Jag var inte ett speciellt stort fan av Dragon Age: Origins. Värt att nämna är att jag spelade Dragon Age: Origins på konsol – inte PC. Xbox 360, närmare bestämt. Konsolversionen av spelet fick såklart en del kritik, men jag vet inte om min åsikt hade varit annorlunda på PC. Hur som helst kommer nu Dragon Age II, och så fort fansen fick höra att spelet skulle bli mer konsolvänligt flippade de direkt. Den ilskan lever kvar än idag, och spelet kretsar kring 4.0 bland användarna på Metacritic. Helt obefogat, i min mening.

Skillnaden jag upplever mellan Dragon Age: Origins och Dragon Age II är inte alls så stor som många verkar tycka. Kanske ser jag det inte för  att jag inte grävde ner mig 100% i Origins, men jag har svårt att tro att jag spelade så mycket ytligare än den genomsnittlige konsolanvändaren.

Jag är ingen extremt erfaren spelare av västerländska rollspel, men är heller inte helt grön. Jag sitter nog ganska fint i mitten av spelens målgrupp. Så efter att ha spelat Dragon Age II i ett tiotal timmar tänker jag gå igenom de båda spelens beståndsdelar, och jämföra dem med varandra utifrån vad jag minns från Dragon Age: Origins.

PRESENTATION
Jag tänker inte skriva så mycket här. Som ni ser på bilder och i filmklipp så har grafiken hottats upp en aning. Det är fortfarande långt, långt från snyggt. Kanske ska man inte kräva mer av den här sortens spel. Dragon Age II spöar helt enkelt sin föregångare på alla presentationspunkter, även karaktärsdesign. Nu har karaktärerna även ansiktsuttryck, vilket jag inte riktigt minns att de hade i Origins. Inte i samma utsträckning i alla fall. Musiken är dock så intetsägande att jag inte ens lägger märke till den. Poäng till Dragon Age II!

STORY
Dragon Age II börjar väldigt plötsligt. Har man inte spelat Origins är det nästan hopplöst. Även om du har spelat Origins kommer du har frågor som aldrig besvaras. Du har heller inte samma frihet som i Origins. Det finns bara en berättelse, och du måste spela som människa. Berättelsen känns i helhet väldigt svag, och jag känner inte att man har något riktigt objektiv. Än så länge finns ens ingen klar antagonist, eller någon form av motstånd. Upplägget är dock intressant, då en av mina vapendragare blivit tillfångatagen och berättar händelserna i ett förhör. Jag förväntar mig att berättelsen tar fart senare i spelet, men till dess plockar Dragon Age: Origins poäng. Poäng till Dragon Age: Origins!

KARAKTÄRER
Det är lite svårt att avgöra eftersom jag förmodligen ännu inte samlat ihop alla karaktärer i Dragon Age II. Till en början tyckte jag att Origins hade mycket bättre karaktärer, och att ingen kunde jämföra sig med Morrigan. Dragon Age II tar väldigt lång tid på sig att etablera sina karaktärer, och de första man har kontakt med är otroligt tråkiga. Ta till exempel den fantastiskt ointressanta Aveline, som hittills inte visat någon egentlig personlighet varken i dialog eller design. Hon skulle lika väl kunna vara en av alla dussinfiender eller någon man får en quest av.

Jag menar, jämför henne med till exempel Sten eller Alistair och det är ganska uppenbart att hon är smärtsamt tvådimensionell. Jag bryr mig helt enkelt ett dugg om karaktärerna under spelets första timmar. Mamman är otroligt färglös, systern saknar någon som helst edge eller attityd och brodern hinner man knappt ignorera. Men sen kommer det några riktiga glimmor av ljus! Huvudpersonen är till exempel mycket mer underhållande nu när hon talar. Den för en gång skull renrakade dvärgen Varric gör en bra skådespelarprestation som stiger utanför den vanliga stereotypa bilden av dvärgar i fantasy, och den ascoole Fenris kan verkligen konkurrera med Zevran alla dagar i veckan.

Men det som får vågen att tippa över i förmån för Dragon Age II är ändå den underbara Merrill, i vilken jag fått en ganska rejäl crush. Morrigans elaka attityd i all ära, och visst saknar jag någon som hejar på mig när jag är dryg, men Merrill får mig att vilja vara snäll. I alla fall mot henne. Jag ler både åt Morrigan och Merrill när de pratar, men Morrigan gick mig faktiskt på nerverna lite då och då. Hon blev lite för störig ibland. Det har hittills aldrig hänt med Merrill. Så Dragon Age II vinner den här striden med en hårsmån. Poäng till Dragon Age II!

