Krönika

Kvinnoskildring som rör sig bakåt

Det är inte utan viss tveksamhet som jag påstår att kvinnosynen som skildras i spel har förbättrats under åren. Det är ju gärna något vi vill tro är sant. Det är något som känns sant. Kanske är det för att fler spel har kvinnliga huvudkaraktärer idag än för två generationer sedan som det känns sant. Att kvinnor får ta upp mer utrymme i spel måste ju betyda att kvinnosynen i spel på alla sätt och vis är bättre idag än för 10, 15, 20 år sedan. Eller? När jag börjar reflektera över det hittar jag många framsteg, och vid sidan av framstegen finner jag även tillfällen då absolut ingenting alls hänt. Men mest nedslående av allt är att jag kommer på fler och fler exempel på när kvinnoskildringen varken stått stilla eller rört sig framåt. Mest nedslående är exemplen på när kvinnliga spelkaraktärer faktiskt lyckats kliva ett par steg bakåt. Än mer så än när man introducerade zero suit.

Det mest kända fallet av hur skildrandet av en kvinnlig spelkaraktär tar ett steg bakåt för varje iteration måste vara Soul Caliburs egna Ivy. Samtidigt skildrar hon hur konsumenterna hela tiden vill ha mer, och hur avtrubbade vi blir med tiden. Det som var sexigt i första Soul Calibur är alldeles för tamt tre spel senare. Det är oerhört intressant att kunna se steg för steg hur kläderna hon bär täcker allt mindre av brösten, medan det samtidigt blir desto mer bröst att täcka. Vad som började som en någorlunda realistisk om än smaklös skildring av en kvinnokropp, är vid seriens fjärde del inget mer än ett par groteska parodier som täcks endast av en smal tygremsa tvärs även bröstvårtorna. Och låt oss då inte ens gå in på hur mycket arbete och tid som lagts ner på deras rörelsefysik.

Men Ivy är inte ensam om att dra kvinnoskildringen baklänges. Även andra spelkaraktärer med två X-kromosomer har gjort sig skyldiga för att sakta ner framgången. För vi minns väl alla vilket våp Metroids Samus Aran plötsligt blivit när Metroid: Other M anlände. Hon gick från att varit en stark, självständig och målmedveten kvinna som kan göra precis allt lika bra som vilken manlig space marine som helst, till att bli en gnällig, initiativfattig, lydig och splittrad flicka med faderskomplex. Visst kan hon fortfarande skjuta sönder rymdpirater, men bara om det resulterar i bekräftelse från en auktoritär fadersfigur, som hon in i det absurda låter styra hennes handlingar – eller brist på dem. Jag tror inte det var så mycket dialogen i sig som på egen hand förstörde Metroid: Other M för folk. I så fall skulle ingen gilla Metal Gear Solid-serien. Jag tror det var vad som sades i dialogerna och de inre monologerna som förstörde spelet, eftersom Samus kvinnliga svaghet krockade totalt med bilde vi hade av henne som ett vackert men ruffigt råskinn. Hon tog ett stort steg bakåt och hamnade på fel sida av 60-talet.

Även kvinnor som vi inte trodde kunde ta ett steg bakåt har ändå lyckats förolämpa sitt eget kön ytterligare. Till exempel får man leta noga efter en mer passiv kvinna än Peach. Ändå var hon förmodligen den allra bästa och mest kompetenta karaktären i Super Mario Bros. 2, där hon var i allra högsta grad delaktig i stället för att vara ett räddningsprojekt. Men när det var dags att ge henne ett eget spel var det som bortblåst, och hennes specialattack var – jag svär – att gråta. En prinsessa i rosa klänning, vars hemliga vapen är att gråta.
Och på tal om blonda hjältinnor så har vi ju en annan vid namn Aya, som hade huvudrollen i Parasite Eve. När det begav sig var hon en av de starkaste och mest självständiga kvinnliga huvudrollsinnehavarna jag någonsin sett, utan att man offrat varken kvinnlighet eller sensualitet. Men när hon gör comeback i och med Third Birthday bestämde man sig för att göra om henne till trailer trash. Det ena spelets sexighet är en svart cocktailklänning som passar perfekt i berättelsens kontext, medan det andra spelets sexighet är ett söndertrasat linne och jeans med så många hål och revor att man nästan ser mer hud än tyg. Om man vill kan man även klä ut henne till en sexig sekreterare eller en French maid. Ja, mina vänner, vi ska inte vara så säkra på att kvinnoskildringen i spel alltid är progressiv.

