OBS! Recensionen innehåller milda spoilers till spelet The Pillars of the Earth: Book One.

Föreställ dig att det är  i slutet Herrens år 1135 i en skog någonstans i England. Föreställ dig att du precis tvingat iväg din familj, ut i kylan och snön ut i den farliga skogen, allt för att jaga din dröm om att få bygga den vackraste katedralen England någonsin sett. Föreställ dig att dina barn är hungriga och din fru är höggravid. Ni sitter på backen och plötsligt, långt ifrån den all hjälp, så börjar din fru, Agnes, att föda…

Precis så dramatiskt börjar Daedalic Entertainments The Pillars of the Earth, baserat på det bästsäljande äventyrsdramat Svärdet och Spiran av författaren Ken Follet. Precis som i boken, så har spelet den medeltida katedralen som nav för en berättelse om politiska intriger, religion och moraliska konflikter i 1100-talets England. Men boken släpptes för 27 år sedan, så håller fortfarande temat? Är inte medeltida katedraler och munkordnar lite torrt och tråkigt i en värld som kan erbjuda oss flygande drakar och blåögda iszombier på bästa sändningstid?

Imponerande nog, måste jag faktiskt svara nej på den frågan, berättelsen fångar fortfarande. Sedan kanske det kan bero på att jag är något av både en historia- och arkitektfantast, så det är svårt att avgöra hur mycket intresse av dessa komponenter som krävs för att uppskatta spelet fullt ut. Men hur som haver, Daedalic har varit boken trogen och berättelsen är återberättad på ett vackert och fångande vis. Spelet är satt i en skissartat, men ändock vacker och målerisk ton, med en fin och stämningsfylld palett. Och trots att peka-klicka-genren, nu som förr, aldrig har varit en stor kassako att mjölka, har man tagit till vara på de möjligheter som finns för att skapa ett riktigt finstämt spel.

Under del nummer ett av The Pillars of the Earth spelar du som tre stycken karaktärer: Den första är munken och föreståndaren Philip av Gwynedd, förd till Kingsbridge för att samtala med föreståndaren James. Den andra är utbölingspojken Jack som vuxit upp i skogen med sin mor Ellen och den tredje är Tom the Builder, vars dröm om att bygga en hoppingivande katedral är den som får inleda spelet. Alla karaktärer har sina styrkor och svagheter, men mest intressant är nog ändå att spela som Philip, som, något ofrivilligt ska tilläggas, ger insyn i det politiska maktspelet, utanför som inuti munkklostret Kingsbridge.

Det jag saknar i The Pillars of the Earth är svårare pussel. Jag kan tyvärr inte skaka av mig känslan av att Daedalic möjligtvis kan ha sneglat en del på Telltale och hur de lägger upp sina spel, med mycket dialogval, linjära banor och skriva-på-näsan-enkla pussel. Även fast det är mycket berättelse som ska klämmas in, så hade jag hoppats att det hade funnits möjlighet att gå runt och klura lite längre på de uppgifter som Jack, Tom och Philip får tillhanda. Jag ber, helt enkelt, en liten stilla bön att denna utveckling är ytterst temporär.