Recension

Yakuza Kiwami 2 (PS4)

Remakes och remaster-versioner av gamla spel fullkomligt exploderade i och med HD-generationens intåg. Cynikern i mig ser ett knep för utgivare att dryga ut ett skralt spelutbud på nya konsoler – och så är säkert fallet till viss del – men det är även ett fiffigt sätt för oss spelare att plocka upp serier vi missat. Oavsett syftet har det lett till att jag nu är inne på mitt fjärde spel i kultserien Yakuza på under två år. Man kan säga att jag och Kiryu är som ler och långhalm vid det här laget och jag kan nöjeskvarteren Kamurocho och Sotenbori som min egen ficka.

Hårda snubbar är Yakuza-seriens signum. Kiryu är hårdast av de hårda.

”Kiwami” betyder ungefär ”ultimat” eller ”extrem” på japanska och är vad man kallar remake-versionerna av de gamla spelen i serien. Kiwami 2 är med den logiken en remake av actionrollspelet Yakuza 2 från 2006 (2008 i Europa) – den här gången råsnyggt återgett i sprillans nya Yakuza 6-motorn.

Den här seriens tidslinje är i mitt huvud oerhört förvirrad då jag spelat i följande ordning – 5, 0, Kiwami, 6, Kiwami 2. Som tur är så är den kronologiska berättelsen något lättare att följa.

Tojo-klanen och Omi-alliansen har råkat i luven på varandra, igen, och Tokyos hårdaste gangster tillika megahunken Kazuma Kiryu måste tillbaka till den undre värld han lämnat för att förhindra att ett gängkrik bryter ut över hela Japan. Det är som vanligt idel män med bistra uppsyner och djupa röster som varvar passivt aggressiva diskussioner med aktivt aggressiva käftsmällar. Jag älskar det.

Kiryu är alltid på för att spöa på… Vuxenbebisar?

Men även om huvudberättelsen i serien oftast är solid är det stämningen, sidouppdragen och minispelen som ger Yakuza det där lilla extra. Likt resten av serien är detta spel fullt av sidouppdrag som på ytan ofta känns utformade för att man ska skratta åt ”tokiga japaner”. Men även om det är lite fnissigt att exempelvis spöa på muskulösa män iförda vuxenblöjor och sugandes på nappar när man kommer på dem med att hänge sig åt sin fetisch sätter det fingret på vad Yakuza handlar om. Det är i den totala hedonism som genomsyrar nöjeskvarteren i den fiktiva stadsdelen Kamurocho som den organiserade brottsligheten får fritt spelrum och ger upphov till den skeva samhällsstruktur som den japanska undre världen är en del av.

Guess who’s back, back again. Majima’s back, tell a friend.

Kiwami och Kiwami 2 är inga vanliga HD-remasters med högre upplösning och finare texturer. Båda spelen är omgjorda i grunden, inte bara grafiskt, utan med helt nya funktioner, förbättrade stridssystem och spellägen. I Kiwami 2 återvänder cabaretklubb-läget från Yakuza 0 som går ut på att få besökarna på Kiryus krog att spendera så många av sina surt förvärvade yen som möjligt på vin, kvinnor och sång. Originalarkadversionen av Virtual On finns att spela i Kamurochos arkadhallar och Clan creator-läget från Yakuza 6 gör comeback. Men det största tillägget är ett helt kapitel med Kiryus ”polare” Goro Majima i huvudrollen, där vi får veta mer om vad som hänt mellan Yakuza 1 och 2.

Brutala strider är som vanligt en stor del av spelet.

Jag hade varken lust eller möjlighet att spela Yakuza när spelen släpptes första gången, och jag är inte heller säker på att jag hade gjort det om Kiwami hade varit vanliga HD-uppdateringar för att ha något att kränga medan man jobbar på nästa nya titel. Men med allt arbete som lagts på denna remaster är det enda som vittnar om att det i grunden är ett 12 år gammalt spel den blatanta objektifieringen av kvinnor som är seriens stora skönhetsfläck. Värst är minispelet där Kiryu extraknäcker som flickfotograf och får styra poseringar av verkliga kvinnor i olika utstyrslar i mjukporrbelysta FMV-klipp. Extremt onödigt och objektifierande – men som tur är högst frivilligt att spela. Men skit ska skit ha, och det ger en av de, i övrigt, bästa remakes jag någonsin spelat en sur eftersmak.

*suck*

Segas beslut att efter prologen Yakuza 0 börja släppa riktigt genomarbetade nyversioner av de första spelen var ett riktigt genidrag. Yakuza 3, 4 och 5 kommer även de att putsas upp och släppas på nytt, och med tanke på hur bra serien säljer nu för tiden är det nog en lågoddsare att de letar sig hit till oss i väst i sinom tid. Västvärlden har fått upp ögonen för serien som aldrig förr och undertecknad är hundra procent ombord.

Älskar dig också, Kiryu!

Skriv en kommentar