Orc-Peter har blÄst i krigshornet och Troll-Niklas svarar anropet. I Peters Sommarpod pratas det World of Warcraft och varför allt var bÀttre förr.
Peters sommarpod: World of Warcraft
stötta riket
Orc-Peter har blÄst i krigshornet och Troll-Niklas svarar anropet. I Peters Sommarpod pratas det World of Warcraft och varför allt var bÀttre förr.
SÄ mycket minnen man har frÄn Wow. Visst, mycket var bÀttre förr men samtidigt vill man ju inte tillbaka dit för det var sÄ jÀvligt och otillgÀngligt, och spelet Wildstar visade ganska tydligt att det inte gÄr att göra samma grej igen.
Min största bedrift i spelet (förutom vĂ€ldigt server first i vanilla och tbc, bl.a. Nefarian pĂ„ sjĂ€lvaste julafton :p) mĂ„ste vara nĂ€r jag pĂ„ min Gnome Mage nĂ„dde rank 12 i pvp och kunde köpa en tiger-mount đ
Kan ju Ă€ven tillĂ€gga att jag precis har Ă„tervĂ€nt till WoW efter ett uppehĂ„ll pĂ„ ca. 8 mĂ„nader och börjat tagga upp inför Legion đ
Det hÀr Àr som att vara tillbaka pÄ högstadiet och lyssna pÄ alla olika typer som spelade varje dag/natt. Jag förstÄr (fortfarande) nÀstan ingenting, men det Àr trevligt att höra folk prata passionerat.
(Dessutom Àr era moderna, braskande, skandaljournalistiska panikrubriks-lika ordval nÄgot bÀttre Àn de infantila dumheter som höhöhö:iga snubbar hÀvde ur sig pÄ den tiden).*
*Niklas: ”FlickvĂ€nnen rĂ€ddade mig”
Peter: ”Jag behövde kriget”/”Kniven i monitorn”
Högstadiesnubbarna: ”Har du skaffat de dĂ€r Boots of Asbra Berg Ă€n?”
Skitbra pod!
Jag och Niclas spelade WoW pĂ„ samma sĂ€tt, kĂ€nns det som. Jag höll ocksĂ„ till pĂ„ Argent Dawn. Spelade en undead Warlock för att liksom hallĂ„…Sylvanas Windrunner! HĂ„ller inte alls med om att Tirisfall Glades skulle vara trĂ„kigt, men alla har vĂ€l sina preferenser, antar jag. Jag spelade ocksĂ„ mest sjĂ€lv och vĂ€ldigt sĂ€llan med guildmates.
I slutet spelade jag mest för storyn, hur lökig och pajjig den Ă€n Ă€r. Spelade som mest nĂ€r Lich King kom, men sen har det blivit vĂ€ldigt lite… NĂ€r Pandaria kom slutade jag helt efter ett tag. Storyn kunde jag youtuba mig till Ă€ndĂ„.
Goda tider man hade!
SÄ mÄnga minnen som bara rusar genom huvudet nÀr ni pratar om svunna tider. Jag hoppade pÄ tÄget lite sent och började först nÄn mÄnad innan The Burning Crusade, jag fick dock uppleva det tidiga spelat. Jag minns mitt första gille som var ett svenskt gille med en kvinnlig Gnome Rogue vid namn Lanya som guildmaster. Vi hade otroligt trevligt tillsammans men gjorde inga underverk. Jag minns hur jag brukade gÄ in och titta pÄ draken i Duskwood eftersom jag tyckte den var sÄ mÀktig. Jag minns kÀnslan av att utforska vÀrlden till fots i vÀntan pÄ att nÄ upp till lvl 40 och att spara varje peng för att kunna ha rÄd med en mount. Jag minns nÀr jag fick den geniala idén att skapa en bankkaraktÀr för att sköta mina affÀrer, och att leta upp en skrÀddare som kunde sy en kostym Ät mig för att klÀ denna karaktÀr. Jag minns hur det till en början kÀndes som ett svek nÀr jag bytte till Horde men hur jag snabbt började kÀnna en större kÀrlek för de dammiga gatorna i Orgrimmar Àn jag nÄgonsin kÀnt för Stormwind. Jag minns en alla hjÀrtans dag dÄ vi rensade en kyrka i spelet för att tvÄ guildmates skulle ha ett lÄtsasgiftemÄl, hon var för lÄg lvl för omrÄdet sÄ vi var ett stort gÀng som stod och vaktade pÄ respawns för att hon inte skulle bli nedhuggen under ceremonin. Jag minns första gÄngen jag gick in i Stranglethorne och blev nedslagen. Jag minns nÀr jag bytte server tillsammans med mitt dÄvarande guild för att fÄ chans pÄ att raida Illidan och jag minns ocksÄ den kvÀllen dÄ jag fick stÄ inför honom. TyvÀrr fick jag aldrig se honom falla. Jag minns ocksÄ mitt uppvaknande efter nÄgra mÄnader av WotLK dÄ jag satt med min laptop hemma hos en vÀn. Vi hade raidat pÄ kvÀllen, loggat ut vid ett pÄ natten och sen dess hade vi suttit med listor av vapen och var man fick tag pÄ dem, papper, penna och minirÀknare. Klockan var Ätta pÄ morgonen och jag insÄg att jag spenderat sju timmar med att försöka planera för hur jag skulle maximera min healing och vilken utrustning jag skulle anvÀnda pÄ vÀgen dit. Det var som att jag sÄg the Matrix, jag sÄg siffrorna bakom och spelet föll platt. FrÄn den dagen var spelet inte lÀngre kul och jag slutade strax efter. Har provat att spela nÄgra veckor hÀr och dÀr sen dess men spelet Àr inte det samma, det Àr bara en massa siffror som jag mÄste underhÄlla. Det som frÄn början var glÀdje av upptÀckande, utforskande och förundran hade blivit ett kontorsjobb dÀr jag bara arbetade för att hÄlla uppe siffrorna.
