Nu tänkte jag avslöja en sak för er. Jag älskar TV-spel, men faktum är att vissa av dem förstår jag mig inte på. Man skulle nästan kunna säga att jag hatar vissa av dem. Det är inte så att jag hatar dem så pass mycket, att jag önskar att de vore ogjorda. För det är inga “skitspel” jag hatar. Tvärtom så handlar det om titlar som jag vet att väldigt många spelare rentav älskar. Spel som för vissa med största sannolikhet är den bästa spelupplevelsen någonsin. De titlar jag tänker på är  Mass Effect, Mega Man, Fallout 3 och Final Fantasy VII. Jag hatar dessa spel! Innan ni nu börjar raljera om att jag är dum i huvudet råder jag er att läsa vidare.

”Jag tycker inte att mina kollegor Samson och Anders är tappade bakom en liten vagn, bara för att de har en (kanske lite osund) förälskelse i en blå bombare”
De ovan nämnda titlar är alltså spel jag hatar (jag hoppas att ni nu börjar förstå att jag är medveten om att användandet av ordet “hatar” är en aning överdrivet i sammanhanget) vilket förmodligen verkar helt galet. Men det finns en anledning till mitt hat. Jag hatar dem, eftersom jag aldrig har lärt mig att älska dem, vilket jag vet att jag borde göra. Jag har spelat alla spelen, förutom Final Fantasy VII, och gett dem en ärlig chans. Men av någon anledning, jag är fortfarande inte säker på varför, har det aldrig klickat. Jag förstår storheten med dessa spel. Hur du kan skapa din alldelse egna upplevelse i Fallout och Mass Effetct-universumen. Hur de spelen spelar på dina känslor och tvingar dig till att göra val som påverkar hela upplevelsen. Jag fattar grejen med Mega Man. Det är plattformsperfektion. Det är minnesvärda bossar. Det är oförlåtande och knullar dig i röven (vilket både kan vara något positivt och negativt) och det har ett soundtrack som slår det mesta. Jag förstår att Final Fantasy är ett spel som berör och att det så episkt att det är nästan är för bra för att vara sant (Tack Anders och sagostunden för det), men lik förbannat kan jag personligen inte uppskatta dessa spel. Istället hatar jag dem!

Jag anser att jag det är min fulla rätt som individ att hata dessa titlar, utan att behöva höra att jag är dum i huvudet för det. För jag hatar på rätt sätt. Jag riktar mitt hat mot själva spelet ifråga, inte mot de människor som spelar spelen. Jag har full förståelse varför någon kan älska Mass Effect. eller Fallout3. Jag tycker inte att mina kollegor Samson och Anders är tappade bakom en liten vagn, bara för att de har en (kanske lite osund) förälskelse i en blå bombare. Jag respekterar dem för det. De har förstått något som jag aldrig kan förstå. Fastän jag vill förstå.

Vad jag däremot inte kan förstå, är personer som hatar på fel sätt. Jag pratar om personer som tycker att någon är en idiot, bara för att den indivden uppskattar ett spel, som de som hatar på fel sätt, anser är ren och skär (borde det inte stå brun?) dynga!  Smaken är som baken, förutom hårig, är den som vi alla vet delad. Tänk vad trist det skulle vara om alla uppskattade samma spel. Då skulle vi förmodligen inte ha den bredd som idag finns inom TV-spelsvärlden. Jag gillar det faktum att vi idag har spel som Kinectemals i den änden av spelsfären och i den andra finns spel som Dark Souls. Men även fast jag tycker det är bra att sådana spel finns, betyder det inte att jag gillar dem, men de har helt klart ett existensberättigande. Även fast de inte förgyller min speltillvaro, så förgyller de med all säkerhet någon annans.

“Don’t hate the player, hate the game”