Kommentarer

  1. Micke skriver:

    Ja det är verkligen sorligt, börjar bli en rätt lång lista av spel som jag helt enkelt inte tänker köpa pga deras kvinnoframställning, hur ”bra” de än ska vara i övrigt.

  2. Detta är något jag inte tänker på väldigt mycket då jag är rätt passiv och avtrubbad i vad som upprör mig, men igår när jag kollade på gameplayvideo av Dead Island så började jag tänka på hur just få spel som verkligen har övertygande kvinnliga karaktärer. I videon spelade berättaren Vincent Kummer som Xian Mei och försökte förklara hur övertygande hennes röstskådespel var då hon först är rädd och blir panikslagen när man stöter på zombies men efter man har klubbat ner sådär en hundra stycken blir hon mer kaxig och utmanande. Jag vet inte riktigt hur det kommer fungera, hon är trots allt rätt överdrivet uppsexad för att framstå som en hotellanställd med lössatt slips, urringning, avslöjande kjol och högklackat (på en ö när man slåss mot zombies oh really?) men man kan ju hoppas att vi får karaktärer som stannar kvar hos en. Det är så här slutledningsvis lite kul att spelvärldens bästa och mest väldesignade är en kvinna. Tror inte ens jag behöver nämna hennes namn.

    (Alyx)

  3. Tommy Håkansson skriver:

    Högklackat?! Jösses. De tar det gamla ”männen har heltäckande rustning medan kvinnor har plåtbikinis” ett steg längre. Och på tal om Alyx, jag kommer ha med henne som ett negativt exempel i mitt första inlägg på Svampriket 2.0. Ett liknande inlägg på lite samma tema. 😉

  4. Rör inte min Alyx 🙁

  5. Retro-Kim skriver:

    Vad vi än tycker så speglar kvinnoskildringar i spel vår samtid.
    Kort sagt – kvinnosynen i majoriteten av världen är fortfarande ganska dassig.
    Antingen så slår man mynt av det eller så gör man något som sticker ut i den andra änden av spektrat.
    Om det funkar i filmvärlden så borde det ju fungera i spelvärlden – eller?
    I slutänden är det vi konsumenter som avgör vad som är det vinnande konceptet.
    Ifall det ger avkastning så kommer det mera =)

  6. Tuve skriver:

    Synd bara att det säljer.
    Jag tror att nya Lara Croft kommer sälja mindre än föregångarna. Nog är hon fortfarande sexig, men inte lika stora bröst. Spelare behöver bröst.

  7. Frankie skriver:

    Då är det skönt att se spelkaraktärer som fem. Shepard som är en kvinnlig soldat punkt slut. Inga enorma boobs eller våpighet. Fem. Shepard for the win!

  8. Malin skriver:

    Fast femshep är ju egentligen inte en kvinnlig karaktär, hon är ju en man vars dialoger lästs in av en kvinna och som fått midja och boobs. Det är väl inget som förändras i spelet (utom bemötande från vissa enstaka NPCs) som ändras för att man är en kvinna? Sedan kanske manuset skrevs könsneutralt i och för sig.

    Jag kan på sätt och vis uppskatta att man gjorde ett (oerhört misslyckat och förolämpande) försök att feminisera Samus karaktärsproblematik i Metriod: Other M. Faderskomplex och moderskap (nåja) är ändå högst kvinnliga upplevelser/problem. Sedan fuckades det upp in i oändligheten och Samus var överlag inte rätt karaktär att experimentera på, men man försökte i alla fall.

