De första stapplande stegen

Jag har aldrig spelat Pokémon. Jag har till och med undvikit serien eftersom min uppfattning varit att det är en allt för simpel sten-sax-påse-mekanik dold bakom plastiga kawaii-djur som lurar de flesta med sämre smak än undertecknad. Inför X/Y lovade jag mig själv att jag trots allt skulle ge det en chans. Det kan ju inte vara lika värdelöst som Animal Crossing, tänkte jag?

Jag startar mitt äventyr med att vakna upp som den förtjusande lilla genderbent-ungen Samson. Hen är född med penis men identifierar sig som kvinna.

 

Efter att ha klätt mig inspekterar jag mitt hem. Det ser omsorgsfullt ordnat och städat ut.

 

Min käre mor berättar att jag ska möta upp med grannbarnen utanför. Jag går ut, men där är det tomt. Så jag störtar in i första bästa hus.

Personen som möter mig ser minst sagt skeptisk ut inför min entré. Jag ignorerar honom och hans fula fejs och ger mig upp på övervåningen.

Där väntar kvinnan i huset och hennes överenergiske son.

Jag verkar ha vandrat rakt in i en Gardellisk misär och backar sakta under tystnad ut ur rummet.

Väl ute undersöker jag staden. Eller byn kanske man ska säga när det är så himla litet. Det verkar inte finnas mycket här förutom Pokémon att göra. Alla, verkligen alla, pratar om Pokémon. Är det en slags sekt jag lever i? Det ter sig mer och mer som en religion det här. Jag anar oråd, men så ser jag en man på torget och han visar att det finns alternativa livsåskådningar även i Pokémons värld.

Tack och lov!

Jag går vidare till själva samhället där en drös med barn sitter vid ett bord. De säger åt mig att komma och sätta mig. Jag gör så och presenterar mig.

Ok! Stopp ett tag! Vem fan är Shauna och varför pratar ni om mig?

 

Tack detsamma. Det är alltid lite märkligt att vara bland nya människor. Men med tiden kommer vi säkert lära känna varann.

 

Öh! Jag tror du liksom tacklar det här från fel håll. Man väljer inte sina smeknamn, de dyker upp av nödvändighet. Det du tänker på är alias, men sånt stärker inte gruppkänsla vad jag vet.

 

Exakt! Lillkillen här har fattat grejen! Hursomhelst: Nej tack! Jag heter Samson, det är ett fantastiskt namn. Smeknamn behöver man bara om man vanliga tråkiga namn som Kalle eller Jenny.

 

Ja, precis. Kalla mig Samson.

 

Det är väl klart det gör. Jag heter så!

 

Partner? Var det inte en religion?  åh…. ÅH! Ok, det är sån religion. Ok, men alltså hörni jag vet inte om jag är riktigt OK med sånt här än. Jag är har typ bara några år mellan mig och dagis. Är det ens lagligt? Alltså visst, det är spännande och så, men…

Ignorerar vi det alltså? Jamen visst hörni, When in Rome antar jag.

 

I choose you, Fennekin! Det är så man säger va?

 

Men vafan, det här igen. Jag tyckte jag var ganska tydlig på var jag står i smeknamnsfrågan.

 

Ok, men om Pokémons representar öh… det där blir inte det här en väldigt barnfokuserad version av Penthouse letters?

Nevermind.

Ok hörni allihop. Tack för fikat och så, men jag känner mig lite olustig inför hela den här grejen. Vi syns säkert någon gång. Hejdå.

Jag försöker gå, men blir stoppad av barn.

I bet you do! Nej men det är väl en bra och viktig övning och lek inför vuxenvärlden.

 

Ok, lite mycket information att dela med sig kanske, men visst, kul. Kör hårt!

Jag fortsätter försöka bege mig hemåt och möter en servitris som frågar mig. Om jag älskar Pokémon.

Ärlighet vara längst tänker jag och svarar: Nej, det gör jag inte. Jag vet knappt vad det är och ska jag vara ärlig verkar det lite väl bekvämt med saker som jag inte är bekväm med. Dessutom verkar dess anhängare göra en massa antaganden om vad vänskap är och vad ett smeknamn betyder och lite annat obehagligt gojs. Som en introvert känner jag mig inte särskilt välkommen eller representerad i den här ganska snäva mallen av vad det är att leka och umgås med vänner.

