Skitsnacksblogg

Fenomenet Bakjour

Som många av er kanske vet är jag en flitig twittrare. Åsikter om detta, huruvida Twitter skulle vara “osunt” eller “ytligt” och “fördummande”, undanbedes. Twitter är ett intresse, en hobby, något jag gör för att det roar mig.

Jag älskar kulturen på Twitter. Ena sekunden ordvitsar man om sin frukost, nästa diskuterar man kvinnoförtryck i Syrien och när man tröttnar på det kan man utbyta åsikter kring de nya ryktena om Star Wars VII eller Half-Life 3. Jag älskar -riots och -gates och Beefs, och att göra hönor av fjädrar och ha åsikter om allt. Och på grund av detta är jag, såklart, djupt investerad i neojournalistikens största mysterium.

2011 sjösatte journalisten Emanuel Karlsten sitt hypeade projekt Ajour.se. Det hade snackats ofantligt mycket om sidan på förhand, och den generella reaktionen när lanseringen väl kom var “jaha, en bara blogg?”. En åsikt som väl kvarstår till viss del, då Ajour aldrig blev den journalistiska maktfaktor som det pratats om. Men uppstarten förde något annat med sig.

Med twitterbion “Vårt mest spännande projekt hittills.™” stegade Bakjour in på den offentliga arenan
Med twitterbion “Vårt mest spännande projekt hittills.™” stegade Bakjour in på den offentliga arenan. WordPressbloggen kopplat till kontot startade som en parodi på Ajour, och Emanuel Karlstens uttalande om att vi alla är journalister gjordes om till mantrat ”alla har bakjour”.

Med tiden utvecklades bloggen och började snart driva med mer än bara en ensam nyhetssajt. Med fruktansvärt träffsäker satir drev man snart med alla inom den neojournalistiska sfären. Man berömde den moderna tendensen att göra fakta av åsikter, skanderade att källkritik är en död tradition, hyllade klouten och menade att alla politiska journalister borde ta till sig Niklas Svenssons taktik och prata favoritsprit på twitter med Carl Bildt som vore man gamla goda vänner.

Fingret var konstant på pulsen och analyserna var klockrena. Och frågan började sakteligen sprida sig över nätet: vem gömmer sig egentligen bakom pseudonymerna @KalleKarlsten och @Medieprofil? Vem var det egentligen som hade Bakjour?

Och så, en dag, trillade ett kuvert ner i internetjournalisten Jack Werners brevlåda. I kuvertet fanns en USB-sticka och på stickan en film.

Ledtrådarna i filmen ledde till en Tumblr-blogg med kryptiska bilder och textsnuttar och från skuggorna hördes det viskas: #TweetupBakjour. Äntligen skulle duon/kvartetten/??? visa sig i verkligheten och identiteterna skulle avslöjas. Eller?

I lördags hade Expressens politiske reporter (eller “Digital Dandy” som Bakjour uttrycker det) Niklas Svensson 40 års-fest. #Sjöstans samlade “medieelit” var på plats. Och upp till dörren gick en man med röd rånarluva och en bambusrande medhjälpare. Bakjour var på plats.

Mannen i luvan rörde sig med bestämda steg mot festens scen. Allting såklart livesänt på webben, i äkta neojournalistisk anda. Identiteten skulle till sist avslöjas. Eller? Halvvägs genom publikhavet fryser bilden. Tekniken hostar, hackar och dör.

Alla som inte var där lämnades i ute i kylan. Festen bjöd inte på någon som helst stabil internetuppkoppling och de som inte var där lämnades att spekulera i huruvida Bakjours identitet faktiskt skulle avslöjas för världen.

Svaret visade sig, i efterhand, vara ett rungande nej. Bakjour var, enligt egen utsago, inte ens där. Istället skickade de prästen och satirteknaren Kent @wistikent Wisti, med ett födelsedagstal från den mystiske gruppen. Men någon identitet avslöjades aldrig.

Mysteriet lever vidare.

Skriv en kommentar