Recension

Hitman: Absolution (Xbox 360)

Få genrer tycks kunna komma undan kravet att vara actionfyllda på den här sidan HD-generationen. Allt från survival horror till rollspel ska innehålla vapen och kombos. I sin strävan att efterlikna filmen blir spelupplevelserna allt hårdare regisserade, på bekostnad av friheten att inte röra sig på en räls efter regissörens krav.

Det är inte nödvändigtvis något dåligt. Många spelserier, såsom Resident Evil, har lyckats anpassa sina identiteter till det nya kravet på actionpackade upplevelser. Hitman: Absolution kan också sälla sig till den skaran.

Purister av serien kan säkerligen störa sig på att friheten att ta livet av sina måltavlor begränsats till förmån för att det ska se snyggt ut när en gör det, samt att de vägar en kan ta är mer utstakade än tidigare. Dock lyckas Hitman: Absolution fortfarande med att få spelaren att känna sig smart, samtidigt som omspelarvärdet är högt. Poängsystemet ger dig rejält med minus för att inte sköta ett uppdrag snyggt och det pushar en skjutgalen spelare som jag att gå utanför min bekväma bubbla i jakten på ett tyst lönnmord.

När jag sätter mig med Absolution är jag oftast sugen på att spela om de banor jag redan kört för att se hur jag kan göra det bättre istället för att fortsätta i den rätt mediokra och håliga storyn.

Agent 47 har i Absolution brutit upp med The Agency efter att han utfört vad som kanske är en av spelhistoriens mest omotiverade mord-på-en-mentor-karaktär på deras order. Ungefär trettio sekunder efter att han skjutit ihjäl sin Moneypenny bestämmer han sig för att hennes motiv för att förråda The Agency var helt rimliga och flyr sina gamla arbetsgivare med en prepubertal tonårstjej som liksom Agent 47 blivit genetiskt manipulerad till supermördare.

Jag spelade Hitman: Absolution samtidigt som Assassins Creed 3 och när de två ställs mot varandra blir det uppenbart att Ubisoft kanske borde tänka på att döpa om sin pengahäst.
Att bli upptäckt i Hitman känns som ett misslyckande, även om det inte tvingar dig in i en desynkronisering som Assassins Creed. När jag klantar mig med Agent 47 är det jag som inte var smart nog, medan jag desynkroniserar i Assassins Creed för att någon bestämde att jag absolut behövde lyssna på hela den där konversation med George Washington.

Det långsamma smygandet och problemlösandet skulle lätta kunna bli repetitivt i Hitman, därför är det ibland skönt när en hårt regisserad hetsjakt över Chicagos tak får ta över för några minuter. Detta ledde dessutom upp till att ett av mina mest intensiva spelögonblick på den här sidan Mass Effect 3 var när jag stod stilla i en folkmassa och väntade på ett tåg. Det är bra regi.

Kommentarer

  1. Alex skriver:

    “Få genrer”
    Pussel, sport, racing, äventyr/visual novel, simulering, party, musik, plattform. Dessa har väl generellt inte fokus på våldsrelaterad action.

    Och vad pekar på att det är ett nytt krav, action? Spelhistorien säger annorlunda tycker jag.

    Bra, rolig text i övrigt!

  2. SonKite skriver:

    Malin, jag älskar verkligen dina söta bilder med underfundiga bildtexter. Asscreed är ett spel där du motarbetas att lönnmörda. Att bli upptäckt betyder bara att du behöver döda några fler . Planering är totalt onödigt.
    Har velat fram och tillbaka om jag ska köpa hitmanspelet eller ej. Men du verkar ju ha haft en positiv upplevelse av spelet.

  3. Emelie skriver:

    Gött Malin! Skrattade högt åt jämförelsen med AC3, så fruktansvärt sant! AC-serien är ju överlag fruktansvärt frustrerande vad gäller just stealth-momenten. Så sugen på Absolution nu, det får hamna på önskelistan!

Skriv en kommentar