Ytterligare några steg närmare mitt hus möter jag en av de obehagliga ”vännerna” jag fått.

Har jag något att säga till om i det här? Inte? Hur exakt är reglerna i den här sekten?

 

Jaha. Vi låter vara husdjur slåss? Alltså på riktigt. Är det så här det funkar? Som en fight? Jaja, fine. Chespin! ÄT ELD!

 

Att se det vidriga barnet lida får mig att känna så här:

 

Jag skyndar mig hem och möter min mamma.

Alltså, barnen här är helt bisarra. De har konstiga lekar med sexuella undertoner och representerar det som slagsmål mellan husdjur. Är inte sånt olagligt typ överallt utom Mexiko. Mamma varför flyttade vi hit?

 

Ja, alltså jag var tvungen att välja någon. Förresten, här är ett brev till dig från professorn. Det är antagligen typ om hem och skola-föreningens mötestider. Saker vi ska ha med oss till skolan. Grejer vi behöver och sånt.

 

Men Mamma varför skulle det vara….

…nej…. NEJ! Inte du också! MAMMA!? NEJ!

 

Vad händer? Vad skriver professorn. MAMMA! SVARA MIG!

Ok, men vad? Lämna inte mig i mörkret Mamma. Jag har haft en hemsk dag med förvirrande barn som beter sig jättekonstigt.

Har jag inget att säga till om?

Det är tydligt att min mamma lockats in i den här sekten av någon karismatisk ledare. Jag antar det är professorn. Jag måste ta mig ur det här. Jag måste hitta professorn och förgöra honom och befria mig och alla andra.

Jag ska visa dem. Jag ska infiltrera och klättra i deras hierarki. Folk ska darra när de hör mitt namn.

Ok. Men så hur gör jag det här då? Jag tar min väska och ger mig ut mot professorn. På vägen möter jag några av barnen. Vi behöver tydligen bollar. Jag har inga.

Ok så vad gör vi med bollarna?

Got it. Träffar jag andra Pokémons kan jag värva dem genom att kasta bollar på dem. Vänta betyder det att jag… öh… glöm det förresten.

 

DET ÄR INTE SÅ DET FUNKAR! Oh snälla rara barn. Vänner uppskattar en oavsett hur många av dina bollar de får i ansiktet. (Jag måste verkligen befria de här barnen ur sektens klor innan det är för sent)

 

Är det så det funkar alltså? Det räcker att jag glor på dig så ska vi slåss? Fine. Say my name! I am the one who looks!

 

Tro fan det. Jag ska störta er tyranniska regim!

I skogen möter jag en Pokémon jag kan namnet på sedan innan.

Han ska ta plats i mitt stall. Jag behöver de bästa!

Vi kommer fram till en stad

Jag ska hålla mig borta från er och bli starkare och bättre på att slåss med mina oskyldiga husdjur.

Det tar en massa tid att ta sig fram så jag spöar en unge och tar hennes rullskridskor.

 

Jag stövlar in i alla hus i staden och stjäl och insuper allt jag kan om hur jag blir en bättre tränare.

Alltså… öh… sure. OK.

Efter en massa vändor i stan är det dags att spöa upp hela gymmet. Det är någon slags tradition vad jag förstår.

Jag är fylld av hat!

Nere i källaren möter jag gymledaren.

Det visar sig vara Bingo Rimér.

Fighten börjar. Pikachu är villrådig,

Men när han ser att han slåss mot en sur skit slappnar han av och sopar banan med motståndet.

 

Fighten är över men något händer med Fennekin.

Fennekin utvecklas till Braixen och blir i samma veva en CIS-person.

Med gymledaren besegrad tar jag mina husdjur och går vidare mot nästa stad.

 

Jag anländer till storstaden. Någonstans väntar den där tyrannen…

Han som tog ifrån mig allt. Som tvingar husdjur att slåss med näbbar och klor. Han som får en hel nation att underkasta sig det här våldet och kalla det kärlek. Jag knyter min hand i vrede.

I am the one who looks.

 

Jag kastar ett sista öga på min barndom. Den är över nu. Plötsligt blev jag tvungen att växa upp och anta rollen som befriare.

Jag vänder mig igen.

…och går med bestämda steg in i staden.