I år fyller Sonic 20 och för oss som varit med från början är det lätt att glömma att den blå igelkotten sprungit runt i 3D i över hälften av den tiden. 1999 släpptes Sonic Adventure till Dreamcast och med det introducerades det 3D-gameplay som både fans och kritiker gradvis tröttnat på medan Sega tryckt ut spel efter spel. Jag är själv ett gammalt Sonic-fan, men tappade räkningen på alla uppföljare nånstans kring Sonic Heroes.

Förutom några 2D spel till Game Boy Advance och DS har alltså Sonic inte varit sig lik sedan Mega Drive-tiden. Det jag aldrig riktigt gillat med de nyare spelen är att Sonic för lätt tappar fart i 3D-världarna, och att banorna ofta är rätt linjära och saknar de gamla spelets myriad av alternativa vägar. Att Sega envisats med att för varje del av serien introducera minst ett par nya, helt meningslösa karaktärer med tillhörande spelsätt har knappast gjort mig gladare.

Sonic Generations lovar att råda bot genom att fokusera på fart och klassiskt gameplay. Spelet gör detta genom att låta oss spela med två Sonics (… Sonicar?). Den ”coola” nya Sonic med gröna ögon och dryg attityd görs här sällskap av den lite knubbigare och betydligt charmigare igelkotten från Mega Drive-spelen. Det är tidsresor som står på menyn!

”Som med alla tidsparadoxer kan det vara svårt att greppa vad som händer”
Som med alla tidsparadoxer kan det vara svårt att greppa vad som händer och Sonic Generations är inget undantag. Spelet kretsar kring en hubvärld där man kan springa mellan ingången till olika banor. Dessa är inspirerade i grafik, ljud och bandesign av banor från varje större Sonicspel i ordning från Sonic 1 på Mega Drive till förra årets Sonic Colors. Varje bana har en act 1 som spelas med klassiska Sonic och en act 2 som spelas med nya Sonic. I act 1 är gameplayet strikt tvådimensionellt även om kameran ibland skiftar perspektivet lite, och rörelseschemat påminner mest om Sonic 2 med traditionella plattformshopp och spindash (håll ner på styrkrysset och peppra på hoppknappen för att ladda upp fart). Nyckeln till att få flyt genom dessa banor är att välja rätt väg bland de helt galet många alternativa vägarna. Detta ger helt klart stort omspelningsvärde, speciellt i time-trial där man kan utmana varandras tider på konsolernas online-tjänster.

Act 2 spelas med nya Sonic och här är gameplayet i regel i 3D, med homing-hopp, turboboost och grinding på räcken. Till skillnad från många andra av de senare delen av serien lyckas Sega hålla uppe tempot, och här får jag en äntligen den där fartrushen jag saknat sen Mega Drive. När Sonic samlar ringar och förstör fiender fylls en turbomätare på, och ju mer fylld den är desto längre tid går det att använda Sonics nya turboboost. Att försöka hålla uppe farten genom banorna är en riktigt kul utmaning, men även här (och till skillnad från många andra av Sonics 3D-spel) finns det otroligt många alternativa vägar.

”Nostalgkänslan är total”
Spelet börjar starkt med helt lysande remakes av Green Hill Zone och Chemical Plant från Sonic 1 och 2. Nostalgkänslan är total och både den skönt remixade musiken och vackert omgjorda grafiken bidrar starkt till känslan. Eftersom banorna ligger i kronologisk ordning rör sig äventyret tyvärr snabbt in på de nyare spelen, vilket för de flesta av oss 80-talister tyvärr inte alls ger samma nostalgikänsla. Bandesignen fortsätter dock att vara riktigt bra, såväl i 2D i act 1 som 3D i act 2 även fast det blir lite väl mycket plattformshoppande mot slutet. Många liv kommer förloras i avgrunder eftersom kontroller hos 3D-Sonic lämpar sig väl för höga hastigheter och dåligt för precisionshopp.

De stora lysande varningsskyltarna som placerats ut för att spelaren ska ha en chans att se avgrunderna i tid borde ses som symptom på att gameplayet ändå inte riktigt funkar till 100%. SEGA hade också gärna fått strunta i alla gimmicks. På varje ny bana försöker de återintroducera ett föremål eller spelmekanik från originalspelet, men dessa känns mest förvirrande och man har knappt hunnit bemästra dem förrän de försvinner igen så fort banan är klar. En annan mindre bra del av spelet är bossfighterna som är av varierande kvalité. Absolut sämst är tyvärr slutstriden, som lämnar en besk smak av deadline-rush.

Trots de splittrade spellägena och den dalande formkurvan blir det ändå en väldigt fin spelupplevelse där fart äntligen har fått hamna i fokus. Huvudäventyret är lite väl kort men jag anar stor potential till plattformsperfektion i Time Trial-läget. För disillusionerade gamla Sonic-fans är det här den perfekta vitaminkicken såhär på hösten, medan spelare som är mindre intresserade av Sonic och hans historia ändå har mycket att hämta… även fast det kan vara värt att vänta tills spelet har sjunkit lite i pris.

Text av Jacob Michelsen

Efter att ha rakethoppat sig ut i rymden har Jacob återvänt för att frälsa spelsverige med spelskapelser han förmodligen bara själv kommer förstå sig på. När han inte hypar sina egna spel eller bygger konstiga interaktiva prylar på Chalmers spelar han retrospel, gärna Atari och C64. Jacob drömmer om en värld där allt går i orange och brunt och är klätt i träpanel.