  9. Tommy Håkansson skriver:

    Oj, nu rörde vi lite vid skillnaden mellan en karaktär som är kvinna, och en karaktär som är kvinnlig. Alltså, skillnaden mellan karaktärens visuella drag och hur den är skriven. Jag vet inte hur en trovärdig kvinnlig karaktär ska skrivas, förmodligen eftersom jag är en man. Jag ser världen ut ett manligt perspektiv. Så det skulle vara intressant att se hur många kvinnor som skriver dialoger och manus till spel. Att låta kvinnor skriva kvinnor är nog ett bra steg mot hur spel skildrar dem.

    Och ja, tanken med Other M var säkert nobel.
    Jag undrar dock om författarna var manliga, och därför bara förmådde att skriva en kvinna utifrån ett manligt perspektiv. Jag vet inte, allt det där är för subtilt för min lilla hjärna.

  10. John A. Baldwin skriver:

    Jag skulle inte direkt vara säker på att kvinnor vet mer om ”kvinnlighet” än män. Könsrollerna är ju något socialt som skapats av framför allt män, så på något bakvänt sätt vet väl män lika mycket om kvinnlighet som kvinnor. Däremot vet de nog desto mindre om kvinnor. Men allt sådant är så individuellt – man kan inte bara ta några exempel och säga att ”det där tyder på dålig kvinnosyn” eftersom det tolkas annorlunda av olika personer, och även av olika kulturer. Roberta Williams är väl ett bra exempel på en stark kvinna inom spelbranschen, men om hon skrivit så speciellt övertygande kvinnor genom åren vet jag inte. Självklart är det ju upp till skribenter att belysa eventuella problem, även när det inte är objektivt. Jag gillade artikeln, men motsätter mig respektfullt din semantik lite. Man bör inte bara skilja på kvinnor och kvinnligt, utan även på vad individen uppfattar som kvinnligt och vad samhället och vår kultur uppfattar som kvinnligt. Jag tror det är svårt att definiera ”kvinnligt” – eftersom man, genom att försöka definiera det – själv underkastar sig de socialt nedärvda könsroller vi har i samhället.

  11. Tommy Håkansson skriver:

    Visst projiceras bilden av vad kvinnlighet ska vara delvis av män eftersom det än så länge är ett mer eller mindre mansdominerat samhälle, där män mer eller mindre styr media. Men för det första är det därför vi behöver fler kvinnors perspektiv presenterade i media, så att det inte blir männen som styr bilden av kvinnlighet. Sen vill jag tro att det är cyniskt att säga att kvinnlighet bara är en produkt av männens version av vad det bör vara. Men det säger jag kanske bara som en man som ibland både har svårt att förstå kvinnor såväl som kvinnlighet. Jag tror dock inte jag är ensam om det.

    Att underkasta sig de socialt nedärvda könsrollerna tycker jag inte är ett problem om målet är att skapa en trovärdig kvinnlig karaktär, så länge det inte blir stereotypt — vilket jag tycker det riskerar att bli när män skriver kvinnorna utifrån, som sagt, den projicerade bilden som de bara kan se utifrån kvinnans perspektiv. Jag kan helt enkelt inte se hur kvinnor och kvinnlighet inte skulle presenteras bättre i spel om vi hade fler kvinnliga manusförfattare.

