Någonstans under andra halvan av 2017 började jag tröttna på spelvärlden. Inte spel i sig, men dels hur influencer- och mikrotransaktionsskandaler har gjort spel till en svintråkig såpa en följer tweet för tweet. EA:s behandling av Star Wars Battlefront 2 var någonstans höjden av allt och jag fick säga åt resten av Svampriket att jag inte orkar tänka eller tycka om spel alls på ett tag.  Allt jag kunde se då var en cynsik bransch som börjat drunkna i meningslös PR och girighet.

Därför hade jag än mindre lust att sätta mig och gräla med mina vänner i fyra timmar om mer eller mindre “objektiva” värden och försöka kohandla fram en lista som skulle göra mig tillfreds över hur spelåret 2017 rankades. Omöjligt, förstås. Så det kändes bäst att bara tänka på sig själv en stund. Jag tror faktiskt det är rent nödvändigt för att jag ska orka spela i samma takt 2018.

Resten av Svampriket har redan gjort den ultimata listan, så det här ser jag på inget sett som något facit. Snarare är det jag som har tur att få det här utrymmet. Så här kommer en super-egoistisk GOTY-lista direkt från min mage och mitt hjärta:

 

10 – Superhot VR

Vi börjar med att fuska, helt enkelt. Spelet släpptes december 2016 som VR-app, men det var förra året det släpptes på Playstation VR och verkligen fick sitt genombrott. Och jag har ärligt talat inget bättre att sätta på plats 10.

Men Superhot VR är verkligen en slags killer-app för VR. Jag har varit konsekvent oimponerad av mediokra VR-upplevlser, men här stog jag och svettades i timmar framför TV:n i omöjliga kroppspositioner. Att känna sig som en The Matrix-liknande actionhjälte tack vare sina egna kroppsrörelser är helt unikt än så länge inom spelvärlden, och spelet har dessutom en extremt charmig art direction och ljudbild. Superhot var en förvånande och positiv överraskning på alla sätt och vis.

9 – Steamworld Dig 2

Svenska Image & Form har verkligen skapat något speciellt med Steamworld-serien, och det här tredje spelet är verkligen kronan på verket än så länge. Konceptet cowboyrobotar i rymden låter som något en åttaåring hittat på, men det är verkligen menat på det bästa av sätt. Med lekfullhet, charm, humor och hjärta gör Steamworld Dig 2 mig till barn på nytt med en perfekt balans av plattformande, utforskande och samlande. Fråga min sambo, hon har varvat spelet fyra gånger nu.

8 – Prey

Jag kan förstå de blandade betygen Prey får. Det har sina brister. Men sakerna det gör rätt, gör det riktigt jäkla bra. Det är bländande vackert och atmosfäriskt, vilket räcker långt hos mig. Det är också den uppföljare till Looking Glass-spelen som Bioshock borde ha varit. När en spelat Prey känns det som ett skämt att kalla Bioshock för “själslig uppföljare” till System Shock. Spelaren får precis samma täta, isande skräck mot okända fiender på en övergiven rymdstation. Och på samma sätt som de gamla spelen har Prey också en förmåga att regissera sig själv med en osynlig hand av låsta dörrar och scriptade events. Att kunna använda så gamla uttjatade grepp på ett så bra vis gör Prey till en modern klassiker.

7 – Resident Evil 7

Spelvärlden börjar få ont om plats på idéplanet, så det har blivit allt mer populärt att försökta återuppfinna sig själv. Battlefield 1 gjorde det genom att återvända till rötterna från Codename Eagle, Call of Duty återvände till den 6 juni 1944. Men bäst av alla har Resident Evil 7 lyckats. Även om utkanten av Racoon City har bytts till Louisianas träskmarker är de grundläggande byggstenarna där. Ett (nästan) övergivet stort hus, konspirationer, zombies och andan i halsen. Lägg sedan till nutida teknologis förmåga att mediera blod, skräck, förrutnelse och vidrighet så har Resident Evil blivit top of mind inom skräckgenren igen.

6 – The Long Dark

Jag gjorde en video på detta redan 2016 då spelet befann sig i Early Access, och Hinterland Studios har sedan dess slipat på, förbättrat och släppt sitt renodlade överlevnadsspel. Anledningen till min kärlek till just The Long Dark är som i så mycket annat atmosfären och känslan. Det är en synnerligen stor bedrift hur de lyckats göra vinter, hunger och kyla till en så välskriven huvudperson i det här spelet. Vinande vindar, knarrande snö och korparnas ensamma kraxande när du med darrande händer försöker fälla en hare genom att kasta sten på den. Det behövs inte mer än så för att förtrolla.

