Den svarta kvinnan som skriker åt duken på bion är en av de tröttaste klichéerna vi har, men ändå tror jag vi alla, i alla fall inombords, ropat till den lättklädda tonårstjejen i en skräckfilm som bara måste undersöka vad som finns bakom dörren. Jag själv tycker det är kul när man låter sig dras med så mycket i en film, och det är framförallt klassisk skräck som lyckas med det, hur campy och b-filmsdålig den än må vara. Until Dawn är precis det här, en kliché du vill skrika åt.

Klichéer behöver dock inte vara något negativt; se på Kung Fury med sin 80-talskitsch eller A Cabin in the Woods som ställer gamla regler på sin ända. Gemensamt har de att de är högst medvetna om sina klichéer och spelar på dem, en modern approach som lockar med både nostalgi och ett mått av smarthet. Until Dawn vet mycket väl vad det är när det sätter tio tonåringar i en stor stuga långt in i skogen uppe i bergen och i första scenen låter dig se en skugga av en person med kniv. Skillnad här är att istället för att skrika åt skärmen så får du istället kontrollera vad som händer, både panikartad flykt och taffliga raggningsförsök.

Det spelar ingen roll att de heter nåt annat i spelet, jag känner de här två som cheerleader-Claire och hacker-Elliot.

Det spelar ingen roll att de heter nåt annat i spelet, jag känner de här två som cheerleader-Claire och hacker-Elliot.

David Cage hade höga ambitioner med Heavy Rain och i mitt tycke lyckades han med mycket, men i slutändan var det den skruvade historians avsaknad av självdistans som fällde det på målsnöret. Det är ruskigt svårt att göra ett seriöst spel helt enkelt. Until Dawn lånar det bästa ur Cages bok och låter Fjärilseffekten vara ledordet, där varje val och handling har en konsekvens om än så liten att den flyttar en relationsmätare till att en av huvudpersonerna dör. Det finns heller ingen sparfunktion förutom den automatiska så väljer du fel så får du leva med konsekvenserna, och det finns inget Game Over.

Until Dawn är dock mer än bara en kliché. Känslan av orsak och verkan är överhängande och du känner verkligen av dina val. Jag testade att spela om en scen tidigt i spelet och mina val gjorde klar skillnad i hur personerna agerade mot varandra, även långt senare. Subtila saker som tonen i rösten till om relationer håller eller inte. Peter Stormare agerar även som någon form av psykolog som bryter av händelserna då och då och hur du svarar på hans frågor spelar in i handlingen. Det är i detaljerna som spelet skiner som starkast, känslan av att dina val spelar roll och att historian är din egen.

Jag spelade Until Dawn tillsammans med några vänner i soffan och trots att de inte var svarta kvinnor så satt de och skrek åt skärmen, eller egentligen var det nog åt mig som höll i kontrollen. Engagemanget var uppenbart och när de gick hem var det tydligt att den här typen av spel gör sig bäst i sällskap. Smarta klichéer drar in en och känslan av delaktighet får en att stanna. Precis som att man ibland är mer sugen på att se Sharknado än Schindler’s List så har Until Dawn sin plats mellan storspelen. Det är precis vad det utger sig för att vara, och det gör det förbannat bra.