De flesta av er känner de flesta av oss på ”redaktionen” rätt bra. Ni har koll på vad vi gillar och några av er kan till och med lista våra favoritspel snabbare än vi själva kan. Men vilket spel öppnade våra ögon för en hel genre? Vilka gjorde oss bittert besvikna? Peter fortsätter vår kollektiva lilla skrivövning med sina sex (nåja) spel enligt nedan:

Hearthstone

En konstant genom min uppväxt som gamer är att jag aldrig sett mig själv som en strategispelare. Turordningsbaserat och långsamt spel fungerade väl om det var intressant och tillgängligt nog, och att jag fick spela själv mot datorn på easy. Men att ta strategiska beslut under tidspress och tänka på flera saker samtidigt har alltid känts som kryptonit för mig. Över åren så gled även kortspel in i den här klumpen av strategiskt krävande spel jag kategoriskt höll mig borta från. Några vänner försökte för lite över tio år sen lära mig Magic en eftermiddag runt ett köksbord, och det var som att hela min hjärna var täckt i teflon. Jag ville bara att vi skulle sätta oss i soffan igen och spela Street Fighter 4.

Men 5-6 år senare hände något. En grupp vänner man närmat sig över åren spelade det där Warcraft-kortspelet Hearthstone, och där kände man ju igen karaktärerna och settingen iaf. Något lockade där. Framförallt Overwatch och Call of Duty hade fått en att inse att reflexerna börjat tryta där när man närmade sig 35+, det var svårt att tävla mot tonåringarnas reflexer. Men tävlingssinnet var ändå kvar, den enda utmaning jag gillar är när man spelar mot andra människor. Svåra datormotståndare för mig har aldrig lockat.

Så under Retroresan Meetup, augusti 2017, satte jag mig och tittade när de spelade och fick ställa frågor och försöka fatta under en hel helg. Året efter var jag med och arrangerade det årets turnering och nådde semifinal. Sommaren 2022 har jag spelat eller tittat på Hearthstone varje dag sedan dess, utan underdrift.  

Jag kan inte nog understryka hur tillfredsställande de senaste fem åren har varit, även om det strategiskt sett är ett förhållandevis banalt och enkelt spel beroende på vilka perspektiv eller erfarenhet man har. Men eftersom jag tryckt undan vissa muskler i hjärnan under tonåren och tjugoårsåldern och att jag aldrig riktigt behövt använda den sortens tänkande och försöka se alla möjliga händelser i förväg, så kändes Hearthstone som nyckeln till ett helt nytt rum i hjärnan. Jag har ett strategibaserat spel jag är ganska bra på, och som jag i en bäst av fem-match förmodligen spöar alla mina gamla Magic-vänner. 

Att bli en Hearthstonespelare, att tillslut omfamna den här sortens gameplay, är nog top 3 de bästa saker som hänt mig som gamer.

Half-Life

Om vi tittar på FPS-spel som kom innan 1997 blir det visserligen en imponerande lista av klassiker, men det blir också tydligt att det finns ett före och efter Half-Life. Wolfenstein, Doom, Duke Nukem, Quake, osv. Viktiga titlar, men ganska platta. 

Del av vad som gör Half-Life perfekt är den spelhistoriska gärningen som begicks i och med spelets utveckling och följande nedslagskraft. FPS-spel kunde vara så mycket mer. Och även med lite halv-taskiga komponenter hade summan av alla Half-Lifes delar fortfarande varit en enorm händelse, men Valve nöjde sig inte där. Nej, de skapade en hel svintajt estetik om hemliga forskningsstationer i öknen, utomjordiska dimensioner och den djupa statens kittlande tentakler. De byggde ett helt universum, som dessutom lät fenomenalt, såg helt otrolig ut, var olidligt spännande och effektfullt inte minst tack vare en nydanande AI som satte standarden för årtionden framåt. Det är lite av ett meme det här med att Half-Life 3 aldrig hänt, och alla gamers besvikelse över detta. Men det gör det inte mindre sant för det. Det är en jävla sorg att man inte fått titta in i Gordon Freemans värld mer än över två spel och deras DLC.

Men ja. Perfektion är ett knepigt begrepp, och lite av det förlitar sig på efterkonstruktioner och nostalgi, ska jag erkänna. Men även spelets sista kapitel, sista bossen och dimensionsresan, blir fan perfekt när det kommer till kritan. Den lite pajiga och wonky upplevelse som avslutar tidernas bästa FPS-spel är precis där den ska vara för att Half-Life ska få vara Half-Life. Tanken på The Nihilanth och den skruvade verklighet han representerar låg där i bakhuvudet hela tiden när jag spelade Half-Life 2, och jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt.

Fallout 4

Jag vet inte om man ska säga att det fick för mycket skit, eller om det bara är en vattendelare, men jag tycker Fallout 4 är det bästa Falloutspelet sen Fallout 2, och då räknar jag med alla andras orubbliga titan New Vegas som faktiskt inte är särskilt mycket bättre än Fallout 3. Så med skalan lite mer definierad så fick Fallout 4 definitivt för mycket skit.

Delvis tycker jag basbyggandet, samlandet och craftandet i Fallout 4 är precis där det ska vara. Många avskydde detta, men för mig som älskar Minecraft och andra spel av den typen var det precis den nya dimension Fallout behövde för att ta spelen till nästa nivå. Det är för mig en fröjd att få utforska husruiner och hitta skruvar, tejp och superlim när det är precis vad jag behöver för att bygga nästa uppgradering till min eldkastare. Och som ni såg i den omfattande avtäckningen av Todd Howards nya megaprojekt Starfield så är både basbyggande och resurssamlande här för att stanna.