  12. John A. Baldwin skriver:

    Att bara män skapar och upprätthåller bilden av kvinnligheten sade jag aldrig, och menade inte heller det. Många kvinnor väljer att upprätthålla en ”sexistisk” bild av sig själva, många med stolthet och trivsamhet dessutom, något man inte skall se ned på. Och jag tror vi alla underkastar oss en bild av könen, även genom att inte se en skillnad mellan dem. Jag ser inte heller något fel i att göra det. Men att det skulle finnas trovärdigt och icke trovärdigt kvinnligt håller jag inte med om. Alla typer av kvinnlighet (och manlighet) existerar som sagt. Även en stereotyp är trovärdig. Det är lätt att skylla på att media har ett ansvar att skildra könen. Det är också lättare för många män att se killarna i Gears of War i ett ironiskt ljus än att se Ivy på samma sätt. Jag påstår mig inte veta tankarna bakom någon av skaparna av de karaktärerna dock. Och min kritik är inte heller riktad mot dig. Som sagt, jag gillade artikeln. Jag har själv skrivit en liknande artikel en gång i tiden (för att bevisa en positiv trend). Kanske är jag cynisk men såhär i efterhand känner jag att det är smått irrelevant. Ansvaret ligger hos individen hur vi ser på andra kön och människor. De som säger media har ett ansvar stämplar konsumenterna som ett pack liknat vid Pavlovs hundar – redo att betingas och fyllas med vilken information som helst. Självklart tar vi alla intryck från omvärlden, men vi har själva det ultimata ansvaret. Men jag håller med om att det behövs fler kvinnor i spelbranschen – om inte för att ge en mer _korrekt_ bild så för att ge en mer nyanserad bild. Så länge stereotyp är norm är inget okej, varken skildringen av män eller kvinnor.

  13. Tommy Håkansson skriver:

    Jag säger inte att media har ansvaret eller skyldigheten, en poäng jag trycker på även i den här artikeln: http://www.svampriket.se/09/alfred-holmgren-ifragasatter-krigsspel/

    Däremot tycker jag utvecklarna har ett ansvar gentemot konsumenterna när det kommer till att inte bara dra fram A1-mallen baserad på trötta stereotyper som aldrig kommer ta mediet framåt. Som du säger, det finns nyanser. Sen är det ju ganska ont om nyanserade karaktärsskildringar inom spel rent generellt — oavsett om det är män eller kvinnor som gestaltas. Nästan alla är endimensionella A1-mallar av något slag, vilket också är något jag skrivit om. Så det spelar kanske inte så större roll vilka det är som skriver vad.

  14. John A. Baldwin skriver:

    Nu menade jag inte dig när jag pratade om folk som pratar om skyldighet, jag menade snarare att det är ett vanlig ursäkt för folk som inte vågar tänka själva.

    Ja, rent kommersiellt har de ju en skyldighet att möta ett behov av mer nyans. Och som du säger är ju många stereotyper, både män och kvinnor – vilket jag tror många gamers är väldigt trötta på, vare sig de egentligen vet om det eller inte. På senare år är det inte många karaktärer jag känt att jag gillar när det kommer till tevespel. Kanske är det därför Portal och Braid är två av mina absoluta favoriter på senare år – just för att de faktiskt var välskrivna och något nytt och fräscht. Sen är det klart att alla spel inte lägger fokus på karaktärer och då är det väl mer förlåtligt att använda standardmallar.

  15. Tommy Håkansson skriver:

    Håller helt med om Portal, men har inte hunnit fördjupa mig i Braid. Men Portal 2 är ju bland det mest välskrivna jag någonsin sett. Sen vill jag bara avsluta med en enorm eloge till vem som än skrev Midna i Twilight Princess, som känns väldigt mycket influerad av Puck i En midsommarnattsdröm. Så det finns några lysande exempel som gör mig hoppfull inför framtiden. 🙂

  16. John A. Baldwin skriver:

    Ja, det är guldklimparna som håller intresset vid liv. Tyvärr är de få och glesa. Men artikeln du länkade till gav mig en intressant idé på ett upplägg till en egen artikel angående vad spelbranschen vågar och inte vågar. Det är god läsning och det tackar jag för!

  17. Det här inlägget tyckte jag om…synd bara att det inte var jag som skrev det 😉

  18. […] att ha läst en post på Svampriket hamnade jag i en sansad diskussion angående könsskildringar i spel med författaren. Jag skrev […]

Skriv en kommentar