Bråk, bråk, bråk, dålig stämning, svordomar, himlande med ögonen.

Jag gillar actionfyllda racingspel och när man blandar in strider i det hela så blir jag ännu mer förtjust. Jag håller till exempel Mario Kart 8 som ett av denna generationens absolut bästa spel, alla kategorier, och jag vet inte hur många timmar jag har spenderat tillsammans med olika versioner av Micro Machines under årens lopp. Oavsett om man strider med vapen eller inte så är det något speciellt med denna typ av spel och jag kan känna att vi har tillgång till alldeles för få spel av den här genren.

Men man kommer bara så långt med en bra idé, det gäller att man har lite ambi
tion också. Så när Playrise, som till stor del består av utvecklare som tidigare arbetat med Wipeout-spelen, släppte sitt Table Top Racing: World Tour hoppades jag att man kanske skulle kunna få glimt av gamla bravader. Jag ska dock erkänna att besvikelsen var omedelbar då Table Top Racing: World Tour faktiskt bara är en bra idé men jag upplever att ambitionsnivån är alldeles för låg.

Upplägget är enkelt. Sladda runt i olika vardagsmiljöer med din minibil och vinn lopp, sätt snabba varvtider, eliminera motståndare, uppgradera din bil och köp ny kärra när så behövs. Banorna är hämtade från allehanda vardagsmiljöer och du och dina motståndare är i miniatyrskala och ni susar fram mellan matskålar och sprayflaskor i jakten på ära och framgång.

Livet på drift är inget vidare det heller, men med rätt däck blir det i alla fall lättare.

Ett spel i denna sub-genre lever dock på två saker. Sina banor och styrningen av fordonet. Här misslyckas tyvärr Playrise ordentligt då banorna är fantasilöst designade med dålig variation och kontrollen över ditt fordon blir visserligen bättre och bättre ju längre du kommer. Dock blir det aldrig upphetsande, spännande eller engagerande och jag upplever sällan något annat än tristess och frustration.

För när inte banorna eller mitt fordon irriterar mig så är mina datorstyrda motståndare oberäkneliga så det räcker och förslår. Allt kan fungera utmärkt för att sekunden senare urarta i en fullkomlig massaker där allt och alla försöker motarbeta dig med alla medel som finns. Visst kan man argumentera att mittfältet i Mario Kart 8 i det närmaste kan liknas vid en regelrätt massaker men där finns det i alla fall någon sorts underhållning i kaoset.

Sladda runt bland charkuterier och havets läckerheter.

Jag kan inte räkna antalet gånger som motståndarna har försökt ramma mig, tvinga in mig i hörn, trycka ut mig över bordskanter och dylikt. Det är dock lite ironiskt att detta fysiska motstånd är betydligt effektivare än spelets vapen som finns att finna i vissa race men det ger bara ännu ett minus i sammanställningen. Det kanske värsta av allt är dock de buggar som återfinns är och där. Det är emellanåt som att väggar och andra barriärer inte är så släta som de verkar för ibland fastnar man bara där det till synes borde vara fritt fram för att köra rakt framåt.

Table Top Racing: World Tour har tyvärr inget av det som behövs för att ett spel av den här sorten ska bli bra. Det är inte roligt att köra bil, det är inte roligt att spela mot kompisar, det har dåliga banor och jag blir uteslutande frustrerad när jag spelar det. Att strukturen på spelet dessutom tvingar mig att konstant behöva nöta samma innehåll hela tiden gör det inte bättre. Tyvärr är detta ett spel som har en bra grundidé, vapenbaserat fordonsbråk i Micro Machines-stil känns som ett lyckat koncept. Men avsaknad av ambition gör att Table Top Racing: World Tour är ett tråkigt och menlöst spel som ingen bör spela.