När jag var liten, kanske i tio-årsåldern eller så, lekte jag och min dåvarande bästa kompis en lek. Den leken gick ut på att ta de allra mest omaka ingredienserna som fanns i hennes föräldrars skafferi och mata varandra med ögonbindel. Föräldrarna var inte de gladaste när de kom hem och såg att hälften av skafferiet blivit länsat, men roligt var det i alla fall, att se hur bästisen grimaserade när hon fick munnen full med bakpulver.

Poängen med det här barndomsminnet är, hur som helst, att Sword Art Online: Hollow Realization är byggt på lite samma fundament. För er som inte känner till titeln sedan tidigare, är Sword Art Online från början en japansk lättläst roman, som handlar om det första VRMMOJRPG:t (smaka på den förkortningen!) på marknaden. Precis som med mycket annan japansk popkultur, blev det även en animé och i sin tur även spel. Så det är ett spel som handlar om att man spelar ett spel, helt enkelt. Much meta, such wow. Den som förväntar sig världens första VRMMO:t kommer  dock bli besviken, men med det sagt så får du istället väldigt mycket annat.

saohr5

Jag ska försöka beskriva spelet så enkelt som möjligt, för tro mig, det finns en del vändningar. Spelets historia tar sin början tre år efter animén. I animén blir huvudrollen Kazuto “Kirito” Kirigaya, tillsammans med en mängd andra, fast i spelet. Det visar sig nämligen att skaparen, Akihiko Kayaba, har blivit spritt, språngande galen och vill skapa en VR-upplevelse så nära verkligheten som möjligt. Och i verkligheten har du bara ett liv. Om Tron och Hungergames skulle få ett barn, kanske detta skulle bli resultatet? De stackars spelarna kan nämligen inte ta sig ur spelet på egen hand och försöker någon utomstående ta av VR-hjälmen så dör personen i fråga. Och ja, de får bara ett liv, dör man i spelet dör man också i det verkliga livet. SAO: HR är en fortsättning, fast denna gång är det alltså ett spel och inte i en animé.

Återigen är det Kirito som är huvudrollen, och han har återvänt till en ny version av det ökända spelet, tre år efter då animén utspelade sig. Denna gång slipper han dock hotet om överhängande död, vilket känns betryggande för mig som sitter bakom kontrollen. Istället är det världens positiva aspekter som lyfts fram, med spelglädje och äventyr och mysterier. Jag kan även säga att du definitivt inte behöver ha läst eller sett något tidigare från SAO för att hänga med i berättelsen, spelet fångar gott och väl upp oss som inte visste ett jota om serien sedan tidigare.

saohr3

Tematiskt kan SAO: HR falla inom flera genrer: det är ett JRPG, men har även långa inslag av Visual Novel. Och här är väl smaken som baken, delad. Visual Novel har en stor och stark fanbas världen över, men oj vad det inte är min kopp té. Jag längtar bara efter att de tiotal karaktärerna slutat prata med varandra och en funktion för att hoppa över dessa tradiga och långa dialoger hade helt klart varit på sin plats. Ett ytterligare och, enligt mig, roligare inslag i spelet är “dejting-funktionen” där du kan prata med personer du möter och prata för att bygga upp en relation som, oskuldsfullt och bedårande, kan sluta i en så kallad “pillowtalk”. Dock handlar det denna gång inte om att prata alls (kanske tröttnade manusförfattarna på att skriva dialog?)  utan att nicka alternativt skaka på huvudet för önskad respons från ditt ragg.

saohr1

Och då har jag inte ens kommit till JRPG-biten, vilket är spelets mest utbyggda och bäst utformade komponent. Den som förväntar sig nytänk och ett revolutionerande gameplay kommer att bli besviken, medan de som älskar JRPGS där du får grinda, levla, köpa bättre tillbehör och så vidare i en klichéartad, men ack så älskvärd, fantasymiljö kommer att trivas som fisken i vattnet.

Så: ett spel som handlar om ett VRMMOJRPG, men som egentligen är ett JRPG, med MMO-känsla, men med inslag av Visual Novel och en dejtingsimulator. Enkelt, eller hur?

För att sammanfatta upplevelsen, så vill jag återkomma till mitt barndomsminne i början av texten: om du tar alldeles för många ingredienser, är det svårt att träffa mitt i prick varje gång. Men det betyder ju inte att man ändå kan ha riktigt, riktigt rolig.