Epics saga har spänt över flera år och har för mig definierat Xbox 360. Det är serien som fullkomligt kastade upp och ner på min tv-spelsvärldsbild. Tänka sig att de där flåsiga amerikanska hjärndöda actionspelen faktiskt erbjöd något mer än ”yo-bro”-estetik och snabba kickar.

När jag då nu fått sätta mig ner och spela den avslutande delen i Marcus Fenix saga är det nästan med andakt jag sätter i skivan och trycker på start.

Kriget på Sera har eskalerat. Regeringen är upplöst, COG-soldaterna har ingen central kommandoenhet, soldator och informationstjänstemän och kvinnor står alla på slagfältet. Nu handlar det inte om att försvara sig mot en attack från underjorden utan om att överleva. Energigeggan (olja?) emulsion har påverkat fienderna Locust så till den grad att deras stamträd delat sig och en ny ras trätt fram; Lambents. Livsfarliga exploderande mutationer.

Epics designfilosofi tycks arbeta med evolution snarare än revolution. Detaljer testas och itereras tills bästa möjliga lösning hittas. Som interaktionsdesigner kan jag inte annat än beundra den detaljrikedom som lagts ner på att göra upplevelsen strömlinjeformad. Irritationsmomenten är minimerade. Lika många gånger som jag svurit åt att Herr Fenix måste gå som i sirap när han talar i sin comlink har jag i detta spel fått ett leende på läpparna var gång jag upptäcker att jag kan springa medan jag pratar nu.

Med samma estetik och vokabulär som tidigare väver manusförfattare Eric Nylund med kollegor in mer kalibrerad dramatik.
Arsenalen är också den utvecklad. Inga egentliga nya vapen utan naturliga uppdaterade versioner av dem breddar föregångarens utbud vida. Det avsågade hagelgeväret gör mer skada på nära håll men sämre på avstånd, Lancern med en klassisk icke-motordriven-bayonette som inte sågar men istället gör mig livsfarlig i en tjurrusning för att nämna några.

Den dystra stämningen och allvaret gör sig också påmint. Gears of War har väl aldrig kännts som någon prisvinnande berättelse och de känslostarka uttrycken från Dominic i den direkta föregångaren har mången gånger fått stå för punchlinen när jag påpekar manusbrister i mediet som stort. Det har varit mer av Darth Vaders ”Nooooooooo” än Shakespeare. Det evolutionära temat återkommer även här. Med samma estetik och vokabulär som tidigare väver manusförfattare Eric Nylund med kollegor in mer kalibrerad dramatik. Det är fortfarande långt från Shakespeare, men det är betydligt bättre och en del scener greppar mig på allvar. De cinematiska verktygen är också slipade för att leverera mer än bara stereotypt slow-motion-våld med pampiga slagverk.

Flerspelarläget har jag tyvärr spelat alldeles för lite av för att uttala mig om ordentligt, än.

Tempot känns precis lagom varierat. Spelmomenten växlar elegant och de tidigare irriterande fordonsdelarna tar betydligt mindre plats och fungerar som de ska: som en frisk fläkt snarare än som transportsträcka. Spelets fem akter är utsökt justerade för att erbjuda precis lagom livslängd med eskalerande allvar och svårighetsgrad. Bågar spänns och vi följer pilarnas banor dramaturgiskt och gameplaymässigt. Avslutningar har inte varit seriens starkaste kort historiskt, men efter att ha sett sluttexterna känner jag mig nöjd och fortfarande hungrig efter ett andra varv.

Gears of War 3 levererar på alla punkter jag vill att det ska göra och erbjuder än mer till bordet. Det är ett välslipat hantverk och Epic visar att de är en utvecklare i elitklass.

Det var en revolution när liv på jorden plötsligt började existera – men det är evolution som tagit oss från amöbor till poeter.