Jag är med skräck som jag är med stark mat: ganska medeltålig. En gång i tiden hade jag kanske känt någon slags impuls att vilja hävda mig, säga att jag skrattar åt även den läskigaste skräcken, och utan problem kastar i mig den starkaste maten. Men jag är trettio år gammal nu. Om maten är för stark så blir jag toalettbunden nästkommande dag, och om skräcken är för läskig så skriker jag.

När jag spelar Madison så skriker jag.

Stoppa mig om du har hört den här förut. Ett gäng ungdomar finner sig plötsligt i en vaken mardröm när de attackeras av okända monster, och måste nu göra allt de kan för att överleva till gryningen.