Och på tal om husruiner förresten så har postapokalypsen aldrig sett bättre ut. Jag medger att Fallout 4 lider lite av nått slags åkattraktionstänk, att många av huvudplatserna i spelet ser ut att vara tagna ur postapokalypsens Disney World mer än de är organiskt framvuxna mötesplatser i en postapokalyptisk miljö. Stora skepp, konstiga robotfabriker, allt som saknas är en räls och en vagn att åka igenom allt på som nått slags Nuka Cola-themed Space Mountain.

På vissa sätt är det där Fallout börjar bli en parodi på sig själv. Men! Det är miljöerna mellan alla dessa wonky platser som glänser. Alla öde gator, alla små hus man hittar längst vägen, alla sidequests och knasiga platser gjorde spelet till ett oförglömligt äventyr. Att behålla ett fokus och lägga resurser på att göra nått av transportsträckor och utfyllnad är något Todd Howard och hans kumpaner är ca bäst i världen på. Och något som får deras spelvärldar att kännas extremt levande. Även utanför motorvägen finns livet. Och Fallout 4 var inte en besvikelse alls här. Tvärt om så är det mitt näst bästa spel i en monumental serie.

Dead Space 3

Till att börja med ska jag säga att jag har svårt att välja om jag gillar Dead Space eller Dead Space 2 mest. De är två tätt förknippade spel med väldigt olika styrkor. Det hör nästan till att alltid jämföra dem med Alien och Aliens, Ridley Scott vs James Cameron. 

Alien 3 däremot får lite oförtjänt mycket skit, även om det är en långt sämre film än ovan nämnda science fiction-mastodonter.

Dead Space 3 däremot, sket ner sängen helt och hållet. Vet inte ens om det räcker, spelet reste sig ur sängen och sprang runt hela lägenheten med ett arsle läckande av mikrotransaktioner, förutsägbarhet, uppstyltade strider och dåligt, lika styltigt manusarbete. Det märks omedelbart att spelet gått från innovativ skaparglädje till att pressa ut ett tredje spel i en populär franchise för så lite effort som möjligt till maximal vinst. Ett mönster vi de senaste tio åren blivit allt för bekanta med. Och just i Dead Space gjorde det extra ont, för det är ett av de få skräckspelen jag verkligen njuter av. Men värst av allt är att man på den här tiden inte var så cynisk än. Man såg inte detta komma, även om man borde med tanke på hur EAs affärsmodell ser ut. 

Nåja. Snart kommer rebooten till PS5 and i’m ready to get hurt again.

The Movies

Lionhead Studios och Pete Möllenöx har en del tveksamma försök till spel bakom sig, alla med enorma nya perspektiv och försök att expandera vad spel kan vara för något. Det har nästan aldrig gått vägen helt och hållet, även om jag njöt av första Fable i ganska stor grad.

The Movies är en annan tiel från Lionhead som jag faktiskt spelat ganska mycket, men som jag nästan själv glömmer ibland för att världen gick vidare ganska fort från den här märkliga lilla pärlan.

Jag har väl aldrig vart så stor på managementspel heller, inte minst mtp min brokiga historia med strategispel. Men jag tycker det här spelet hittade en balans på detta, först och främst. Att hantera sin ekonomi och samtidigt försöka göra sina filmstjärnor glada och bygga en framgångsrik filmstudio. Spelets verkliga styrka däremot, låg ju i att fjanta runt med att göra själva filmerna, med alla tillbehör, assets och moduler som fanns tillgängliga. Jag minns att jag fick ihop både en skräckfilm och en gangsterrulle jag var ganska nöjda med i slutändan, även om animationerna och effekterna ofta såg ut mer som i The Sims än de kanske borde gjort i allvarliga lovecraftianska psykologiska skräckfilmer. Eller så var det jag som tog lite onödig höjd på det.

Men kul hade jag, och ganska jäkla länge, med The Movies. 

Hearthstone, igen.

Jag, vet jag fuskade, men jag vill knyta ihop säcken på mina sex spel här med att förklara vad Hearthstone betytt ändå. Det finns kanske andra spel som har en större nostalgisk betydelse för mig, men jag är inte säker på att det är nostalgins filt jag personligen vill ha som liksvepning.

Jag har redan förklarat det här med känslan att få tillgång till nya utrymmen i hjärnan. Bara den känslan gör Hearthstone till ett av livets bästa spel för mig. Men anledningen att Hearthstone åker med mig ner i graven är att jag också förknippar det med en tid i livet då det hänt väldigt mycket annat också. Känslan av ett nytt rum i hjärnan hände inte bara spelmässigt utan samtidiga livshändelser, insikter, blad som vänds och nya värderingar har både försiktigt låst upp eller sparkat in dörrarna på många andra rum de senaste åren. Att åldras från 30 till 40 har förändrat så mycket, och kontrasten mot hur 20 till 30 kändes är som natt och dag.

Under tiden då majoriteten av allt detta har hänt har Hearthstone varit där, varje dag. Som tröst, som tidsfördriv, som meditation eller aktivitet med vänner. Vad det än är så känns spelet som en ledstång på något vis. Något att hålla tag i när trapporna är branta. En trogen vän.

Så de hänger liksom ihop på något litet men ändå betydelsefullt sätt, Hearthstone och livet. Så därför får det hänga med även in i nästa!