Jag brukar inte tänka så mycket på min ålder när jag spelar, som sig bör. Där är jag alltid en hjälte, redo att rädda världen, som en protagonist i någon slags lagom ung ålder. Men så kom Clair Obscur: Expedition 33 – och plötsligt satt jag där och funderade på mina egna födelsedagar. Min egen Gommage, när händer den?
I spelet är det nämligen så: varje år målar den mystiska the Paintress ett nummer, och alla människor i den åldern försvinner framför ögonen på sina nära och kära. Inte för att de har gjort något fel, inte för att de är gamla och skröpliga – utan bara för att siffran råkar vara deras. När numret blir lägre och lägre, kryper hotet närmare. I spelet följer vi den expedition som fyllt 33. Med vår världs mått mätt ett gäng ynglingar. Själv hade jag redan varit utraderad i flera år om spelet varit verklighet. Orättvist, men samtidigt så är döden precis så: rättvis i sin känsla av orättvisa.
Spelet får mig att inse hur mycket vi i verkligheten också mäter livet i siffror. “40 är bara början”, “50 är det nya… tja, bättre att inte tänka på.” Vi skämtar om det, vi köper ansiktskrämer, kändisar (och allt fler och fler vanliga människor) opererar sig till oigenkännlighet. Vi låtsas att åldern inte betyder något – och vi gör allt för att hindra tecknen på dess existens i våra kroppar.
Vi lever i en tid där allt handlar om att skjuta upp slutet. Superfoods, iskalla bad, gymkort och allehanda övriga metoder (med varierande vetenskaplig tyngd) marknadsförs som biljetter till ett par extra år (med varierande innehåll). Tech-miljardärer investerar i forskning om evigt liv, som om döden vore en bugg i systemet som går att patcha bort och inte något som skapar förutsättningarna för livet själv. Ljuset behöver mörkret för att synas.
I Clair Obscur spelar det ingen roll hur väl du äter, tränar eller optimerar ditt blodtryck – när the Paintress målar din ålder är det över, oavsett vad. Och för varje år sjunker den siffran med ytterligare ett nummer, något som resulterar i att det samhälle människorna lever i enbart består av unga människor och, till slut, ingen alls. Det blir kanske än viktigare att påminnas i vår samtid (som försöker övertyga oss att det går att handla oss ur vår ångest inför vår egen dödlighet), om den gamla klyschan att det inte handlar om hur många år vi får, utan vad vi gör med de vi har. För hur många krämer vi än investerar i, kan vi inte veta om man vid ett olyckligt tillfälle träffas av glassbilen när man går över gatan. Och det kanske är gott så, att vi inte kan kontrollera allt här i världen.
