Recension

Hitman 2 (PS4)

Det finns uppföljare och så finns det Uppföljare. Red Dead Redemption 2 är en Uppföljare. Nästan ett decennium sedan föregångaren, ny konsolgeneration och ett helt nytt spel i princip i allt annat än namn och stämning. Hitman 2 tillhör den andra kategorin – ett förfinande och en utveckling av ett redan vinnande koncept med en kortare paus spelen emellan.

När danska IO Interactives reboot av den klassiska lönnmördarserien Hitman släpptes 2016 stod planeterna i linje. Öppna banor med massvis av detaljer gjorda för att spelas om och om igen gladde fansen som i många fall var besvikna på 2012 års Hitman Absolution – som var en mer linjär och narrativfokuserad upplevelse. Att det dessutom var episodbaserat gjorde att man fick anledning att återvända till det under större delen av året. Hitman var ett av de absolut bästa spelen som släpptes under 2016, men ändå valde utgivaren Square Enix att göra sig av med IO som vore de en stackars sommarkatt.

Koola killar kollar inte på… kexplosioner?

I Hitman 2 har IO, och nya utgivaren Warner Bros., slopat episodindelningen och släpper istället alla fem nya banor på en gång – på gott och ont. Det positiva är såklart att det finns mer Hitman för mig att spela från start, men det lär inte få samma buzz under lika lång tid som första spelet. Hitman 2 bygger alltså vidare på spelet från 2016 och hade troligtvis hetat ”Season 2” om det inte vore för utgivarbytet. Den som äger första spelet kan spela banorna från det, med alla finesser som Hitman 2 infört.

Dessa finesser kan på papperet tyckas små, men de gör stor skillnad i spelandet. På de nya banorna, särskilt Miami, Mumbai och den smått fantastiska sista banan, finns stora folksamlingar att gömma sig i, och på de med mer natur, som Colombia, kan Agent 47 lurpassa eller gömma kroppar i högt gräs och annan vegetation. Fienden har även blivit smartare, och i nya Ghost mode tävlar två spelare om vem som kan döda fem mål utan att bli upptäckt på kortast tid. En supersmart och kul lösning på hur man kan spela Hitman i multiplayer, även om det än så länge är i beta och bara innehåller en bana – Miami. Mindre kul är co op-läget Sniper Assassin där två spelare hjälps åt att skjuta mål på en fest. Statiskt krypskytte är inte vad jag kommer till Hitman för.

Ghost mode är bara i beta än så länge, men är ett riktigt kul flerspelarläge.

Även om det är lönnmördarsandlådan som är grejen med Hitman finns det faktiskt en berättelse också. Det ska visa sig att den hemliga organisationen som 47 arbetat för är superonda och nu måste han arbeta för en annan superhemlig organisation för att få reda på mer om sitt ursprung. Storyn, som i ettan kändes sekundär, har fått en bättre röd tråd och berättande vävs in i banorna på ett helt annat sätt med så kallade mission stories. Inte minst i en tidigare nämnda sista banan där alla som drömt om att få släppa lös tidernas bästa lönnmördare bland världens samlade maktelit får sitt lystmäte.

Banorna i Hitman 2 är större och framförallt mycket mer välfyllda än i föregångaren.

Att lyckas med ett välplanerat och felfritt utfört lönnmord är tillfredsställande i sig, men det är den ständiga risken att allt går käpprätt åt skogen som gör Hitman 2 dråpligt roligt. IO har haft fingret på pulsen och lyssnat på fansen när de på fler sätt än tidigare gjort det möjligt att vända en misslyckad plan till ett stycke mästerlig slapstick där spelaren fumlar sig fram och med nöd och näppe klarar livhanken. Man har även gått all in på att Agent 47 är världens torraste snubbe och hur roligt det blir när han maskerar sig med hjälp av allsköns förklädnader för att komma närmare sitt offer. Varsågoda för bevismaterial:

Square Enix dumpade IO Interactive för att man inte tyckte att danskarnas mästerverk drog in tillräckligt med deg. Att de istället valde att satsa på förolämpande usla spel som The Quiet Man är helt huvudlöst. Jag hoppas att IO hittar bättre framgångar nu när de äger sig själva och försäljningssiffrorna inte sätts emot ett jätteföretags övriga spelkatalog.

Det har återigen varit ett fantastiskt spelår, men det är få spel jag haft så kul med som det här. Hitman 2 är mer Hitman, och det är allt jag vill ha. Det förtjänar all din uppmärksamhet. Och din. Och din. Och din. Seså, se till att spela det innan du missar för många tidsbegränsade elusive targets som Sean Bean.

Skriv en kommentar