Min första impuls när jag ska beskriva Death’s Door är att börja slänga ur mig liknelser till andra spel. Dark Souls-inspirationen är uppenbar, inte bara i att spelet går ut på att samla själar, utan också i hur bandesignen använder sig av upplåsbara genvägar snarare än täta checkpoints. Utseendet är lika delar Studio Ghibli och Zelda, och utöver estetiken känns Zelda även som att det stått som inspiration för pusseldesign och förmågor. Utvecklar-duon har inte direkt varit diskreta med sina inspirationskällor.

Men att bara likna spelet vid andra verk är lite att göra det en otjänst, eftersom det antyder att det inte har någon egen identitet, vilket absolut inte är sant. För medan Death’s Door bär sin inspiration med stolthet är det också till fullo sitt eget spel, och de blandade influenserna har smält samman till en enhetlig och distinkt helhet.

I spelet spelar du en kråka vars jobb det är att samla in själar från de döda, och framförallt från de som undvikit sin död och levt förbi sin tid. Varelser som artificiellt förlänger sina liv kommer nämligen att förlora sin mänsklighet och växa sig stora och monstruösa, och måste hanteras av ministeriet där din kråka är, i brist på bättre ord, anställd. Men under ett rutinuppdrag för att hämta en förvuxen själ går något fel, och du sätter av på äventyr som kommer visa att allt inte är som det verkar.

Det är en bra premiss och Death’s Door gör mycket med den. Bara en sån liten detalj som att varje boss får ett kort begravningstal när man besegrat dem, som lyfter fram vem de var, både på gott och ont, är en av de bästa sakerna i något spel någonsin, och passar så perfekt in i spelets berättelse och ton. Världen känns så otroligt välrundad, och är full av intressanta platser, karaktärer och hemligheter. Och personligen är det världen och upptäckandet som verkligen får spelet att skina. Jag har gillat många spel i år som haft möjligheter att utforska och upptäcka, men Death’s Door är ett av få där jag spelat hela vägen till 100%. Och dessutom utan att ha sökt mig till Google för hjälp på vägen dit.

Att utforskandet är vad som sticker ut för mig personligen betyder absolut inte att övriga delar inte håller toppkvalitet. Striderna är genomgående tajta och engagerande, och fiende- och boss-designen är i toppklass. Om jag ska klia mig hårt i huvudet och leta efter saker att kritisera så var det några få gånger under spelets gång som jag kände mig lite vilsen, och några få bossar som kändes antingen lite dryga eller lite lätta att cheesa, men då anstränger jag mig verkligen så hårt jag kan. För Death’s Door är ett spel med få skarvar.

Death’s Door missade att ta sig in på Svamprikets Goty för 2021, vilket berodde på den väldigt tråkiga teknikaliteten att ingen av oss hade hunnit spela det nog för att kunna ta det i försvar. Vilket är väldigt synd, eftersom det annars definitivt hade platsat. Men huruvida det hamnar på listan eller inte förändrar ju inte det faktum att det är ett av årets absolut bästa spel.