Jag behöver spela ensam
Jag hoppas att ingen hör när jag gråter. Eller skrattar, skriker eller jublar för den delen. Uppkrupen i soffan med handkontrollen är det många känslor som tar plats, allt eftersom spelen utvecklar sig framför mig. Jag är av den lite överkänsliga sorten, som kan börja snyfta av scener andra kanske som mest lyfter ett ögonbryn åt. På samma sätt har jag ett hett temperament och kan bli högljudd av både att misslyckas en gång för mycket eller att min karaktär blir orättvist behandlad av storyn.