten att spela med kameran snett bakom din karaktär. Man vinklar alltså kameran lite till vänster. Det tillförde egentligen inte mycket för mig, men gjorde det heller inte svårare att spela.

Mii Maker

Mitt första möte med konsolens kamerafunktioner var föga imponerande. Nog för att rummet var relativt dunkelt, men kamerans kvalitet var inget att hurra förr. Men att fota sig själv var enkelt, och när konsolen producerade fram en Mii liknade den faktiskt mig riktigt bra. Faktum är att tjejerna på stationen sa att det var den bästa bilden de sett hittills, och jag tänker låtsas som att de inte säger det till alla. Sen är jag nog väldigt lätt att efterlikna, med mitt långa hår, trubbiga näsa och stora trötta ögon. Mii Maker är bara en liten rolig funktion, och kameran var inte speciellt bra. Men kvalitén räckte för att få fram en Mii som liknade mig, och att man kan transportera den till Wii är ju ganska coolt.

Resident Evil The Mercenaries 3D Edition

Precis som Street Fighter IV så levde även Resident Evil upp till sin stationära motsvarighet riktigt bra, men inte lika bra som Ryu och gänget. Det såg absolut bra ut, men ju mer detaljerad grafiken är desto mindre 3D-effekt vill man ha. Att sikta med den lilla analoga plattan funkade fint, men det var inte det bästa siktet jag provade. Inventory med hälsosprejer och vapen kunde man komma åt väldigt lätt med hjälp av pekskärmen.

Jag hade gärna sett någon filmsekvens i demot, eftersom jag inte riktigt fick tillfälle att kika närmare på karaktärsmodellerna. Jag märkte inget nytt jämfört med Mercenaries-läget i Resident Evil 5. Till och med banan var densamma, medan det även en av banorna från Resident Evil 4 fanns med.

Steel Diver

Vilken överraskning! Jag har inte alls varit speciellt fascinerad av vad Steel Diver verkar vara, men efter att ha spelat ett par banor känns det plötsligt som ett av konsolens mest intressanta titlar. För det första var det min första kontakt med konsolens rörelsekänsliga kontroller. Visst hade jag upptäckt att man kunde se sig omkring under filmsekvenserna i Dead or Alive, men det var i Steel Diver som jag fick prova det i gameplaysammanhang.

Lägligt nog var demostationen utplacerat vid några snurrstolar, så när man satt och spelade kunde man lätt spinna runt i 360 grader. Att skjuta ubåtar i förstapersonsperspektiv vid ytan var lagom spännande, men jag kan tänka mig vad utvecklare kan komma att använda funktionen till i framtiden. Konstigt nog blundade jag med ena ögat när jag siktade på fartygen innan jag avfyrade missiler, men det gör man ju på riktigt också. Det mest underhållande i demoversionen var dock det sidoscrollade spelandet. Det är helt enkelt ett ganska långsamt schmup där du åker fram med en ubåt. Det låter tråkigt, men var en av titlarna som sög in mig allra mest.

Nintendo 3DS Camera

Visningens absoluta höjdpunkt! Tyvärr fick man bara prova ett av alla kort som följer med konsolen, som lät besökarna skjuta måltavlor och monster. Jag älskar upplevelser som bjuder på något helt nytt, och där är Nintendo mästare. Med 3DS-korten har man lyckats fascinera mig än en gång. Som ni kanske vet lägger man ett kort på bordet, och riktar konsolens kameror på baksidan av skärmen.

Till skillnad från kameran på skärmens framsida så tycker jag kvalitén på de två 3D-kamerorna var mycket bättre. Snart började saker hända, och måltavlor började poppa fram. Hela bordet tog del av föreställningen, och det såg ut som att området runt omkring kortet buktade utåt och sjönk inåt. Helt fantastiskt.

För att pricka vissa av måltavlorna samt alla olika delar av monstret på slutet var jag tvungen att böja mig ner och vrida mig till höger och vänster. Jag hade ett enormt leende över ansiktet hela tiden, och kände mig som ett barn. Nintendo har ofta den effekten på mig. Jag är enormt imponerad, trots några korta kameraproblem när jag vred och vände så att kortet råkade hamna utanför bild. Jag är säker på att Nintendo redan arbetar på att implementera den här funktionen i nästa Pokémon, och jag ser fram emot det så sjukt mycket.

Kid Icarus: Uprising

Ett självklart val om du gillar schmups. 3D-effekterna var starta och gjorde så att det kändes som att scenerna utspelade sig på en större skärm. Kontrollerna var så gott som felfria och sättet man använde vinklarna på fick det att kännas som en bergochdalbana. Det var en hisnande upplevelse som jag inte tror kommer göra många schmupfans besvikna. Om du gillade Sin & Punishment 2 som släpptes till Wii förra året kommer du förmodligen även gilla Kid Icarus: Uprising.

Att styra Pit med den analoga plattan och sikta med stylusen var perfekt, och mycket skönare än att styra Samus på samma sätt i Metroid Prime: Hunters. Frågan är bara hur bekvämt det blir att skjuta med L-knappen om man vill spela längre perioder. Jag var heller inte så förtjust i att springa på marken. Det gick för långsamt, och såvitt jag vet kunde man bara göra korta bursts genom att trycka framåt två gånger.

Pro Evolution Soccer 2011 3D

Efter att avsiktligt gått förbi Rabbids Travel in Time, The Sims och Combat of Giants Dinosaurs 3D kom jag fram till Pro Evolution Soccer 2011 3D. Fotbollsspel är absolut inte min grej, vilket verkligen framgick i mina tafatta försök till att låta Barcelona få över bollen till motståndarnas planhalva. Men jag var väldigt nyfiken på att se hur 3D-effekten påverkade ett spel av den här typen. Precis som i Street Fighter IV kunde man välja att ha kameran bakom karaktärerna, men till skillnad från fightingspel hade det en mycket större påverkan på spelupplelvelsen i Pro Evolution Soccer 2011.

