Recension

Theatrhythm Final Fantasy: Curtain Call

Det är lite konstigt hur Square Enix visar sådan förståelse för vad fans älskar när de producerar Theatrhythm Final Fantasy: Curtains Call samt dess föregångare, när man samtidigt visar sådan oförståelse för samma sak när det kommer till huvudserien. Å andra sidan är ju musiken ett av inslagen som huvudserien aldrig riktigt tappat, även om sidospåren har tagit ett par snedsteg. Och det är förstås musiken som ligger i fokus här, men några mindre RPG-element invävda mer eller mindre krystat. Jag känner fortfarande inte att items, karaktärer, equipment och levels spelar någon större roll när jag spelar. Och questläget där du rör dig framåt på världskartor för att till slut nå bossar vid slutet av dem hjälper inte nämnvärt. Det är fortfarande bara ett musikspel, utan att det lyckas vara mycket mer än det. Och det är helt OK!

Här finns även exempelvis Mystic Quest, Crisis Core och Dissidia
Här finns inga nya sätt att spela de klassiska Final Fantasy-styckena på, men det finns en hel del låtar som det första spelet saknade. Bland annat en proper version av Blinded By The Light där stycket inte bryts för tidigt, och visst fanns inte You Are Not Alone i det första spelet? Faktum är att det här spelet är ännu mer till för de hårdaste av de hårdaste fansen, för nu inkluderas nästan varenda Final Fantasy som någonsin gjorts! Åtminstone på en någorlunda stor produktionsskala. FFX-2 samt FFXIII-2 är givna, men här finns även exempelvis Mystic Quest, Crisis Core och Dissidia. Det enda som saknas är väl Ehrgeiz, men ingen kommer väl klaga över det kanske. Även om det är bra att den lilla skaran som hoppades på obskyr Final Fantasy-titel X äntligen får sin önskan uppfylld nu, men jag som inte är så hardcore ser bara massor av låtar från spel jag aldrig spelat. Och det blir lite ”meh”.

Däremot finns det ju fortfarande riktigt många bra låtar, både helt nya och såna som fanns med redan i föregångaren. Det är lite imponerande hur mycket de lyckats klämma in i spelkassetten. Här finns även nytolkningar av gamla klassiker, som pianotolkningen av boss battle-temat från FFVII. Vissa tolkningar som jag misstänker är exklusiva för spelet, eftersom jag aldrig hört deras versioner förut. Nog för att de inte gör sig bra som spelbara i ett musikspel, men jag välkomnar ändå idén. Och det är väl lite så jag känner inför hela spelet – jag välkomnar det, även om det inte är så mycket för mig som inte är fullkomligt inbiten FF-fanboy. Men jag lutar mig tillbaka, spelar You Are Not Alone, och ler stort åt att se Zidane stå bredvid Lightning.

Skriv en kommentar