Halo: Campaign Evolved

För ett tag sen var det någon som frågade mig “vad är det första du tänker på när jag säger TV-spel?”. Det är en ganska udda fråga att få sådär från ingenstans och mer eller mindre omedelbart så hade otaliga spel hunnit passera genom mitt huvud. Från barndomsfavoriter till mina nuvarande favoriter, från klassiker till spelen jag råkade spela just då. Men någonstans kristalliserade sig ändå ett svar. Inte svaret i bestämd form, det tror jag inte finns, men i alla fall ett svar.

När jag tänker på TV-spel så tänker jag på Halo: Combat Evolved.

Första Halo var ett otroligt spel när det kom och varje gång jag spelar om det så slås jag av hur väl det håller fortfarande idag. Det är inte perfekt, det finns definitivt delar som visar sin ålder, men grunderna är fortfarande såpass solida att man kommer ha kul även tjugofem år senare.

Så därför borde jag självklart ha varit extremt pepp på att det nu får en sprillans ny remake. Och därför var det konstigt att mina känslor istället vara väldigt ljumna. Kanske var det remake-tröttma som spökade. Allt ska remakeas hela tiden. Halo har redan fått en remake och den var ärligt talat lite av en besvikelse. Inte dålig, bara oambitiös och dessutom i ett oförlåtligt ofärdigt stadie när den släpptes. Så mina murar var uppe när jag började spela remake nummer två av Halo: Combat Evolved.

Att börja spela Halo: Campaign Evolved var en schizofren upplevelse. Spelet är ju så klart jättebra, för det är Halo, ett av mina favoritspel, men där satt jag och kunde inte sluta nagelfara varenda beslut utvecklarna hade tagit. Både det som var nytt och det som var precis som förut tycktes skava.

Inledningsvis är remaken extremt trogen. Nästan löjligt trogen på ett sätt som känns lite väl vördnadsfullt mot originalet. Under första halvan av spelet så är banorna nästan inte rörda alls och även om det så klart känns väldigt hemtrevligt så hade jag nog ändå hoppats på något mer.

Ett problem som finns av och till genom hela originalet är att bandesignen är lite rörig och att det är lätt att gå vilse i labyrinten av korridorer om man inte är helt uppmärksam. Ibland åtgärdades detta med markörer på skärmen som visar vart du ska, men långtifrån alltid och när de finns där är de inte alltid helt användbara, som exempelvis när de bara pekar ut att målet är någonstans på andra sidan labyrinten du just för tillfället gått vilse i.

Sättet Halo Studios (tidigare 343 Industries) valt att adressera detta under spelets första halva är genom att vara lite mer frikostig med markörerna. Men mina kära ideoter, om ni vet att det är omöjligt att hitta utan övertydliga pilar så kunde ni ju bara gjort banorna annorlunda. De svintrånga korridorerna i Pillar of Autumn är inte lastbärande för spelupplevelsen.

Den överdrivna vördnaden för grundmaterialet skiner även igenom i spelets mellansekvenser och karaktärernas voiceovers. Hela spelets manus har nämligen spelats in på nytt, med några mindre ändringar. Det faktiska innehållet gör väl varken särskilt mycket till eller från, men vissa leveranser känns… märkliga. Det är som att lyssna på ett åldrande rockband som sjunger sina 20 år gamla hits för en publik av die hards. De blinkar mot det vrålande publikhavet och lägger extra fokus på delarna de vet att alla gillar, så att de nästan låter som ett coverband av sig själva. Det är som att det finns ett implicit “minns ni den här delen?” bakom allt de säger.

Det kanske konstigaste exemplet på något som är oförändrat från originalet är också det konstigaste exemplet på något som har förändrats. Halo var spelserien som populariserade att ersätta en klassisk hälsomätare med regenererande hälsa. Men första spelet hade faktiskt också en klassisk hälsomätare. När skölden får slut på energi börjar din hälsa gå åt och för att hela den krävs att du plockar upp förbandslådor.

Det försvinner i efterkommande spel i serien och det är väl rimligt att göra samma sak i remaken, vilket utvecklarna också gör… typ. Det finns inte längre några förbandslådor att plocka upp för att återställa hälsan, men hälsomätaren finns fortfarande kvar under skölden. Den är bara också regenererande. Så nu har du två stycken separata regenererande hälsomätare. Det är ett i sanning bisarrt beslut. Det förstör ju ingenting, det är bara… konstigt.

I övrigt är förändringarna ganska mycket vad man kunde förvänta sig. Många små förändringar som att man nu kan trycka på en knappt för att springa och att man kan göra en liten över-axeln-inzoomning med alla vapen, saker som puristen i mig ryggar inför men som mina rimligare delar köper fullt ut.