NÀr jag tittar tillbaka pÄ min tid med WoW sÄ ser jag mest jobbet, att sitta frÄn 18.00 Söndag-Torsdag i olika raids och att vara tvungen att farma material för att kunna delta. Men den hÀr podden fick mig att minnas vad det var som frÄn början fÄngade mitt intresse, att jag fick gÄ ut och möta en helt annan vÀrld som dÄ kÀndes hur stor som helst.
Matrix-anekdoten sÀtter fingret pÄ vad som hÀnde med genren i stort sen. Det blev ett exel-blad tillslut och det kÀnns som att all typ av MMO sedan dess fokuserat pÄ endgame av bÄde spelarskÀl och utvecklarskÀl. De Àr berg som ska bestigas. Och om en stannar och luktar pÄ blommorna Àr det mer ett förhinder Àn nÄgot minnesvÀrt.
SuperhÀrlig podd grabbar!! Mycket hÀrliga minnen vÀcks till liv!
Minnen sĂ€ger de flesta… Ja det kan man lugnt sĂ€ga. SĂ„ mĂ„nga timmar man har spenderat pĂ„ det spelet. SjĂ€lv var jag 25-26 nĂ€r det slĂ€pptes. Mitt sĂ€tt att behĂ„lla flickvĂ€nnen (numera min fru) var att fĂ„ henne att börja spela med. đ
Jag höll till pÄ Argent Dawn, precis som Niklas. Hade inte en aning om vad en RP-server var pÄ den tiden, och i retroperspektiv var det nog inte det rÀtta valet för mig, men det funkade ÀndÄ.
Hade en Troll-prÀst som hette PrÀllen och raidade med nÄgra olika raidgrupper, bÄde i Vanilla och i TBC.
Mina tre helt klart största minnen Àr:
1, Först time-kill pÄ Nefarion. Det var helt euforiskt, att sedan T2-roben till prÀst droppade och den enda prÀsten med mer dkp Àn jag hade försovit sig till raiden var inte fel.
2, NÀr Illidan droppade offhanden till Warglaiven och jag lyckades fÄ den pÄ min Rogue (Rocca).
3, NÀr Illidan droppade Mainhanden 3 veckor senare och jag var nr3 (tror jag) pÄ servern med dual warglaives.
đ
Jag slutade vid Cataclysm dÄ hade jag miljoner med Dailys jag skulle göra varje dag sÄ jag ledsnade pÄ det. Min main jag hade var en troll prÀst som senare blev en undead prÀst och det namn som jag nu mera anvÀnder pÄ socialmedia Àr mitt namn pÄ min undead prÀst för det bytte jag ocksÄ sÄ det skulle passa bÀttre.
World of Warcraft…ja, vilka minnen.
Jag Àgde och drev ett internetcafé pÄ den tiden.
Minns hur vi roades tillsammans med andra entusiaster av den koreanska betan innan spelet slÀpptes.
SjÀlvklart spelade vi som Horde och japp, jag var trollprÀsten som heal:ade. =)
Jag experimenterade lite med en trollwarlock ocksÄ.
Det var en underbar och magisk tid som tyvÀrr fick sitt slut av helt fel anledning.
Tekniska problem med mitt konto gjorde spelet ospelbart efter level 42 till 46.
Jag skapade nytt konto, nya karaktÀrer, men problemet upprepades.
Det blev som nĂ„gon form av superlagg och fullstĂ€ndigt ospelbart – oavsett om jag loggade in i Halmstad, Göteborg eller Stockholm.
Problemet var helt kopplat till mitt konto (dator eller internetuppkoppling kvittade) och Blizzard-supporten kunde inte lösa det för mig.
NÀr jag fick problemet med min 6:e eller 7:e karaktÀr, hade 3 mÄnader förbetald speltid och Blizzard inte kunde fixa det hela sÄ lade jag av.
Jag fick helt enkelt nog. Det dödade min spelglÀdje att ha den begrÀnsade spelupplevelsen för att sedan inte kunna fortsÀtta eller avsluta.
