Recension

Batman: Arkham Origins (PS3)

Kommer ni ihåg 2008? Obama blev president, finanskrisen slog till och Usain Bolt presenterade sig själv som världens snabbaste man. Och Rockstar Games släppte efter flera förseningar Grand Theft Auto IV. Fem år går kanske fort när man ser tillbaka på stora händelser. Men efter fem års väntan var vi mer än mottagliga för nästa del i GTA-sagan. Det fanns ett sug, oerhört mycket förväntningar och när uppföljaren i år släpptes sålde det olikt något annat.

2009 släpptes Batman: Arkham Asylum, generationens bästa spel om ni frågar mig. Problemet är dock att det redan är den andra uppföljaren som släpps nu i år. Vartannat år sedan 2009 har vi fått ta del av Arkham-serien och även om Arkham City på många sätt är bättre än sin uppföljare så fanns det även fler störande moment där, små och ibland stora saker som drog ner helhetsupplevelsen, vilket i förlängningen gjorde att det var originalet som stod sig som det vassaste av de två. Nu släpps Batman: Arkham Origins, den tredje delen och det är svårt att inte känna att dessa spel numera rullas ut på löpande band, och att vi tyvärr har sett det mesta förut.

Det första mötet med Jokern är både ikoniskt viktigt och riktigt skickligt framfört

Titeln till trots så utspelas äventyret inte under Batmans första steg som brottsbekämpare. Två år har gått sedan han för första gången, munderad till tänderna, gled ut i natten och Batman är vid det här laget en myt, ett fenomen som pressen, polisen och inte minst Gothams skurkar precis börjat få nys om. Batman har i sin tur inte ännu träffat några av hCOVER-US-EMPTY-PITCH.inddans mest ikoniska fiender. Något som vi som spelare lyckligtvis får vara med och ta del av, det första mötet med Jokern är både ikoniskt viktigt och riktigt skickligt framfört. Faktum är att berättandet är spelets bästa beståndsdel och för en fantast som jag är det väldigt kul att få se en annan, mer enkelspårig och hämndlysten Batman. Såhär tidigt i karriären är Batman ovän med hela världen, ibland även några av hans närmaste vänner. Under spelets gång händer saker som formar och förändrar hjälten, samt flera andra karaktärer, mer åt det hållet vi känner till dem idag. Man tar sig många friheter men kliver samtidigt aldrig för långt utanför ramarna och handlingen är mer än någonsin tidigare anledning nog att spela vidare.

Man ska inte laga något som inte är trasigt, ändå känner jag små små skillnader som i kritiska lägen retar gallfeber på mig
Det jag tidigare gillat med Arkham-serien är balansen mellan de två primära spelsystemen och berättandet. Allt har förts fram dynamiskt, med bra tempoavvägning och bildat en väldigt solid, tillfredsställande massa. Fast denna gång känns många av fighterna som farthinder, något som du endast måste ta dig förbi för att avancera i berättelsen. Egentligen har spelsystemet inte förändrats eller förnyats vidare mycket alls från föregångaren, ställ upp de två spelen bredvid varandra och det är snudd på omöjligt att urskilja de två. Och man ska inte laga något som inte är trasigt, ändå känner jag små små skillnader som i kritiska lägen retar gallfeber på mig. Den misstänksamma delen av min hjärna snurrar igång och påminner mig om att det till skillnad från tidigare delar inte är Rocksteady, utan WB Games Montréal som utvecklat detta spel. Skillnaden är hårfin, men den finns där och när det inte går som jag tänkt mig, när spelsystemet inte känns som det som jag lärt mig bemästra, faller allt samman till en monoton transportsträcka.

BatmanArkhamOriginsAndra förändringar är mer positiva. I Predator-läget känns det verkligen som att det spelar roll vilken typ av motståndare jag möter. Kvar finns de dumma, lättlurade fienderna där Batman tydligt har övertaget. Men det finns också mer utmanande motståndare som håller ihop och samarbetar när Batman attackerar gruppen. Banes armé är det bästa exemplet, där deras taktiska sätt att föra sig tvingar dig som spelare att byta taktik, att tänka om och hitta nya vägar till framgång. Stundtals frustrerande men alltid tillfredsställande och belönande i slutändan.

Och det summerar hela spelet ganska väl. Batman: Arkham Origins är ibland väldigt frustrerande och många gånger lite väl upprepande, men när allt kommer omkring så sitter man nöjd och glad som spelare efteråt. Det finns stunder då Batman spöar skurkar i en vacker, flödande och våldsam dans medan jag sitter med det största leendet du kan tänka dig. Och de stunder där jag tålmodigt väntar på rätt tillfälle att slå till, där jag bokstavligen sitter och håller andan, finns fortfarande och bekräftar varje gång varför jag älskar tv-spel.

Stunderna däremellan är dock transportsträckor som jag hade klarat mig utan.

Kommentarer

  1. Lucas skriver:

    Som batman-fan ser jag fram emot att spela detta, tycker föregångarna var fantastiska! Men ska dock vänta tills det släpps på wii u. Upplevde du några buggar?

  2. Raptorus skriver:

    Jag tycker att open world i arkham origins inte alls var lika intressant. Där jag ibland kunde tycka att Arkham Citys open world var överflödig kunde jag ändå uppleva att den kändes båda levande och mer interessant. Jag var Batman, jag kände hur det skedde brott över hela staden och jag var hämnaren som skulle ge dem vad de tål. När jag spelade Arkham Origins kändes staden så grå och tom. Flera gånger påmindes jag att jag bara spelade ett spel. Känslan att vara ett med Batman försvann.

Skriv en kommentar