När jag först startade Children of Silentown hade jag ingen aning om vad som väntade. Titeln kändes nästan som en vag viskning och det visade sig att spelet själv var precis så, tystlåtet, eftertänksamt och fullt av känslor som låg och darrade precis under ytan.
Man spelar som lilla Lucy, en flicka som växer upp i en by där tystnad är livsviktig och där skrik i natten betyder att någon försvunnit. Det är en mörk saga, absolut, men samtidigt så varsamt berättad. Varje bildruta är som en målning full av själ. Det finns något så mjukt över det, trots tematiken.
För mig som ofta spelar för att varva ner och för att få känna lite mer än vardagens spring blev Children of Silentown en stilla resa in i ett barns sätt att förstå en värld som inte riktigt går att begripa. Jag kunde känna Lucys ensamhet, hennes nyfikenhet, hennes rädsla. Det väckte något i mig, en blandning av ömhet och eftertanke.
Musiken spelar en särskild roll i spelet, bokstavligt talat. Den används som ett sätt att kommunicera känslor, att låsa upp minnen och hemligheter. Det är så vackert gjort. Och det påminner mig om hur viktigt det är att vi lyssnar på våra barn, även när de inte har orden, bara tonerna.
Children of Silentown är inte ett typiskt cozy game. Det är inte fluffigt och färgglatt. Men för mig är det cozy på det allra finaste av sätt, det stannar kvar i hjärtat. Det ger utrymme för stillhet, eftertanke, och en påminnelse om hur stark och sårbar barndomen är.
Jag avslutade spelet med en varm sorg i bröstet – och en djup tacksamhet för att jag fick följa Lucy en bit på vägen.
