Gamex-bilden – som om du var där

Va, fick du aldrig möjlighet att masa dig ut till Kista en solig fredagsmorgon för att titta på oss? Då gick du inte bara miste om att se Ludde springa upp och ner i trappor likt en Sonic med uppåtknark i kroppen, utan även mitt kulturella bidrag till podden, en bild som jobbades fram under två timmars inspelning.
Innan du bryter ihop i hysteriska snyftningar när du inser denna oerhörda förlust så säger jag till dig: förtvivla inte, ty jag har gjort detta lilla inlägg just till dig som känner sig nyfiken på hur denna poddbild växte fram.

Steg för steg så tar jag dig igenom processen och jag lovar att det kommer bli onödigt ingående och navelskådande.

På plats i Kista hade jag denna skiss klar sen tidigare:

Att sitta och hitta på ett motiv just där och just då hade bara tagit onödig tid, och är framförallt inte speciellt roligt för åskådarna att se på. Så en vag ”grovskiss” var det bästa att utgå från; de stora besluten var redan fattade medan det fortfarande fanns en massa detaljer att jobba fram.

När inspelningen rullade igång så började jag således med ”finskissen”, där ansikten, kläder och liknande finlir arbetades fram.

Jag hade med flit undvikit att rita ut vilka karaktärer som skulle medverka i bilden, de hade bara fått en position och pose, så ingen skulle kunna gissa att Snake var Snake innan pannbandet och mustaschen kom på plats. I min oändliga naivitet så tänkte att kanske någon i publiken skulle skina upp vid något tillfälle och tänka ”Ahmen… är inte det där Midna som kikar fram?”

När finskissen är klar är vi ungefär fyrtiofem minuter in i avsnittet, och var det dags att gå vidare med konturerna.

Jag valde en mörkbrun nyans istället för den vanliga svarta, för att få ett lite mjukare och mer illustrativt stuk på bilden. Linjerna är ”slarviga” och snabba, faktum är att väldigt få saker jag gjort för Svampriket har den där minutiösa och perfekta linje-kvalitén. Det är extremt tidskrävande, man förlorar ofta mycket av skissens ursprungliga dynamik och det gör ganska lite för slutresultatet eftersom färgerna då tagit över. Så således blev det de medvetet skissartade konturerna.

När de är klara har vi kanske en kvart kvar av sändningen, och nästa steg är färgläggning. Även om jag absolut inte skulle hinna bli klar med det steget så kändes det som en trevlig grej att visa upp, vilket typ av humör bilden skulle få. Så det gjordes en snabb grundpalett där jag bestämde vilka kulörer och valörer bilden skulle få.

Ville ha något färgglatt och piggt med toner som drog mycket åt blått och rosa med enstaka varma färginslag, som gult och orange. Jag hann bli klar med grundpaletten, men det resterande jobbet fick utföras efter inspelningen, då jag la ett baslager av färg utan skuggor.

Nu började bilden komma på plats, vi har våra hjältar som dividerar om vilken väg de ska ta, några mer aktivt än andra. Marken och trädet binder samman kompositionen och motivet är uppdelat på ett sätt som gör att ögat kan vandra runt i bilden.
I det här skedet tittade jag även över alla detaljer, tog upp referensbilder för att kontrollera att alla utstyrslar stämde, att det var rätt nyansskiftningar i Luccas hår och att Cubones mask såg ut som den skulle.

Nästa steg var det sista. Nu återstod skuggor, ljus, detaljjobb och en bakgrund.

Jag valde en cirkulär bakgrundsfärg för att ytterligare binda ihop motivet, som hela tiden skissats med en cirkel i åtanke. En blå himmel för att förstärka den lätta stämningen och några moln som dekoration.

För en gångs skull ritade jag inte oss från Svampriket, utan istället karaktärer från olika spelserier. Tanken var ju såklart att det skulle vara något som flera kunde knyta an till, något som inte bara var för vår lyssnarskara. Som alltid är det väldigt svårt att välja vilka karaktärer man ska ta med, för ser man inte upp så sitter man helt plötsligt med fem Nintendo-karaktärer. Det bara blir så, de har de mest fan-vänliga och inarbetade spelfigurerna. Och har man inte bara Nintendo-karaktärer så sitter man ofta där med endast karaktärer från japanska spel, eftersom de västerländska tenderar att vara för realistiska. Sen vill man ju gärna ha kvinnor med. Och gärna olika nationaliteter. Och olika åldrar. Och storlekar. Nytt såväl som retro…
Samtidigt måste de matcha varandra, hade jag tagit Faith från Mirror’s Edge så skulle hon inte kännas rätt i sammanhanget. Här gick det åt en hel del tankeverksamhet, men i slutändan så hoppades jag att alla kunde hitta någon karaktär de kände igen och hade någon relation till.

Kändes det nästan som om du satt där i publiken? Var med när bilden växte fram? Om inget annat har du nu fått dig en kulturupplevelse som heter duga, flera sådana lovar jag dig här på Svampriket framöver!