Att år 2020 börjat haltande är ett försiktigt påstående. 2020 började med att snubbla stupfull in över tröskeln, faller över din 60″ OLED, kräks blod på din katt, och kokssvettas COVID-19 över alla kommande filmer och spel. Det är dags att undvika zombieapokalypsen. Det är dags att bosätta sig på en öde ö i mitten av Bermudatriangeln.
Jag kommer fram mot kvällskvisten. Tom Nook som sålde mig paketet är redan där, tillsammans med sina hantlangare. De är hans… brorsöner? Kloner? Fantasifoster? Bredvid mig står två andra som ”rekryterats” till det här kollektivet där vi avsäger oss Babylon och dess synder. En obehaglig kultkänsla sköljer över mig när Nooks mini-mes refererar till honom som Nord-Koreaner nämner Kim Jong-Un.
En kopp med okänt innehåll placeras i min hand. Jag uppmanas att dricka. Jag får snabba tankeblixtar om Jonestown och Cool-Aid. Det här känns fel. Jag faller för grupptrycket. Övertalar mig själv att det är harmlöst. Vad är oddsen, liksom. Det här ska ju vara PEGI 3.
Det sista jag minns är att någon hjälpte mig till mitt tält — vilket INTE är vad de marknadsförde det som. Det här är än så länge som en uppföljare till Fyre-festivalen.
Var är Ja Rule?
Nästa dag samlas vi igen. I dagsljuset inser jag hur illa ställt det är. Här finns ingenting. Tom Nook ler aldrig. Jag uttrycker tveksamhet och hintar till ett missnöje. Nook stirrar mig hårt i ögonen, och är tyst en lång stund. Till slut ber han mig följa med honom. Det är här det börjar… Trakasserierna. Markeringen att oliktänkande fördömer sig själva till hackkycklingar. Mina medrekrytanter hoppar på trakasseritåget för att själva inte utsättas. Hårdast åt går katten Katt.
Sexuella antydningar ad nauseam, som en härskarteknik för att förminska. Antydningar till onani och skamlöst påflugna och aggressiva sexuella närmanden om att inte vilja sova själv, och kräva ”lite mer action.”
I ena stunden ligger en obehaglig falskhet som en äcklig hinna över de inte så subtila kommentarerna…
… för att plötsligt vända tvärt till öppen fientlighet.
Även den andra rekryten hakade på i trakasserierna, men valde oftare en hotbild av fysiskt våld genom att konstant poängtera hur fysiskt överlägsen mig han är. För att inte tala om hans hot om att nya på mig — bland det mest hotfulla en kan tänka sig 2020.
Ett par dagar in upptäcker jag att vi är fler på ön. Det finns några gamla rekrytanter här, som verkar fått nog och låser in sig. De vägrar tala öppet om rädslan, men den är påtaglig.
Jag ser hur invånare gör allt för att smälta in i omgivningen, och gömmer sig undan Nookregimens järntassar.
Mina vänner arresteras gång på gång under tveksamma grunder. De hålls kvar tills de anger någon ur vår lilla men hängivna motståndsrörelse.
Beväpnade med enbart pinnar och verktyg planerar vi våra motståndsprojekt. Projekt som vi vet kommer kallar terrorism av regimen.
#LiberateSvampö #FightThePower #Grönarevolutionen
Den som vägrar ange sina kamrater hamnar på Alkattraz — ett fångläger på en ö — och får leva sina sista dagar där som politisk fånge. Vi har redan förlorat Pango och Hornsby. Vem som helst av oss kan vara deras nästa mål. Jag måste fly. Det finns inget annat sätt.
Jag ber Orville att ordna ett falskt pass. Jag hade hört om hans extraordinära förmåga att ordna saker som är nödvändiga vid flykt, bara man har tillräckligt många bells. Jag betalade honom 2,8 miljoner bells. Jag är osäker på om det var värt det.
Men jag måste bort. Jag måste smälta in. Jag väntar på planet härifrån.
Kommer jag upptäckas?