MILJÖER
Vi har redan etablerat att Dragon Age II är det vackrare spelet. Men vackra miljöer är inte detsamma som intressanta miljöer. Miljöerna är såklart en viktig del av presentationen, men jag kände ändå att de förtjänade en egen sektion. Det jag gillar med Dragon Age II är att jag inte längre måste ta mig igenom oändligt långa grottor i långa partier av dungeon crawling. Uppdragen är kortare och mer kompakta. Men! Dragon Age: Origins kändes nog ändå mer varierat. Miljöerna i Origins skiftade mer, medan Dragon Age II mestadels håller sig i stadsmiljö större delar av spelet.

Jag gillar på sätt och vis stadsmiljön eftersom jag tycker striderna utspelar sig bättre när de inte täcker allt för stora ytor, men det är inte bra för omväxlingen att hela tiden besöka samma platser om och om igen. Missförstå mig inte, platserna i Dragon Age II är vackra. Men det känns som att Origins hade fler miljöer som vr unika för just den questen, medan Dragon Age II återanvänder samma områden ganska ofta. Jag föredrar helt enkelt Origins blandning av lummiga granskogar, stora alvläger, dunkla grottor och hemliga skogstempel. Dragon Age II har sina ljuspunkter, som strandmiljöerna och gruvområdet. Men i slutändan kommer alltid variation att vinna. Poäng till Dragon Age: Origins!

STRIDER
Det här är utan tvekan min viktigaste kategori. Jag tyckte Origins strider var allt för statiska, och kände mig aldrig riktigt delaktig i dem. Det blev ett enda stort kaos, och jag kände aldrig att mina aktioner hade någon riktig effekt i slagen. Jag tyckte inte ordrarna jag delade ut gav någon visuell feedback. Jag såg inte hur mina strategier och mitt val av attacker påverkade striden speciellt mycket. Det var svårt för mig att få någon ordentlig uppsikt och känsla för slagfältet. Därför var det svårt att analysera mina misstag, och svårt att byta strategi när det inte gick som det skulle. Kort och gott så gillade jag inte striderna i Dragon Age: Origins, och tappade suget ett par timmar efter att jag räddat varulvarna. Jag tyckte även fienderna var relativt tråkiga, och svårighetsnivån var allt för hög.

Men så gott som allt har förbättrats i Dragon Age II. Jag vet att puritanerna kommer skrika sig hesa om att spelet fördummats, men mer komplexitet är inte alltid bättre. Att slippa bry sig om de små detaljerna om man inte vill är enligt mig befriande. Striderna har blivit tydligare, och det är lättare att se vad man gör fel. Fiendernas attackmönster är mycket mer strukturerat, vilket innebär att det är enklare för spelaren att slåss med dynamik och anpassa sig efter motståndet.

Det är mycket mer tacksamt att bygga upp ett antal strategier och dela ut roller till varje karaktär i Dragon Age II, och jag älskar striderna i spelet. Jag känner mig mer delaktig när jag hela tiden kan ha koll på allt som sker, utan att farten offras. Det finns fortfarande massor av djup för den som vill ha, till exempel möjligheten att ge ganska detaljrika instruktioner om hur dina vapendragare ska bete sig i specifika situationer. Eller de Chrono Trigger-liknande cross class-attackerna, där kämparna samarbetar. Det är ett klockrent mellanläge, helt enkelt.

De visuella effekterna är roligare att se på, medan alla attacker blivit mer underhållande och spektakulära. Även svårighetsnivån är förbättrad. I Origins tyckte jag Normal var för svårt ibland, medan Easy nästan alltid var för lätt och automatiserat. Dragon Age II spelar jag på Normal, och dör alldeles lagom. Och de gånger jag dör är det helt och hållet på grund av mina dåliga val, och inte för att spelet misslyckades med att förmedla läget. Jag förstår genast varför jag dog, kan starta om, och anpassa mina strategier för att nå framgång. Det är lika tillfredsställande varje gång. Och förresten, du behöver inte vänta länge innan du får slåss mot en massa stora och små drakar. I Dragon Age: Origins tog det alldeles för lång tid innan du ens såg en drake, men här är det en av spelets första bossar. Mums! Poäng till Dragon Age II!

Jag förstår om stiderna och hela spelupplägget inte är för alla. Jag förstår om vissa vill ha ett spel där man måste nörda sig djup ner i alla siffror och statistik så detaljerad att den nästan känns onödig. Men precis som att Mass Effect 2 blev ett mer fokuserat och slipat spel när man skar bort allt onödigt fett, så har även Dragon Age II förbättras på samma vis. Uppdragen har kortats ner och blivit mer linjära. Spelaren drunkar inte längre i mängder av små löjliga uppdrag som man knappt ens vet var man ska gå för att utföra, och det är slut på 40 minuter långa dungeon crawls.

Det är synd om de konservativa hardcorefansen ska få styra allmänhetens åsikt angående spelet, och jag hoppas att det inte avskräcker dig från att uppleva äventyret. Men i slutändan handlar det om vilka av föregångarens komponenter du prioriterade, och vad du inte gillade. Och det hoppas jag att den här texten hjälpt att få lite grepp om.