Recension

Ace Combat 7: Skies Unknown

När Ikaros tog till skyarna med sina vingar gjorda av fjädrar och vax och flög för nära solen smälte vaxet från hans vingar och han störtade mot sin död i havet. Personligen tycker jag att Ikaros övermod lite speglar Bandai Namcos strategi när de släppte sitt förra Ace Combat-spel, Ace Combat: Assault Horizon. I ett fåfängt försök att tilltala stridspitt-fansen som spenderade otaliga timmar i “coola actionspel” som Battlefield och Call of Duty skulle Bandai Namco nu satsa stort och brett på ett actionspel som skulle ta fansen med storm. Resultatet blev ett magplask. Även om Ace Combat: Assault Horizon sålde styvt en miljon exemplar var det för mig inte ett Ace Combat-spel i samma klass som de äldre titlarna.

Miljöerna vi får färdas i är stundtals häpnadsväckande vackra

Skådeplatsen var vår verkliga värld, samma värld som vi dagligen stå i brand via nyhetsrapporteringar och via sociala medier, och borta var hela det fiktiva universum som utvecklarna tidigare skapat. Tonen var hårdare, skitigare och mer verklighetstrogen än vad vi var vana vid. Vi fick flyga runt om i världen över verkliga länder och över verkliga städer. Dessutom hade Bandai Namco förenklat själva spelandet för att göra det mer spännande, hårdnackat och cinematiskt, vi skulle helt enkelt känna att vi befann oss i en svincool actionhistoria.

För mig är och förblir Ace Combat: Assault Horizon ett snedsteg. Ett misstag, en bastard som inte hör hemma i serien. Även om mycket av flygandet kändes igen från hur Ace Combat fungerat tidigare var det ändå inte ett äkta Ace Combat-spel. När så Ace Combat: Skies Unknown utannonserades visade Bandai Namco att dom hade lärt sig av sina misstag. Borta var vår värld och istället skulle vi än en gång få besöka den fiktiva värld som de flesta spel i serien har utspelat sig i.

Inramningen är en konflikt mellan länderna Osea och Erusea och temat redan från start är kontrasterna mellan den totala friheten som skyn erbjuder och de grå fängelseväggarna som våra huvudpersoner lever i mellan uppdragen. Allt börjar med en krigshjältes dotter som blir vittne till själva starten av kriget och som bokstavligt talat hamnar i skottlinjen själv. Man får under spelets gång små glimtar av konflikten från båda sidor och hur narrativet vrids och förvrängs i nationalismens och stolthetens namn. Vad som är sant och vad som är fiktivt beror helt och hållet på vilken vinkel man betraktar det hela från.

De flesta uppdrag stöttas upp med läckra mellansekvenser där en handfull olika karaktärer förhåller sig till den pågående konflikten, allt från de i den absoluta toppen till de som befinner sig väldigt nära botten. Men minst lika viktigt är det faktum att mycket av handlingen sker under tiden du är i luften. Det är en nästan konstant ström av information från dina kollegor i luften, spaningsflyg, andra stridspiloter och till och med fiender ser till att det sällan finns en tyst sekund på radion. Kakafonin eskalerar bara när man blandar in det faktum att du titt som tätt får varningar om att fienden har dig på kornet, inkommande missiler och det faktum att du har låst en fiende i ditt sikte och är redo att avfyra en missil.

Man kan lätt tycka att det blir ett frontalangrepp på sinnena i stridens hetta men det är också lite av charmen med Ace Combat som spelserie då man kontinuerligt behöver utvärdera vilken information som är en till gagn och vad man kan filtrera bort. För dig som har spelat Ace Combat-spel förut vet hur det kan vara och det är faktiskt ännu intensivare den här gången. Det är många timmar jag suttit hyperstressad, frustrerad och skakandes av nervositet i stridens hetta samtidigt som jag sträcker hela mig för att med hela kroppen försöka följa med i mitt plans rörelser. Ace Combat 7: Skies Unknown är en intensiv upplevelse nästan hela tiden och jag kan inte låta bli att älska det, djupt.

Det gäller helt enkelt att hålla huvudet kallt och försöka sortera ut vilken information som är viktig för stunden och inte drabbas av sinnesöverbelastning. Det kan vara lättare sagt än gjort men det är i stor del nyckeln till framgång. En av dom i alla fall. En annan nyckeldel är helt enkelt att ha rätt verktyg till jobbet. Allt eftersom du slutför uppdrag samlar du på dig spelets valuta och med denna kan du köpa nya plan, vapen och uppgraderingar. Ett tips är att inte shoppa loss allt du ser bara för att du har råd. Under spelets gång märkte jag att det plan som var ett perfekt val på ett uppdrag var helt katastrofalt fel på ett annat. Allt är upplagt likt ett träd där du helt enkelt har olika grenar som går åt olika håll och ger olika alternativ när det gäller flygplan.

Det är ingen idé att skaffa sig ett favorit-plan för spelet tvingar spelaren att variera sitt spelande och därför gör man bäst i att inte bara bränna alla stålar man har på första bästa plan. För skillnaden är större än vad man kan tro och även om jag älskade min F14 i flera uppdrag så gick jag plötsligt rakt in i en vägg. Det ikoniska planet var helt enkelt för klent bestyckat och alldeles för långsamt. Efter att ha suttit fast på ett och samma uppdrag i nästan tio försök så beslutade jag mig för att satsa på ett sprillans nytt F2-plan och vips så klarade jag uppdraget på första försöket. Ibland är det något så pass enkelt som att fart är ett praktiskt hjälpmedel för att nå sitt mål.

Jag hade skyhöga förväntningar på Ace Combat 7: Skies Unknown och jag fick mer än vad jag vågade hoppas på. Är du ett gammalt fan av spelserien så har du här mer av samma underbara spelserie vi fick innan snedsteget Assault Horizon. Är du ny för spelserien och kanske till och med genren finns det ändå många roande och utmanande timmar att hämta om du har en förkärlek för högtravande japanskt berättande blandat med intensiv action på himlavalvet.

Skriv en kommentar