De senaste dagarna har nog mångas flöden i sociala medier varit fulla med kommentarer och publiceringar om Oscarsgalan, detta årliga filmjippo. Det är en del om Alicia Vikanders framgångar, en del trycker på gilla-knappen för Chris Rocks kritik över galans vithet och självfallet förs även den årliga diskussionen om rätt statyett gick till rätt film. Men det som kanske diskuterats allra mest är självfallet Leonardo DiCaprios välförtjänta vinst. Äntligen fick killen sin Oscar!

Något av det som kanske är mest intressant i sammanhanget är DiCaprios tacktal, som han helt vigde åt att prata om den pågående klimatkrisen. ”Låt oss inte ta den här planeten för givet. Jag tar inte ikväll för givet. Tack så mycket”, avslutar han talet med som visats gång på gång i min smarta telefon. Jag tittar upp från mobilen en stund. Sneglar åt maken som sitter och spelar på PC:n.

”Vad spelar du för något?”, frågar jag.
”Factorio”, svarar han.
”Vad är det?”
”Ett spel där du har landat på en planet och bygger kolgruvor. Men du får inte bygga för mycket på en gång”, förklarar han, ”För då kommer det utomjordingar som blir förbannade för att du förstör deras planet”.

Självfallet kan jag inte bli arg över att min make finner njutning i att spela en miljöförstörande kolonisatör, det är ju som bekant bara ett spel. Men med Leos röst ekande i bakhuvudet börjar jag fundera: hur skulle det vara om spelindustrin gick in med samlad styrka för att skapa lösningar på klimatkrisen? Om vi vände på idén med spel som säg, Factorio, kan då spel vara vår tids medium för att formulera möjligheter i att rädda planeten och i samma veva övertyga ett gäng gamers att prata om klimatet?

Ofta handlar spelen om hur individen ska bli mer miljövänlig, snarare än hur världen som stort ska bekämpa naturkatastrofer, hungersnöd eller smältande isar
En snabb googling senare hittar jag att, jo men visst, ekospel är en grej. Om än lämnas jag med en viss besvikelse. De flesta spel jag kommer över har en sådan hurtig aura över sig, så som det kanske lätt blir när folk ska göra spel, när huvudintresset egentligen ligger annorstädes. Ofta så landar de spel jag kommer över i kategorin även i hur individen ska bli mer miljövänlig, snarare än hur världen som stort ska bekämpa naturkatastrofer, hungersnöd eller smältande isar. Ett exempel på individbaserad miljöaktivism är Water Busters där man spelar Phil Dumpster som ska komma på hur man bäst spar vatten i olika delar av hemmet. Främsta motivet för Phil Dumpster är inte heller att rädda planeten från total förstörelse utan att dra ner på husliga kostnader. Nåja, det är väl kanske så de flesta hanterar kriser, man källsorterar och hoppas på det bästa.

Problemet med klimatkrisen är ju dock att den inte kan räddas av att en massa Phil Dumpsters går runt och sparar vatten. Klimatkrisen och miljöförstöring som fenomen är, dessvärre, mer bombastiska än så. Och där filmen och konsten använt sig av kraften i respektive medium för att nå ut om dessa viktiga frågor, där haltar spelvärlden efter. Vilket är synd, då man gång på gång har konstaterat vilket kraftfullt verktyg spel kan vara.

Ett av de få spel som lyckas väcka de här frågorna på ett intresseväckande sätt är möjligtvis Daedalics peka-klicka-spel A New Beginning från 2010. Spelets antagonist, Bent Svensson, jobbar till vardags som misslyckad ingenjör som försöker att skapa ekovänliga energialternativ. En dag kontaktas han av Fay, som hävdar att hon skickats bakåt i tiden för att förhindra en antågande global miljökatastrof. Även Deponia, ytterligare ett peka-klicka-spel från Daelic, rör vid tanken om en framtid där planeten helt har täckts av sopor.

Om vi enbart ser till vilka frågor som vare sig A New Beginning eller Deponia väcker, fick de tyvärr inte det stora mottagandet det kanske skulle behöva. Om fler spelutvecklare skulle våga utforska spelens möjlighet till förändring, kanske det skulle få igång den diskussion som miljö- och klimatfrågan verkligen behöver. För ni vet, utan en planet att bo på, ingen plats för spelkvällar.