Krönika

En milstolpe

De två sista styckena i denna text innehåller spoilers för Brothers: A tale of two sons.

Jag tror att alla har ett spel som definierar dem som spelare. Ett spel som de aldrig kommer glömma. Ett spel som format en och för alltid kommer stå som måttstock för framtida spelstunder.

För mig är det The Legend Of Zelda: A Link to the Past. Jag kommer aldrig glömma känslan av total lycka när jag lyckades besegra Ganon. Inte heller min mors totala avsaknad av medkänsla när jag i mitt lyckorus sprang ut till henne i köket och skrek “- Jag gjorde det! Jag gjorde det! Jag klarade av spelet!” Hon tittade på mig och svarade med ett ointresserat “- Och” samt en axelryckning.

Som ni alla vet har jag en son. Han, precis som far sin, har ett stort spelintresse. Fram tills för någon dag sedan har han inte haft ett spel som kan komma att definiera hans framtida spelande. Det har mest handlat om att bygga LEGO, hoppa framför Kinect och Skylanders. Men i lördags hände något, då han spelade färdigt Brothers: A Tale Of Two Sons.

I takt med att spelet blev mörkare, kunde jag se i hans ansiktsuttryck att det även hände något i honom
För mig har hans resa med de två bröderna varit otroligt intressant att följa. Till en början betraktade han spelet som vilket spel som helst och hade en väldigt avslappnad syn på upplevelsen. Men under resans gång, i takt med att spelet blev mörkare, kunde jag se i hans ansiktsuttryck att det även hände något i honom. Aldrig tidigare har jag sett honom så sammanbiten och allvarsam när han spelar ett spel. Han blev helt uppslukad av spelet.

Om du inte själv har spelat Brothers ännu och planerar att göra det bör du inte läsa mer, då jag nu kommer spoila slutet.

För det är där, i slutskedet av berättelsen som min son fick uppleva det som förmodligen kommer definiera hans framtida spelande. Där och då, när han begraver storebror, upplever han något som han aldrig upplevt tidigare. Där blir han varse att spel kan förmedla andra känslor än bara frustration över en jobbig boss.

När jag frågade honom hur det kändes, efter att eftertexterna börjat rulla, sa han att “- Fast det bara var ett spel, så var det sorgligt”.

Där och då fick jag uppleva det som kommer definiera mig, som far till en Tv-spelsälskande son.

Kommentarer

  1. Quid skriver:

    Det där med att alla har ett spel som definierar dem som spelare, ett spel som man aldrig glömmer håller jag helt med om. Även om jag spelade mycket NES och SNES i mina unga år och har mycket minnen därifrån så var det “bara” spel. Det var inte förrän jag spelade Final Fantasy 7 som ett spel tog tag i mig på allvar…

    Trots att det finns mycket bra spel så är detta tyvärr något som man inte upplever allt för ofta, men Brothers – A Tale Of Two Sons levererade verkligen på den punkten!

  2. Tommy Håkansson skriver:

    Ska bli jäkligt intressant att se om Landon ser på Brothers om en så där 10-15 år, så som jag ser på A Link to the Past idag.

  3. Michel skriver:

    En fin och ödmjuk text med mycket kärlek tycker jag. Jag har också ett Zelda-spel i mina tankar, men vilket säger jag inte för att det är så utskällt! Sådeså. Sen kommer jag aldrig att komma över Half-Life, inte för att det var det bästa spelet som någonsin gjorts (då kanske) men för att det definierade mig som troende gamer. 🙂

  4. Danneplayer skriver:

    Har aldrig tänkt på att man har “det där spelet” som definerar en som spelare, men när jag läste detta och funderade så faller allt in på ett spel. Ett spel som jag än idag minns smaken av knäck (det släpptes vid jul så jag åt en massa knäck) samt rädslan jag kände (för en 10-åring var musiken läskig) i borgarna; Legend of Zelda till NES. Det spelet definerade mig som spelare.

Skriv en kommentar