I de andra spelen var 3D mest bara en cool effekt som gjorde grafiken mer levande och gav ett imponerande djup. Men Pro Evolution Soccer 2011 lyckades använda 3D-effekten kombinerat med kameravinkeln för att verkligen skapa inlevelse, och det kändes nästan som att jag verkligen var där – så mycket som den känslan kan uppstå när man egentligen tittar på en liten skärm. Det var även lättare att passa när avstånden blev mer visuellt tydliga. Jag provade aldrig att spela med den klassiska vyn, men att ha 3D-effekt och kameran bakom ryggen var riktigt kul.

Dead or Alive Dimensions

Dead or Alive Dimensions var förmodligen det spel som var minst imponerande i 3D. Trots att det är spelet som försökte spela mest på det, så kändes det som att det bara var två lager. Men! Dead or Alive Dimensions var även det spel som var absolut snyggast utan 3D-effekten. Jag valde Ryu Hayabusa och satte igång. Anledningen till varför jag föredrog att spela utan 3D var för att man fick 60 bilder i sekunden. När 3D-effekten inte är mycket att hänga i granen prioriterar jag absolut bilduppdateringen. Precis som i Street Fighter IV kunde man välja kombinationer från pekskärmen för att karaktären skulle utöva dem. Men utförandet av det var dock bättre i Street Fighter IV.

The Legend of Zelda: Ocarina of Time

Jag är lite förvånad över hur populärt det här spelet var. Det var den enda stationen där vissa ibland var tvungna att vänta lite innan de fick prova. Jag förstår att det handlar om världens kanske mest älskade spel någonsin, men å andra sidan är det ju inte ett nytt spel som alla inte redan spelat. Vi har redan spelat det, liksom. När jag gick fram och tänkte provspela frågade en av stationens tjejer om jag hade spelat Ocarina of Time förut, ”många gånger” svarade jag och höll upp min triforcetatuerade arm. Demoversionen bjöd på tre olika scenarier: Kokiri Forest, Queen Ghoma och inuti Dekuträdet. Eftersom byn Kokiri är min favoritplats någonsin valde jag självklart den först.

3D-effekten kändes mer subtil i Ocarina of Time än i något annat spel, vilket jag kan tänka mig att många gillar. Det jag tänkte mer på var det tekniska ansiktslyft som spelet gått igenom sedan senast. Jag gick in i ett av husen för att få en närmare titt på Link, och tror att hela modellen bytts ut samtidigt som det syns att man inte ville gå allt för långt från originalet. Men trots det vackra gyllenbruna ljuset och eldflugorna som svävar omkring i luften kändes det som att något saknades i atmosfären. Det tog mig ett tag att inse, men jag saknade Nintendo 64-dimman! Allt var lite för skarpt, lite för klart. Men kanske är det nostalgin som talar.

Sedan var det dags att slåss mot Queen Ghoma. 3D-effekten var lika subtil här, och kändes inte alls lika stark och ”in your face” som i de andra titlarna. Det var under min kamp mot Ghoma som jag insåg att jag inte hade minsta koll på kontrollerna. Inte nog med att jag hade svårt att lista ut vilka knappar som var vilka, att sikta med slangbellan med hjälp av konsolens rörelsekänsliga funktioner var inte något som underlättade i just det här fallet. När jag till slut listade ut vilken knapp som stod för targeting kände jag att det kanske var dags att låta folket bakom mig få prova lite.

PilotWings Resort

Jag trodde att Ocarina of Time var det sista spelet jag ville prova, men under ännu en runda på golvet upptäckte jag att jag missat PilotWings Resort – det spel som jag förmodligen kommer köpa på releasen! Som vanligt var det ingen kö, så det var bara att gå fram och greppa konsolen. Precis som jag misstänkte underlättade 3D-effekten att flyga in i små ballonger och landa på måltavlor. PilotWings Resort hade nog den mäktigaste 3D-känslan, eftersom det hade dessa enorma vyer att blicka ut över. Och till skillnad från Steel Diver kände jag inte behovet att blunda med ena ögat när jag siktade.

Slutsats

PilotWings Resort kommer förmodligen bli releasetiteln som jag till slut köper, även om jag gott och väl skulle kunna underhållas bara av kamerakorten som kommer med konsolen. 3D-effekten varken överraskar eller underpresterar. Det är liksom vad jag förväntat mig, fast med bättre skärpa och färger. Det var heller inte överdrivet petigt med att hålla konsolen rakt framför ögonen, och jag tycker snarare avståndet var viktigare än vinkeln.
Under eventet gick jag oavbrutet från station till station utan mycket till vila under 90 minuter, och kände aldrig att det blev påfrestande för ögonen. Och då var det ändå i en ganska dunkel lokal. Hur det blir när man helt oavbrutet stirrar på samma 3D-skärm återstår väl att se.

Spelen vars 3D-effekter som imponerade mest var utan tvekan Kid Icarus: Uprising, Pro Evolution Soccer 2011 och Pilot Wings Resort. Men när det kommer till ren grafisk prestanda på det mer tekniska planet var det självklart Resident Evil Mercenaries och Street Fighter IV som tog hem priset. Jag väntar med att yttra mig om det fantastiskt snygga Metal Gear Solid 3: Snake Eater tills jag sett det spelbart. Tyvärr missade jag helt att provspela Ridge Racer, och lyckades inte hitta Nintendogs + Cats. Men av det jag spelade så var det här mina intryck.

Några frågor?