Av det skÀlet fick jag aldrig spela bortom level 50 eller se nÄgot Endgame.
Min tidigare upphetsning över Blizzard-spel sjönk rejÀlt och dÄ hade jag redan blivit grymt besviken pÄ Warcraft 3.
Tack och lov rÀddade Starcraft 2, för mig, Blizzards kvalitetsstÀmpel att göra bra spel jag kan uppskatta under lÄng tid.
Givetvis har jag följt WoWŽs utveckling via artiklar om dess expansioner, vÀnner och korta spelsessioner pÄ mÀssor. Det Àr för mig inte sÄ konstigt att man förlorat mÄnga spelare med de val av förÀndringar man gjort och fortfarande Àgnar sig Ät.
Nu kanske det lÄter som jag inte gillar WoW, men det Àr helt fel. För Àven om jag aldrig kommer lÀgga en krona pÄ WoW igen (av ren princip), sÄ Àr den magi jag upplevde med mina vÀnner till level 42-46 de första tvÄ gÄngerna ren magi och bland mina bÀsta spelminnen.
Lyssnade pÄ podden och bara nickade att det Àntligen var det tvÄ personer som tÀnkte som jag. Jag spelare mycket wow (förmodligen alldeles för mycket) i tonÄren men jag tyckte spelet sakta men sÀkert förlorade sin charm. Det som var dödsstötarna för mig var att sÄ mycket blev cross-server. Ie cross server pvp och instanser. Man slutade bry sig om att lÀra kÀnna folk för man trÀffade dem aldrig igen, den dÀr glÀdjen i att lÀra kÀnna folk, bygga upp ett eget litet nÀt av kontakter för instanser och pvp var absolut, i efterhand, det roligaste i spelet.
Jag spelade vanilla och tbc dĂ€r den senare absolut hade bĂ€st instanser. Jag tyckte instans systemet i tbc var riktigt skoj dĂ€r vissa heroics var riktigt svĂ„ra och dĂ€r man kunde fĂ„ riktigt bra gear. Ăven att instanser frĂ„n levlingstiden Ă„teranvĂ€ndes vid max-level fast med lite nytt Ă€r ett smart sĂ€tt att ge mer content.
Sedan sÄ kan jag tycka att folk klankar ner pÄ gear-grinding i wow lite vÀl hÄrt. Visst, om man skulle ha det absolut bÀsta sÄ fick du grinda röven av dig. Men om du nöjde dig med gear som var bara lite sÀmre sÄ gick det mycket snabbare.
Tack för ett bra podd!
Som sĂ„ mĂ„nga tillhör Ă€ven jag gruppen nostalgiker. Hoppade pĂ„ WoW vĂ€ldigt sent i vanilla, vĂ„ren 06, dĂ„ jag visste att om jag började spela spelet sĂ„ skulle jag fastna hĂ„rt… Och det hade jag rĂ€tt i…
Valde att spela Orc Warlock för det kĂ€ndes rĂ€tt ”lore-wise”, samt gillade temat med skuggmagi, smĂ€rta och allmĂ€nt lidande.
Spelade pĂ„ Al’Akir och vid lvl 60 hamnade jag tillslut i ett helsvenskt gille som hade MC pĂ„ farm och BWL pĂ„ hyfsad progress, vi tog Nefarian tillslut. NĂ€r vi vĂ€l var relativt gearade frĂ„n BWL tĂ€nkte vi gĂ„ vidare med AQ40. Vi var ett stabilt gĂ€ng och hade alltid folk till raids samt en schysst gemenskap. Dock dog allt nĂ€r PVP patchen kom och det var nĂ€ra för BC releasen. Gillet förföll sakta men sĂ€kert dĂ„ folk delades upp i PvP’are och de som ville Raida.
Vi hade T4 instancerna pÄ farm men det blev inte sÄ mycket mera och allt rann ut i sanden..
Gillet löstes tillslut upp och nÄgra efterslÀntare blev ett nytt gille. Men tillslut försvann de man umgicks mest med.
Men det finns alltid ett nostalgiskt skimmer att logga pĂ„ en lördag, hoppa pĂ„ ventrilo, springa runt i vĂ€rlden och förundras samtidigt som man satt och pratade med ”vĂ€nnerna” en hel dag.
Those were the days…
Spelar fortfarande löst nÀr jag blir nostalgisk. Slutade nÄgonstans i slutet av WotLK och hoppade pÄ igen nÄgonstans i slutet av MoP. Min gamla warlock kÀnner jag inte lÀngre igen. Klassen Àr helt revampad.
De gamla gillekamraterna man hade Àr borta..
Spelet kanske Àr bÀttre nu Àn förr.. Det Àr smidigt att fÄ grupp till instancer och man slipper transportera sig..
Men med det sagt..
DPS LFG LRBS, UBRS (GOT KEY), GOT SUMMON.
Korv va text det blev…