5 – Wolfenstein 2: The New Colossus

Nu när vi är i topp 5 är det svårt att inte säga saker som inte redan sagts av mina kollegor. Men för mig räcker faktiskt Wolfenstein 2 så här långt. Det kastar kompromisslöst rasismens och egoismens blinda hat i ansiktet på alla som spelar det, och är en sällan matchad emotionell berg- och dalbana. Spelets art direction tar subgenren dieselpunk till nya nivåer, karaktärerna är otroligt levande och välskrivna, och även ljud och bild är av världsklass. Så att sjävla gameplayet “bara” är väl godkänt istället för lysande gör mig ingenting. En av årets klart bästa spelupplevelser.

4 – The Legend of Zelda: Breath of the Wild

Då var vi här då, där jag går emot nästan varje spelredaktion i världen och sätter Breath of the Wild utanför topp 3. Jag vet ju nästan att jag begår tjänstefel, och det är kanske lite där skon klämmer också. Det enda problemet för mig är min relation till spelserien, eller snarare bristen på den. Och att jag inte riktigt kan relatera på lika många plan till den ambivalent vuxen-barnsliga stilen som verkar vara konsekvent genom serien. Det drabbar mig inte på samma sätt som spelen i topp 3. Men låt mig påminna er här om att Zelda är ett fem av fem-spel och jag har sänkt säkert 40 timmar i det och älskat nästan allt. Förutom regniga berg.

3 – Horizon: Zero Dawn

Så har vi då spelet som puttade ut Zelda ur topp 3, då de båda är mest jämförbara av alla här. Där Zelda svepte in mig i en lekfull, öppen och magisk spelvärld så visade Horizon mig en allvarlig, invecklad, välskriven och otroligt vacker sådan befolkad med trovärdiga och älskvärda karaktärer. Men det var under en stjärnfylld himmel då jag smög fram i svajande högt gräs fram till en märklig tunnelöppning i en bergvägg det stora hände. Min första cauldron. Det som kallas sense of wonder sköljde över mig som en våg och visade att spel fortfarande kan förtrolla mig helt och hållet. Sen tror jag det hjälper att jag var extremt skeptisk till det här spelet innan jag fick testa det. Men robotdinosaurier kan vara bra. Det kan vara bland det bästa jag vet nu, så länge det är Guerilla som bestämmer.

2 – Playerunknown’s Battlegrounds

Även om det fortfarande vart early access hade jag haft med PUBG på listan. 2017 var BlueHoles år, och hela spelvärlden var och är avundsjuk på den framgång Playerunknown’s Battlegrounds har nått. Hur blev det så här då? Jag vet inte om jag kan sätta fingret på det ännu, hur förklarar en så här stora fenomen? Men i centrum ligger hur snabbt spelet kan vända och hur spelets mekanik tar fram så skilda situationer och spelsätt. Du kan få perfekta sniper-upplevelser, eller känslan av att vara jagad och behöva gömma dig som i ett skräckspel. Det kan bjuda på helt otroliga biljakter i en match och i nästa växla till en så voluminös skottväxling mellan två tungt beväpnade lag att de bästa actionfilmer inte ens kommer ikapp. En vet aldrig vad en får, förutom en ökande adrenalinboost ju mindre cirkeln blir. Och så kan en dela allt det med sina vänner, eller titta på Twitch och Youtube när elitspelare som Shroud eller Aculite utför John Wick-liknande mordturnéer. Den perfekta vålds-sandlådan.

1 – Super Mario Odyssey

Många spel ovan har jag, som sig bör, diskuterat i relation till året 2017. Jag vet däremot inte hur jag ska sätta in Mario Odyssey i detta, eftersom det är ett spel som relaterar till alla eror inom tv-spel. Jag får under genomspelningen gå från rum till rum i min egen uppväxt inom spelvärlden, från Toejam and Earl till Dark Souls, och alla Mariospel och Nintendokonsoler inbakade däremellan. Mario är ju liksom urspelet. Som modern till ett barn för tv-spelaren, där de tidiga intrycken befästs och där våra verktyg att förstå världen växer fram. Så allt bara stämmer så perfekt i Odyssey. Det känns som jag spelar alla konsoler samtidigt genom spelmediets urkaraktär, och detta med Nintendos tokiga humor och charm vridet till 11. Jag har funnit Mario igen. I ett ovisst och deprimerat tidevarv var det här precis vad jag behövde. Spelglädje i sin absolut renaste form.