När jag var 10 år inleddes mitt tv-spelsintresse. Det var september 1994 som jag fick min SNES, med Super Mario All-Stars. Super Mario 2 blev det första spelet jag någonsin klarade ut, och när jag sedan köpte A Link to the Past under mellandagarna från Håkans Radio i Bollnäs blev det tv-spel över allt annat. Men det var inte helt utan socialt stigma och vissa svårigheter som man hade tv-spel som huvudintresse – inte ens för en 12-åring. Det var okej att gilla tv-spel, men den som verkade lite för hängiven fick snart etiketten nörd, eller det ännu vanligare ordet tönt fastklistrat i pannan. Det hjälpte heller inte att jag var blyg, tystlåten, kufig, och redan stod ut lite från de andra i klassen. Jag försökte syssla med hockeykort för att passa in, men det kändes sådär när jag inte kunde ett jota om hockey – annat än att Mighty Ducks hade en cool logga.

Nu en sådär 15 år senare har så mycket ändrats, och jag vet inte ens vad nörd betyder längre
I högstadiet blev det inte direkt lättare, nu skulle alla vara så coola och tuffa. Visst hade Playstation gjort tv-spel som intresse lite coolare, men jag spelade Nintendo och det var inte lika accepterat. Nu hade jag dock samlat på mig tre lika nördiga vänner, och på rasterna satt vi antingen och snackade tv-spel eller spelade Magic The Gathering – min första introduktion till play to win. Det var här som några försök till mobbning uppstod, men eftersom 14-årige jag var ganska stor för min ålder gav de snart upp. Och det var lite så det var, ändå upp till gymnasiet – att ha nördiga intressen placerade dig utanför, tillsammans med en introvert personlighet. Nu en sådär 15 år senare har så mycket ändrats, och jag vet inte ens vad nörd betyder längre. Det känns som att alla kallar sig nörd nu för tiden.

Idag är hippa, extroverta, snygga, moderiktiga, populära personer de som allra gladast beskriver sig som ”nördar”, och öppet stoltserar med det jag fick försöka dölja i grundskolan. Något jag brukade identifiera mig med har gått och blivit något som idag är min raka motsats. Nördar går ut och festar och närvarar sociala event, som blotta tanken på ger mig social ångest och utmattning. Jag hör inte riktigt hemma under den etiketten längre, och känner mig utanför på samma sätt i Gamex pressrum som jag gjorde i klassrummet och i korridorerna. Jag har märkt att vissa av ”den gamla skolans nördar” hyser en enorm bitterhet mot den nya nörden, och vill ha monopol på någon sorts äkthet – speciellt om den nya nörden är en attraktiv kvinna. Men jag försöker se det som något positivt. För det är en sak som skiljer de nya nördarna från ungdomarna i klassrummet, och det är att de välkomnar mig trots att jag inte passar in.