(Bild av SUCHanARTIST13)

Nyligen kom Jack Werner, journalist med fokus på internet, ut med sin första bok. Creepypasta : Spökhistorier från internet. En bok som, precis som titeln antyder, handlar om Creepypasta. Berättelser som skapas och sprids på internet, som en slags modern folksaga. Även om ni inte är direkt bekant med termen är ni tveklöst bekant med några av verken. Slenderman, någon?

Jag har inte läst boken. Inte än i alla fall. Men inför releasen skrev Jack om några av de här berättelserna. Och dum som jag är tänkte jag att jag väl kunde läsa lite. Jag var ensam hemma, hade precis spelat Alien: Isolation och bestämde mig för att jag skulle läsa lite skräckhistorier. Jag sov med ljuset på den natten.

Men vad har detta med Zelda att göra? Två ord: Ben Drowned.

Innan ni läser vidare och börjar vässa på kommentarer om hur detta bara är ljug och lurendrejeri, kom ihåg den gyllene regeln på r/nosleep (varifrån många av berättelserna kommer): Everything is true here, even if it’s not.

”I need your help with this. This is not copypasta, this is a long read, but I feel like my safety or well-being could very well depend on this. This is video game related, specifically Majora’s Mask, and this is the creepiest shit that has ever happened to me in my entire life.”

Så börjar det. Så inleder 4chan-användaren Jedusable sin berättelse om hur han fick tag i ett exemplar av Majora’s Mask han ska komma att ångra att han någonsin lagt händerna på. Slitet och utan etikett och ruvandes på en hemsk hemlighet.

En sliten grå kassett, utan etikett, med ordet MAJORA skrivet i tusch
Jedusable börjar sin berättelse på en loppis. En klassisk amerikansk garage sale där människor står hemma på gården och försöker kränga av allt skräp de samlat på sig under åren. Jedusable berättar att han nyligen fått en Nintendo 64 av en kompis och är på jakt efter några begagnade spel att spela på den. Det går bra och med exemplar av Pokemon Stadium, Goldeneye och F-Zero känner han sig redo att avbryta sin skattjakt. Men på vägen förbi kvarterets sista hus säger hans magkänsla åt honom att stanna.

När han kliver ut mot garaget hälsas han av en märklig, äldre man. Han frågar mannen om han har några begagnade tv-spel till salu och hinner precis tänka att det väl är klart att han inte har det, när mannen svarar jakande och vaggar iväg. När han kom tillbaka räckte han över en sliten grå kassett, utan etikett, med ordet MAJORA skrivet i tusch på framsidan.

Lite tveksamt tog Jedusable emot kassetten, som inte precis såg ut att vara i toppform.

”The old man smiled at me and told me that I could have it for free, that it used to belong to a kid who was about my age that didn’t live here anymore. There was something weird about how the man phrased that, but I didn’t really pay any attention to then, I was too caught up in not only finding this game but getting it for free.”

Väl hemma pluggade Jedusable in spelet och sitt slitna skick till trots startade det utan problem. På kassetten fanns redan en sparfil i namnet Ben – uppenbarligen spelets förre ägare – och av någon slags respekt fick filen ligga kvar. En ny fil skapades med namnet Link och det mesta verkade funka precis som det skulle.

Ja, förutom några mindre glitchar. Främst hur NPCer i spelet skiftade mellan att referera till huvudpersonen som Link och Ben. Något Jedusable tänkte att han kunde lösa genom att helt enkelt radera den gamla sparfilen.

Men så enkelt var det så klart inte. Och det är nu saker tar en vändning åt det asläskiga.

”I found myself in the Majora boss fight room at the end of the game (the trippy boxed in arena) staring at Skull Kid hovering above me. There was no sound, just him floating in the air above me”

Spelets glitchar trappas upp och försätter Jedusable i den ena obehagliga situationen efter den andra. Märkliga meddelanden, karaktärer som befinner sig där de inte borde, animationer som inte ens borde finnas med i spelet. Om Majora’s Mask besitter en visst creep-factor i sig själv, så blev det nu tio gånger värre.

Inledningsvis fick de som följde berättelsen enbart ta del av vad som hände genom Jedusables återberättande, men efter ett tag började han spela in gameplay. Och saker fortsatte att bli märkligare och märkligare.

Berättelsen om Jedusable och Ben är lång. I fem långa inlägg får vi följa med på en resa inte bara i ett glitchande Nintendo 64-spel, utan in i vansinnet. Vem var egentligen Ben? Eller kanske snarare, vem är Ben? Vad vill han Jedusable och vad vill han oss?

I see you…

Jedusables berättelse har förstört 64-Zelda för mig. Fullständigt. Jag kommer aldrig kunna spela spelen utan att känna ett enormt obehag. Links polygonkantiga fejs skrämmer livet ur mig. Och det är synd. Men samtidigt gav mig berättelsen något annat.

Ben Drowned är en ny slags spökhistoria, anpassad för en modern publik. Som många av de allra bästa klassiska spökhistorierna är det baserat på något vardagligt, något vi ser som ofarligt. Spel är något vi frivilligt och utan en tanke släpper in i våra liv. Och kanske viktigare än så, något vi tillåter oss själva att försvinna in i.

Så nästa gång du sätter dig ner och sjunker in i ett äventyr, fundera på om du verkligen vet vad som väntar dig på andra sidan skärmen.

Ben Drowned finns sparad i sin helhet här.