Kategori: Recension

Jag vill inleda den här recensionen med att bjuda med er på en resa. En resa genom tid och rum, till en dag för inte allt för längesen, till ett oansenligt mötesrum på ett oansenligt kontor.

I rummet sitter en grupp samlade runt en whiteboard, där en person skriver upp alla idéer som gruppen lägger fram. Någon nämner bonfire-systemet från Dark Souls, någon annan säger att survival-crafting är skoj. Någon har precis spelat Horizon och tycker det är häftigt att analysera ledtrådar och se AR-rekonstruktioner. ”Science fiction” är inringat, med pilar som går ut till ord som “hologram”, “nano-teknologi” och “mutation”.

Jag är med skräck som jag är med stark mat: ganska medeltålig. En gång i tiden hade jag kanske känt någon slags impuls att vilja hävda mig, säga att jag skrattar åt även den läskigaste skräcken, och utan problem kastar i mig den starkaste maten. Men jag är trettio år gammal nu. Om maten är för stark så blir jag toalettbunden nästkommande dag, och om skräcken är för läskig så skriker jag.

När jag spelar Madison så skriker jag.

Stoppa mig om du har hört den här förut. Ett gäng ungdomar finner sig plötsligt i en vaken mardröm när de attackeras av okända monster, och måste nu göra allt de kan för att överleva till gryningen.

Min första impuls när jag ska beskriva Death’s Door är att börja slänga ur mig liknelser till andra spel. Dark Souls-inspirationen är uppenbar, inte bara i att spelet går ut på att samla själar, utan också i hur bandesignen använder sig av upplåsbara genvägar snarare än täta checkpoints. Utseendet är lika delar Studio Ghibli och Zelda, och utöver estetiken känns Zelda även som att det stått som inspiration för pusseldesign och förmågor. Utvecklar-duon har inte direkt varit diskreta med sina inspirationskällor.