Låt oss vara ärliga: ninjor har inte varit särskilt heta på ett rätt så bra tag. Ersatta av zombier, pirater och vampyrer, ja det var rätt så länge sedan ninjan som populärkulturellt fenomen såg sina glansdagar. Men det innebär ju självfallet inte att fascinationen för dessa tysta lönnmördare är bortblåst. Därför upplevs det, lite paradoxalt kanhända, som uppfriskande när den spanska spelstudion Lince Work plockar upp den klassiska ninjafacklan med stealthspelet Aragami (ej att blanda ihop med samurajfilmen från 2003). Här försätts spelaren i en klassisk japansk tempelmiljö, med välkända ingredienser så som klättrande på tak, överraskningsattacker och, inte minst, smygande i skuggorna.

Protagonisten Aragami är inte heller vilken ninja som helst, han är en ninjademon som frammanas av den hämndlystna prinsessan Yaminko, en ständig följeslagare i spelet. Genom att förflytta sig från skugga till skugga, kan den tysta Aragami ha ihjäl intet ont anande skurkar på rad. Om han däremot står i ljuset alldeles för länge, dräneras hans energi och han riskerar snabbt att upptäckas. Skuggorna är därför inte bara ett sätt att gömma sig, de är nödvändiga för att Aragami ska kunna använda sig av diverse övernaturliga förmågor.

aragami

Aragami är ett stealthspel och dessutom ett stealthspel av den gamla skolan. Smygandet är det främsta, nej faktiskt det enda sättet att ta sig framåt i spelet. Världen är lagom öppen för att hitta olika sätt att ta sig runt, åtminstone tillräckligt öppen för att hålla intresset uppe. Man får en medalj om man lyckas ta sig igenom banan utan att ha ihjäl en enda person, likväl som om man har ihjäl varenda en. Sådant uppskattas och känns mer genuint än hos halvt misslyckade försök som till exempel Assasin’s Creed.

Dagens skratt får jag från spelets AI. Det blir alltid lite lustigt med en AI där någon av de misstänksamma svärdsmännen springer fram till sin uppenbart sönderslaktade kollega och frågar lite hurtigt “Sover du?” alternativt “Hur mår du?”. AI:n är helt enkelt inte den skarpaste kniven i lådan. Dessutom springer de gärna, en och en på en prydlig rad, för att inspektera den växande högen av döda människor. Praktiskt. Tyvärr känns spelet efter ett tag något repetitivt och lider av en del buggar. Dock är Aragami ett spel med hjärtat på rätt ställe och ger en därmed några timmar då man påminns om varför ninjasmygande fortfarande kan vara ohemuligt skojigt.