Sedan urminnes tider har några få spel fått vara frontfigurer för hela brädspelsmediet. Monopol, Den Försvunna Diamanten och Risk de tre av de mest kända och spelade brädspelen, i alla fall i Sverige. Monopol, exempelvis, tycks finnas i nästan varje hem.

Dessa tre spel är inte bara oerhört spridda och välkända, de är också förbannat tråkiga. Svarta diamanten tänker jag ge ett frikort då det faktiskt är ett spel designat och uttryckligen riktat till barn. Risk och Monopol däremot är två av de tråkigaste brädspelen jag vet, mest på grund av en anledning, oåterkallelig eliminering av spelare. Denna spelmekanik måste vara den mest ogenomtänkta och trasiga någonsin. Att någon tyckt det är en vettig ide att utesluta spelare från ett spelparti med uppemot tre timmar kvar till en segrare är korad är för mig ett mysterium.

Det slår an den där strängen av mänsklig illvilja, viljan att sabba för sina vänner.
Det är just av denna anledning som Monopolpartier ofta inte ens spelas klart. Spelet slutar inte med att någon vinner, det slutar med att resterande parter tröttnar på att titta på när två till tre spelare skickar pengar mellan sig, fram och tillbaka. Okej, jag förstår hur monopol fått sin position som brädspelet nummer ett. Det är enkelt och slår an den där strängen av mänsklig illvilja. Viljan att, på skoj såklart, sabba för sina vänner. Att få se deras tomma blickar när de räknar prickarna på tärningarna och förstår… Norrmalmstorg… Det är inget annat än magiskt, det kan inte ens jag ta ifrån spelet. Mer än så finns där tyvärr inte. Det är därför alla hushåll har ett Monopol någonstans i garderoben, källaren eller garaget, men ingen har spelat klart en omgång sedan 1987.

Risk är, mångt om mycket, precis lika illa som monopol, med den lilla fördelen att konceptet finns återskapat på sätt som tar bort det sämsta i spelet, och samtidigt bygger vidare på de roliga aspekterna. Risk 2210 var spelet som fick mig att återupptäcka brädspelens tjusning i vuxen ålder, det tar det uråldriga riskkonceptet världsherravälde och blandar upp det med Mechs, strider om både havets botten och månes yta, för att inte tala om de åttasidiga tärningar. Det bästa med Risk är alltså andra spel, som inte är Risk.

Jag spelade en omgång Monopol för inte så länge sedan, men precis som jag beskrev tidigare kom spelet aldrig till något naturligt avslut. Med två individer kvar i spelet hade rummet tömts på resterande spelare. Spelkvällens andra deltagare hade rört sig till rummet bredvid, därifrån hördes skratt och samtal.

– Ska vi ge oss? Frågade jag.

– Ja vi gör väl det… Svarade min käre syster.

När jag var ung och dum gillade jag både Risk och Monopol. Det var innan jag upptäckt den veritabla ocean av roliga, intressanta och spännande brädspel som finns därute. Jag tror ärligt talat att jag spelat min sista omgång monopol någonsin.

Skitspel.