Fordon fungerar nu mer som de gör i senare delar vilket är en uppskattad förändring. Även de vapen som lagts till känns roliga och rimliga, framförallt de vapen som redan fanns i spelet men som inte gick att använda tidigare, som Covenanternas lasersvärd. Det mest oklara tillskottet är SMG:n, ett som knappt har existensberättigande i Halo 2 där man åtminstone kan ha en i var hand. Här fattar jag inte alls varför man slängt in den.

Remaken är också, så klart, väldigt snygg. Ett av mina problem med den förra remaken är att den inte faktiskt är så mycket snyggare grafiskt, samtidigt som det inte sällan är fulare designmässigt. Jag gillar inte riktigt riktningen de tog när de uppdaterade grafiken och i många situationer är det ärligt talat snyggare när man spelar med den gamla grafiken.

Så är inte fallet med Campaign Evolved. Jag kanske har mina små invändningar mot att ringens massiva monoliter blev lite mer generiskt rymdvarelse-iga när man plåttrade ner dem med gamer-LED, men jag kan inte med stadig röst och ärlig intention säga att Campaign Evolved inte är piss-snyggt. Snyggt som piss.

Det här var ungefär summan av mina tankar halvvägs igenom spelet. Jo men visst, det är väl en väldigt fin remake, men hade de inga mer ambitioner än så? Men så kom jag till biblioteket.

The Library är antagligen Halos mest notoriska bana. Och medan jag är ett sånt sjukt pervo som faktiskt gillar den så är det inte som att jag inte förstår var kritiken kommer ifrån. Det är en av spelets absolut mest repetitiva banor, där du får springa genom identiska miljöer i en smärre evighet. När jag och Glenn streamade spelet tidigare i sommar upptäckte vi plötsligt att vi snurrat till det och sprungit åt fel håll i fem minuter och inte märkt det för att allt ser så förbannat likadant ut. Så om det är någonstans man ska lägga krut på att uppdatera bandesignen så är det här.

Biblioteket är mer eller mindre en helt ny bana och introducerar till och med en helt ny fiende-typ, och för första gången känner man på riktigt potentialen i remaken. Det är tråkigt att det kommer först i spelets andra halva, men om jag ska lite rättvis så är ju första halvan redan ganska jävla bra i originalutförande.

Och så, till slut, ger jag vika. Jag släpper mina reservationer och släpper in Halo: Campaign Evolved. Jag kan stirra mig blind på alla små detaljer som jag tycker borde vara mer annorlunda, eller mer samma eller mer annorlunda och mer samma, eller så kan jag bara njuta av att få spela en skinande ny remake av ett av tidernas bästa spel. Så jag tänker göra det istället. Campaign Evolved är en väldigt bra remake och jag är allt sammantaget nöjd.

Men så innehåller Halo: Campaign Evolved ju faktiskt lite nytt content också. Tre helt nya uppdrag som utspelar sig ett år innan händelserna i originalet. Och de är helt okej. Kanske till och med ganska bra.

Ett problem Halo Studios haft ända sedan de tog över serien är att spelen de gör känns lite som… fan fiction. Och det är definitivt fallet här. Jag har svårt att sätta fingret på exakt vad det är, men även när de är ganska bra så känns det inte riktigt rätt.

Ett litet tag tänkte jag att det skulle komma något intressant ur att alla banorna utspelar sig i covenant-territorium utan andra soldater i närheten, kanske skulle det vara begränsad tillgång till vissa vapen och mer fokus på att improvisera med vad man har. Istället blev det ganska precis tvärt om och ungefär vartannat rum man går in i är ett arsenal fullt med alla tillgängliga vapen från båda faktioner. Det är som om studion är livrädda för att spelare ska vara tvungna att använda något annat än sitt favoritvapen i någon situation.

De nya banorna gör inget revolutionerande men bjuder på habilt Halo-gameplay och har lite kul idéer. Okej en kul idé: med ett välriktat skott kan du få brutes att gå bärsärk och attackera allt i sin närhet, inklusive allierade. Jag gillade det. Men om det inte vore för att banorna kom klistrade på remaken så hade jag nog varit betydligt hårdare mot dem.

Det bästa en remake kan hoppas på är väl att ersätta originalet. Att vara den bästa versionen av spelet. Jag har spelat några sådana remakes. Exempelvis kommer jag nog aldrig starta upp original-Spyro igen nu när Reignited Trilogy finns. Och Campaign Evolved står verkligen och dansar precis på den gränsen. På många sätt är det det ultimata sättet att spela första Halo. Men jag har fortfarande svårt att helt släppa tanken på att dra igång originalet igen.