Regnet smattrar mot fönstret. Dimman ligger tung över gatstenen, och dörrklockan klämtar när dagens första kund kliver in i min lilla butik. Jag möter dem med tystnad, kanske ett litet hummande. De kommer inte för småprat utan de kommer för svar. Och jag? Jag letar efter dem med ljus och lykta.
Strange Horticulture är inte ett spel jag “spelade”, det är ett spel jag mer eller mindre flyttade in i. En liten växtbutik mitt i en dunkel, regntyngd värld, där varje ört och blomma bär på hemligheter, och varje ny besökare har något att dölja. Det är lågmält, nästan andäktigt och jag älskade varje minut.
Det som grep tag i mig var inte bara mysteriet, utan känslan av att rota sig. Här fick jag sitta bland växter med kryptiska namn och besynnerliga egenskaper. Jag fick bläddra i min slitna växtbok och lyssna på regnet som aldrig riktigt upphörde. Varje växt kändes som en vän jag långsamt lärde känna, och varje rätt identifierad art var en stilla seger, en sorts magi i det lilla.
Men det var mer än så. Det var stämningen. Den där försiktiga, mörka skönheten som låg över allt. En värld som inte ropade, utan viskade. Där inget var självklart, där varje efterfrågan får dig att vilja veta mer och där det fanns en slags lugn mitt i det kusliga. Jag var inte bara någon som drev en butik, jag blev en väktare av hemligheter, en tyst deltagare i något mycket större.
Jag och många med mig, kan nog, om en ser på att Strange Horticulture utifrån, tro att det är ett ganska repetitivt spel, men så är icke fallet. Bland glasburkar, etiketter, örter och blommor skapas istället en känsla av att känna sig hemma. Att det finns en plats i världen, om än aldrig så liten, där jag gjorde nytta. Där mitt tålamod och mitt öga för detaljer faktiskt betydde något. Jag må ha bläddrat i samma bok en miljon gånger, men ändå lyckas spelet få varje bläddring att kännas spännande och ny.
Jag tror inte att Strange Horticulture är ett spel för alla. Men för mig blev det en andningspaus i en rörig verklighet. En plats där jag kunde sitta i skenet från en gammal lampa, slå upp ett blad i växtboken och långsamt, försiktigt… förstå världen lite bättre. Och den lilla lilla emo-tonåringen som fortfarande bor i mitt hjärta älskade varenda sekund!
