Recension

Uncharted 4 (PS4)

Meningen på allas läppar de senaste veckorna har varit “värdigt avslut” när det pratats Uncharted 4. För mig blir det lite begravningsstämmning, då jag verkligen inte känner att serien är död. Snarare har cirkeln slutits och spelserien kastats upp i stjärnhimlen bland de sanna klassikerna. Vad som är viktigt är istället studions avslut, för hela spelet känns som en lång uppgörelse med sig själv och vart Naughty Dog ska ta vägen.

Genom att ge Nathan en motpart i sin broder Sam gav Naughty Dog oss inte bara ett klassiskt och älskvärt radarpar med en gripande berättelse. De lyckades också ge en kropp till vad jag uppfattar som studions olika personligheter och viljor.

Jag tänker mig att studion kanske känt sig lite vilse där de hamnat efter de tre första spelen, likt Nathan i sitt för honom hyfsat alldagliga jobb som räddningsdykare. Ambitioner och kreativitet kanske är snårigt i den nya situationen och många sneglar längtande efter mer lukrativa och spännande uppdrag. Ska vi? Ska vi inte? Vad gör vi? Känslan i spelet berättar en hel del om hur jag tror känslan på kontoret kan ha varit när idéer bollades runt om Uncharteds framtid. Precis som Nate och hans tveksamhet inför jobbet i Malaysia.

uncharted-4_sam-drake-truck1

In kliver då Sam Drake, mannen som i min hemmasnickrade allegori får personifiera spelserien Uncharted. Han svassar in i Nathans liv och ställer frågan: Vad sägs om ett sista äventyr, lillebror? Ett sista hopp ut i matinévärldens nostalgi där vi knyter ihop säcken en gång för alla?

Säcken, eller spelet om vi ska tala klarspråk, är ganska precis det en kan förvänta sig. Det höjer ribban för grafisk överlägsenhet och karaktärerna är sådär levande som nästan bara den här studion förmår. Men trots nya, förbättrade, mekaniker för smygmoment och akrobatik känns själva gameplayet åldrat, som något som tillhör den förra generationen. Skyddsbaserade eldstrider där en ska sänka fienderna en efter en börjar också kännas tradiga, inte bara i Naughty Dogs regi utan för spel i allmänhet. De fungerar, men är verkligen i behov av att förnyas på något sätt, precis som med detta eviga klättrande vi utsätts för. Jag har dock verkligen roligt i Uncharted 4, men något känns liksom gammalt eller inte helt rätt.

Det som känns rätt, däremot, är resten. Trots att jag fick ta ett par djupa andetag i den tredje akten så tuffar spelet på med kvadrilogins förmodligen bästa story. Mysfaktorn så väl som dramatiken är hög när farliga äventyr hägrar för en medelålders Drake, en pensionärsgammal Sully och den nyfunne favoriten Sam. Den äldre brorsan stjäl nästan showen med en suverän kåkfararcharm, inte minst tack vare Troy Bakers som vanligt fenomenala insats. Även pusslen känns för en gångs skull utmanande och fantasirika utan att locka fram telefonhanden och googletummen.

Uncharted-4-nate-sam

Vad som stannar hos mig mest av allt är dock känslan av en studio som äntligen är tillfreds med sig själv. Visst kan det vara jag som överanalyserar men bara en liten skopa självreferens tenderar att färga hela upplevelsen i betraktarens ögon. Den gamla luttrade serien hittar liksom hem tillslut i ett format på fyra delar och den komplicerade relationen rinner här ut i ett nostalgiskimrande katarsis både för utvecklarna och publiken. Nostalgin över svunna dagar märks inte minst i valet av att göra äventyrets mål till matinénostalgins ultimata objekt, en tvättäkta piratskatt.

Så därför kan vi genom spelets komponenter, karaktärernas förhållanden och alla skådeplatser de valt på något vis ta del av Naughty Dogs inre dialog. Spelupplevelsen internaliseras därför på ett tilltalande sätt både bättre och på flera nivåer. Att se studions resa genom vår egen resa lockar oss att ta den där utsträckta handen vi erbjuds i spelets perfekta avslutande kapitel och do it all over again. En cirkel har aldrig slutits finare.

Allt skjutande och klättrande vi känner igen från Playstation 3-eran kan lika gärna avslutas och begravas för min del. Det är ett avslut jag kan ta vad gäller spelmediets utveckling. Men för sin mästerliga, självrefererande allegori och för skapandet av en modern klassiker förtjänar spelet all jubel som finns i världen. Där ser jag inget avslut, utan snarare en upphöjning till odödlighet.

Kommentarer

  1. Dr_mugg skriver:

    Bra recension men jag saknar en kommentar om den SANSLÖST bra grafiken! Att inte ens nämna den är ungefär som att endast recensera degen på en pizza, flaskan till ett öl, plastfodralet på en dvd, ja ni fattar.

    • Tommy Håkansson skriver:

      Personligen brukar jag inte nämna grafiken i recensioner, eftersom det är något läsaren kan uppleva i filmklipp. Nu är det ju inte jag som skrivit den här recensionen, men jag skulle nog säga att det är mer som att Inte recensera omslaget. 🙂 Smaken på ölet är viktigare än att beskriva flaskan som alla kan se med egna ögon.

      • Peter Ahonen skriver:

        Håller ju med Tommy, och tyckte att ” Det höjer ribban för grafisk överlägsenhet” räcker för att beskriva hur snyggt det är. Grafik börjar bli mer och mer irrelevant för spelmediet då vi ändå börjat närma oss den här typen av fotorealism etc. Jag recenserar innehållet och hur spelet känns samt hur det berättas helst! Men håller med i hur jävla snyggt det är också, stundtals helt bländande.

Skriv en kommentar