Recension

Darksiders II (PS3)

Jag har skrivit om det här stycket säkert trettio gånger nu, inte för att jag är någon slags perfektionist eller för att Darksiders 2 är så fruktansvärt bra. Snarare för att jag inte har så mycket att säga om det.

Jag älskade föregångaren och vad den tog med sig till bordet. Det var som att gå på tv-spelsbuffe. Inget smakade riktigt lika gott som när man beställer bara det, men det fanns mycket att välja på och det var av duglig kvalité.

Uppföljaren följer samma recept men förlänger buffébordet med ytterligare några rader. Mest uppenbart är lootsystemet som kommer direkt från operationsbordet där Diablo, Torchlight med flera ligger och skakar av sig narkosen. Men att sitta och rabbla vilka spel man tagit från denna gång känns bara tröttsamt.

Darksiders II - Episkt

Kratos vyer var aldrig så feta, men var fan är staden?

Spelets omvärld är, som de flesta redan är bekanta med, en travesti på kristen mytologi. I den här delen tycks man dock frångå grundmaterialt än mer. Dels är änglarna och demonerna inte alls lika framträdande, men viktigast är att man aldrig får en koppling till himlen, helvetet eller fanimig ens Jorden.

Mycket av det charmiga med Darksiders var just att ha Zeldalika dungeons i ett tunnelbanesystem, att slåss mot vättar och troll vid en olycksdrabbad korsning och att slita vingarna av en gigantisk fladdermus ovanför ett parkeringsgarage.
Här har Vigil Games helt glömt bort den aspekten och flyttat (nästan) hela handlingen till ett stand-in Azeroth. Varför då? Vad vann man på det? Jippie fantasyskog, fantasyträsk, fantasyborg, fantasyslätt, fantasybergskedja, fantasyöken et-jävla-fantasy-cetera.

Jag ska inte skrika mig hes över detta, men stämningen är en sjukt viktig punkt i äventyrsspel och Vigil har slängt något intressant till förmån för något slätstruket.

Som en bra Iron Maiden-låt ungefär.
Pusslena i sig är däremot härligt välgjorda och lagom svåra. De kunde gärna fått lite mer kontext än “hämta tre såna här för att komma vidare”, men det är åtminstone givande att hämta de där tre grejerna. Äventyret i sig är löjligt medryckande och strider, utrustningssystem, färdigheter, smabbresemöjligheter, fantastiska vyer och mycket annat prickar in alla bockar i checklistan över vad man ska göra för att göra dessa bra.

Darksiders 2 är som en charmig och intressant hårdrockare i 15-årsåldern. Rolig, och full av potential men också hopplöst anakronistisk och ganska töntig. Som en bra Iron Maiden-låt ungefär.

Kommentarer

  1. Kilman skriver:

    Bra Maiden-låt?

    Does not compute.

  2. SpeLinnea skriver:

    Hade du också problem med den där jävla dammiga fågeln som skulle “hjälpa” en att hitta rätt? Det är mitt största problem med spelet, för mig som har dåligt lokalsinne har jag otrolig problem att hitta var jag ska ta vägen. När sen fågeln leder en fel blir det kalabalik. 🙁

  3. Samson skriver:

    SpeLinnea: Jag ignorerade fågeln. Den var dum.

Skriv en kommentar