Som jag berättade i senaste Svamppod så var jag gruvligt besviken på Destiny. Ingenting klickade med mig och jag var uppriktigt arg på spelet för dess brist på vettigt narrativ och oförmåga att få mig att förstå varför jag spelade. Jag begrep inte Bungies vision alls och var uppriktigt missnöjd. Var  det vill säga dåtid  för någonting har hänt.

Jag har aldrig spelat några MMO utan har bara läst och hört om hur det fungerar från vänner. Jag är van att spela ensam och att spelet ger mig en löst handhållen upplevelse som i det närmsta är perfekt regisserad. När Destiny försöker vara regisserat, en historia med snillrika namn som The Traveller, The speaker och The Darkness, så blir det istället så dåligt att jag tar upp telefonen och bläddrar på 9gag. . Jag vill bli engagerad! Borderlands lyckades faktiskt ge mig det här trots att jag spelade majoriteten med vänner, och det var just ett seriöst Borderlands jag trodde jag skulle få. Och det var precis så jag bedömde spelet, och blev arg.

Jag sätter mig ner och fortsätter spela varje kväll
Spelmekaniken fungerade dock från första stund och det går inte att komma från att spelet är otroligt välputsat och strömlinjeformat. Jag går dock inte igång på utseendet, Bungie har kört med alldeles för säkra kort och inget sticker ut, men jag vet att många gillar det. Ett stabilt spel utan någonting som egentligen får mig att spela vidare, ungefär så har jag känt under hela veckan jag nu spelat Destiny. Men jag insåg någonting igår; jag sätter mig ner och fortsätter spela varje kväll. Trots att jag inte på mina premisser tycker om spelet så fortsätter jag spela. Jag börjar fatta, för i den stund jag slutar tänka på allt som stör mig så inser jag hur kul jag ändå har.

Garden

Det spelar inte så stor roll att storyn inte fångar mig, den skriver mig ändå inte på näsan utan du måste aktivt själv gräva ner dig i den. På bungie.net kan du läsa de Grimoir-kort du hittar och sakta byggs faktiskt en bakgrundshistoria upp. Nya teorier menar att det kan finnas mycket mer under ytan än vad vi ser nu. Är det egentligen människan som är “The Darkness”, förslavad av The Traveller som likt Reapers har en egen agenda? Kommer vi om ett år kunna spela som Cabal eller Fallen likt WoW har sina fraktioner? Självklart kan det här vara som Mass Effects indoktrineringsteori, dvs något som fansen skapat för att förklara dåligt skriven handling, men man kan ju hoppas. Jag ser dock otrolig potential om det här utvecklas åt det håll jag hoppas.

Spelet lever just nu och om några år kan det vara för sent

Jag insåg en annan sak också, huvudpersonen i det här spelet är inte min historia, det är vår historia, din och min när vi skriker till varandra om hjälp när bossen som tål en miljard skott tvingat in oss i ett hörn. Spelet är inte klart än, så jag kan inte bedöma Destiny på samma sätt som jag bedömer The Last of Us, hela historian finns inte på skivan jag köpt utan är en levande saga som fortfarande skrivs. Spelet lever just nu och om några år kan det vara för sent att ta del av allt det har att ge.

Jag tycker fortfarande att Bungie missat målet på flera punkter, för inte ska det vara meningen att jag skulle känna sådär i början. Dock börjar jag se förbi det och faktiskt uppskatta spelet för vad det är. Jag gjorde samma fel jag gjort flera gånger tidigare, jag lät mina förväntningar styra mina åsikter istället för att låta spelet prata med mig. Jag har bestämt mig för att fortsätta spela, för jag hade fel.