Krönika

Den verkliga soldaten

Precis som de allra flesta har jag aldrig befunnit mig i väpnad strid. Jag mönstrade inte ens. Jag är heller inte ett fan av krigsspel. Men trots det är jag relativt hängiven när det kommer till diskussioner kring krigsspel, och hävdar att utvecklare borde ta ett ansvar när det kommer till att skildra krig. Jag har skrivit om hur spelen fungerar som krigspropaganda och om hur långt spelen ska gå för att skildra verkligheten i stället för att glorifiera soldaterna som hjältar utan brister.

Men det här inlägget ska inte handla om något jag skrivit. I stället vill jag berätta om något som skrivits av en riktigt, erfaren soldat angående hans syn på hur tv-spel (och även film) gestaltar hans verklighet. Personen — som av självklara skäl väljer att vara anonym — bekräftar det som verkar uppenbart. Han berättar om på vilka sätt populärkultur glorifierar och simplifierar marktrupperna, och hur de beter sig under väpnade konflikter. Han berättar även hur militären censurerar journalisterna, och styr vilken bild de ska reflektera av militären. Och det är lätt att anta att detsamma gäller den mycket mer lättmanipulerade nöjesindustrin.

Personen i fråga började sin karriär i militären, men har sedan dess gått vidare till privatiserad tjänst eftersom det ger bättre betalt. Och det som berättas är bland annat hur han sett soldater reagera — eller rättare sagt inte reagera — på att råka döda civila. Hur soldaterna som befinner sig på frontlinjen oftast förvandlas till känslokalla psykopater, och hur man inte ens bryr sig om varandra. Det är inte en lång text, men oerhört intressant. Så jag rekommenderar att du läser den. 

“A friend of mine came under fire inside a compound. He followed up the shooter, who disappeared into an escape tunnel. My friend followed standard procedure and threw a grenade into the tunnel entrance before following up. When entering the tunnel, he found only the bodies of a woman and a small child, whom the terrorist had used to cover his escape.

When I spoke about it to my friend years later, he recalled how pissed he was at losing the insurgent, and how bad he felt afterwards about it. He’d had his professional pride tarnished. I asked him if he ever thought about the woman and her kid and he just looked at me blankly.

He didn’t even remember they were there.”

There’s a reason the new guy always gets put on point and nobody really cares when he gets blown up, that so many incidents of collateral damage go unreported, that failed missions are spun into something positive like gathering “valuable intel,” and why only roughly 20% of combat troops ever get PTSD – when if you think about it, it should affect everyone that ever sees combat.

It’s because the vast majority of us are straight up sociopaths.

Heroes are a myth. Every incident I can recall in war that created a hero was either an accident or ended up with said hero in a body bag.”

Kommentarer

  1. jorge skriver:

    +1

    Intressant

  2. David skriver:

    Mycket intressant, och något det borde talas mer om.

  3. Henrik Blomgren skriver:

    Jag undrar hur galen jag är då jag inte finner detta som någon överraskning alls? Att jag mer ser konfirmation på vad jag länge “vetat” men inte fått konfirmation för.

  4. metalslime skriver:

    Jo det var en intressant text, det var även diskussionen i kommentarsfältet.

  5. Tommy Håkansson skriver:

    Henrik:
    Samma här. Tyvärr är lättpåverkade 16-åringar inte liks skeptiska inför bilden som målas upp i spelen och filmerna. Men om bilden av den ädla soldaten i det nobla kriget splittras tror jag det kan rädda många liv, för då kommer 16-åringarna var mindre angelägna att gå i krig när de fyller 18. Kan man hoppas.

    Metalslime:
    Absolut! Funderade faktiskt på att klistra in några kommentarer här också. Ofta är de lika intressanta som själva texten.

Skriv en kommentar