Jag blev häromdagen tillfrågad att skriva någon form av replik på Liv Strömquists och Caroline Ringskog Ferrada-Nolins senaste avsnitt av En Varg Söker Sin Pod, “En balle med gitarr”. I avsnittets sista minuter kommer en flera minuter lång rant om att “spel inte är kultur” och att vara en gamer är ett depressivt beteende. Min första reaktion var att skriva en krönika som skulle se ut ungefär såhär:

ZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZ

Sedan kom jag på att Johannes Klenell, fd chefredaktör på kulturtidskriften Galago, redan skrivit det som svar på den minst lika tröttsamma frågan “Måste kulturen vara vänster?” Så det var ju bara att kasta den idén i soptunnan och hitta på något eget.

Men jag vet inte ens var jag ska börja.  Jag får någon slags flashback till alla de där hemmafesterna där man alltid hamnade i samtal med Killen Som Tänkt Till, som frågade “Är du feminist? Varför hatar du män?” Samma, fullkomligt ointressanta pseudodiskussion, om och om och om igen.

Ja, var ska jag ens börja?

Ska jag hålla ett stort anförande om olika definitioner av kultur och hur själva definitionen mer speglar samhället vi lever i än någon form av objektiv sanning?

Ska jag beröra dubbelmoralen i att spelande anses depressivt medan bokslukande anses intellektuellt stimulerande, ja till och med som ett tecken på intelligens?

Ska jag ta upp de historiska exemplen på hur film, musik och konst inte ansetts vara kultur, för att sedan bjudas in i de fina salongerna några decennier eller århundraden senare?

Ska jag göra någon slags klassanalys på vad “Inte kultur” är för något? Är att “inte vara kultur” snäppet värre än “fulkultur” eller varför inte “populärkultur”, ständigt kopplat till de breda massorna och framför allt arbetarklassen?

Ska jag använda mig av diplomati för att visa på att spel inte är något annat än ett verktyg, som ibland kan användas för kulturella upplevelser och ibland inte? Bara för att Call of Duty kanske inte kan bjudas in i de fina salongerna, betyder det samma för spel som Journey eller Florence?

Eller ska jag till och med använda mig själv som anekdot för att visa på hur spel visst kan vara socialt, intellektuellt stimulerande och så långt ifrån depressivt man bara kan komma?

Jag vet ärligt talat inte. Jag vet inte om jag över huvud taget är intresserad av att dra det här en vända till, egentligen. Men nu kör vi:

Spel är kultur.