Lies of P (PC)

Lies of P är, tyvärr, väldigt, väldigt bra. Jag beklagar att behöva meddela det, det går emot varenda instinkt i min kropp, men spelet är jättebra. Jag gillar det, motvilligt, jättemycket.

På pappret är jag väldigt kritisk till det här spelet. Konceptet, “en mörk tolkning av Pinocchio som ett soulsborne-spel” låter verkligen som ett dåligt skämt, på samma sätt som “en film där Timothée Chalamet spelar en ung Willy Wonka”, vilket också är något jag vägrar tro är på riktigt innan jag faktiskt har sett det. Och namnet, Lies of P? Hemskt. Jag hatar att säga det. Det känns dåligt i min mun.

Och att säga att Neowiz Games och Round8 Studio har “inspirerats av From Software” börjar inte ens närma sig sanningen. Jag vet att vi lever i en era där inspiration tagen från Dark Souls och Bloodborne är ungefär lika vanligt som cover-shooting var i spel släppta åren efter Gears of War, men det här är inte det. Det här är inte inspiration. De har stått rakt bakom From och spanat över deras axel under precis hela provet.

Om jag inte visste vem som utvecklat Lies of P, och någon berättade för mig att det var From Software så hade jag svarat “ja, uppenbarligen”. Det för i princip ingenting alls nytt till bordet, kalkerar sitt gameplay så exakt från vad From Software har levererat de senaste 15 åren att det blir parodiskt. Jag vet inte om “sekvenser där man balanserar på takbjälkar” verkligen är en viktig del i Dark Souls-spelens framgång, men tydligen ville Neowiz och Round8 inte ta risken att utelämna det.

Men trots allt det här måste jag som sagt, tyvärr, meddela att Lies of P är väldigt bra. Det är rakt av en ihopmuterad klon av Dark Souls och Bloodborne, men eftersom de spelen är väldigt bra, så är det här också det. De har kanske stulit någon annans recept, men de har lagat rätten förbannat bra.

I spelet tar du rollen som Pinocchio, här omarbetad från en småful liten trädocka till världens sötaste robot-twink, och befinner dig i staden Krat – en mörk, gotisk, vagt viktoriansk stad baserad på Paris cirka 1870, till skillnad från Bloodbornes Yharnam som är en mörk, gotisk, vagt viktoriansk stad baserad på Prag cirka 1850. När spelet börjar väcks upp av den blå älvan som förklarar att shit är fucked och att du måste lösa det.

Hela Krats ekonomi baseras på deras produktion av fantastiskt avancerade robotar, här kallade “puppets” eftersom Pinocchio, och alla de robotarna har nu flippat fullständigt ut och börjat mörda allt i sin väg. Och det enda sättet att lösa det är att mörda dem först.

Och vet ni vad som gör mig mer upprörd än tanken på ett “Pinocchio-soulsborne”? Att de får den jävla Pinocchio-grejen att funka. Som koncept är det på pappret helt otroligt jävla larvigt, men de lyckas fan spinna det till något som känns någorlunda nytt och intressant. Visst, ibland är det hjälplöst töntigt, men för det mesta så sitter jag där och är engagerad i anime-Pinocchios våldsamma äventyr.

Mycket bärs av det visuella. Stilen må också den vara stulen rakt av, men hur man har anpassat den till gimmicken “retro-robotar” är ändå imponerande. Små-stela, stappliga robotar passar perfekt ihop med Froms stridsdesign-tänk, med stora, tunga och tydligt telegraferade attacker. Och när andra typer av fiender introduceras längre in ger de lite trevlig variation samtidigt som de också känns helt rätt för världen man har skapat.

Jag är lite osäker på hur jag ska prata om hur det är att spela Lies of P. För det är ju som att spela ett From-spel. Nu är visserligen det enda av deras spel jag spelat ordentligt Elden Ring, men alla mina erfarenheter i det spelet gick att flytta rakt över till Lies of P. Det finns ett något större fokus på att parera attacker än att dodgea, men överlag är känslan i striderna är verkligen identisk. Och, ja, det är ju en bra jävla känsla.

Den största skillnaden mellan spelen är nog att Lies of P är mindre till skalan än spelen From producerar. Och då menar jag inte bara att det inte har en massiv öppen karta. Även de mer linjära sektionerna i Elden Ring är mer komplexa än platserna du besöker i Lies of P. Visst finns det fortfarande ett nätverk av genvägar där vägen viker tillbaka och vävs ihop med sig själv, men det hålls på en betydligt mer återhållsam skala.

Samma sak gäller även i vilka valmöjligheter du har för hur du bygger din karaktär. Visst finns det val att göra, med en stor arsenal av vapen som kan uppgraderas, justeras, plockas isär och monteras ihop, en robotarm med ett antal olika konfigurationer och två olika sätt att uppgradera karaktären, men det är i slutändan ett spel om att slå folk väldigt hårt. Om du är ett sånt där sjukt pervo som gillar att spela From-spelen som en trollkarl eller någon sån skit så kanske du kan blir lite besviken.

Men den begränsade skalan (i den mån ett 30 timmar långt spel nu kan beskrivas som “begränsat” i skala) är nog något jag skulle beskriva som en feature snarare än en bug. From har alltid haft en känsla av otillgänglighet i sina spel, och inte främst för hur bestraffande de är i sitt gameplay. Det största hindret för mig har alltid varit hur otroligt avgrundsdjupa spelen känns, med en miljard olika mer eller mindre oförklarade mekaniker att försöka sätta sig in i.

Nu är jag väl antagligen hjälpt av min erfarenhet från Elden Ring, men Lies of P känns enormt mycket mer lättillgängligt. Visst är saker ibland fortfarande lite väl flytande i sina förklaringar, men det krävs ändå inte jättemycket arbete för att sätta sig in i hur allting fungerar. Så allt sammantaget så gör det inte mig någonting alls att det är en jämförelsevis grund upplevelse.

Jag är inte en New Game Plus-person. När jag är klar brukar jag vara klar. Möjligtvis hoppar jag tillbaka in om det finns något sidouppdrag eller något mer att samla i spelets värld. Men börja om på ny kula? Nä, inte min grej. Så det säger något att när eftertexterna rullat i Lies of P så var min första impuls att direkt dra igång igen. Jag har faktiskt sprungit mig igenom spelets första sektion en gång till och är ärligt talat fortfarande sugen på att fortsätta. Så om det inte framgått hittills så tycker jag alltså väldigt mycket om spelet. Tyvärr.

För att avsluta den här texten tänker jag presentera min mest kontroversiella take hittills. En take så kontroversiell att jag inte vet om jag själv står bakom den. Jag skulle till och med säga att jag tar avstånd från den redan innan jag sagt vad den är. Men jag tänker ändå säga det.

Är Lies of P bättre än Elden Ring?

Det uppenbara och korrekta svaret är nej. Nej, det är det inte. Det mindre uppenbara, mindre korrekta, mindre rimliga och mer vansinniga svaret är… kanske?

Eller okej, låt mig försöka säga vad jag egentligen försöker säga. Jag tror eventuellt att Lies of P är ett spel som passar mig bättre än vad Elden Ring gjorde. Elden Ring är ett massivt, fascinerande spel med ofantligt många sätt att ta sig an och uppleva det. Och det absolut mesta av det är saker som jag inte har något intresse av. Jag behöver så klart inte ge mig in i det om jag inte vill, men majoriteten av föremålen jag hittar i spelet kommer exempelvis vara saker som inte tillför någonting till min spelupplevelse. På så vis känns en mer avskalad och fokuserad spelupplevelse bättre anpassad till vad jag vill få ut från spelet.

Så vad jag egentligen tror att jag har kommit fram till är att jag borde börja spela Bloodborne. Ska jag spela Bloodborne? Lämna en kommentar om jag borde börja streama Bloodborne.