Blandade serier

Makeover, del 3

Så var det dags för den tredje och avslutande delen i Makeover-serien, där jag tidigare stuvat ner fjorton av fighting-spelens mest ikoniska kvinnokaraktärer i mer påklädda och praktiska utstyrslar, samt låtit åtta av männen från samma spel-serier få ikläda sig kvinnornas kläder. Lätt kalabalik uppstod och det var roande nästan hela tiden.

Kvinnorna ska få vara lika kompetenta, coola, redo, kapabla, potenta, galna och varierade som männen
För att toppa och avsluta det här har jag ritat upp nya kvinnliga karaktärer. Själv, den här gången. Så istället för att luta mig mot redan existerande figurer och bara byta ut deras kläder så har jag nu designat helt egna. Åtta stycken närmare bestämt, som ska representera det ideal jag hoppas att fightingspelsvärlden kan sträva emot: att kvinnorna ska få vara lika kompetenta, coola, redo, kapabla, potenta, galna och varierade som männen.

När jag satte mig med skissblocket så bestämde jag först premissen för just dessa figurer. Alla fightingspel har sina egna etablerade universum och stilar, det kan handla om hur urspårade karaktärernas personligheter tillåts vara till hur realistiska de ser ut. Personligen favoriserar jag Street Fighter-serien vad gäller ton och estetik, den har en serietidningsaktig charm som ändå känns sober och rotad, med några få flippade karaktärer som sätter piff på hela anrättningen. Så jag valde att till största del låta mina figurer inspirerades av den seriens stil och att jag tecknade dem på ett cartoonigt sätt som skulle vara lättsamt och färgstarkt.

Fightingspel har som ni säkert märkt tydliga “typer”, karaktärer som ständigt återkommer och jag ville hellre göra min egen tolkning av dessa än att försöka hitta på helt nya. Man ska kunna titta på figurerna och genast känna igen dem och kunna gissa vad hon har för fightingstil samt hur hon ska spelas.

Nog om detta, nu introducerar vi våra åtta nya kämpar!

Keiko

Huvudkaraktären (i den mån ett fightingspel kan ha en sådan), såsom Ryu/Ken, Jin, och Siegfried. 

Och var ska man börja, om inte med allround-karaktären som man gärna startar upp ett spel med och som är bra på det mesta men inte bäst på något. Jag har alltid favoriserat den kaxiga typen, inte surpupporna som Ryu och Jin som går runt och släpar på någon trökig hämndhistoria. Fightingspels manus och bakgrundshistorier är mest utfyllnad, och då spelar jag hellre med någon vars motivation lyder: “Jag är bäst i världen, och nu ska ni fan i mig få se!” än “Slutbosssen dödade min mästare/mamma/hoppande böna och han ska ha spö!”. Så därför riktade jag blicken mot Ken och även Bruce Lee när jag designade den här karaktären. Därav den klassiska dräkten, fast med öppen överdel och inga avrivna ärmar (jag vet, coolhetsfaktorn faller därmed drastiskt).

Jag har inte tänkt speciellt mycket på nationaliteter eller länder när jag designade karaktärerna, delvis för att jag ruttnar på att fightingspel ska exotifiera sina karaktärer alltför ofta och delvis för att min skolgeografi för länge sedan bleknat bort. Jag bryr mig helt enkelt föga om det. När jag gjorde den här uppenbart asiatiska tjejen (placera själv ut henne på världskartan om det glädjer dig) och tyckte att hon borde ha rejält med gaddningar så var en sak klar: det skulle INTE vara kinesiska drakar, lotusar eller koi-fiskar.

Agent Scoopy

Polis/privatdeckaren/agentkaraktären såsom Lei Wulong och Chun-Li.

Som jag nämnde tidigare, handling i fightingsspel är mest trams, och jag tycker om det. Ju roligare trams, desto bättre. Ett av mina favoritexempel är när någon från lagens långa arm ska undersöka något fuffens i turneringarna och därför väljer… Att själv delta i dem. Fantastiskt.

Så självfallet ville jag ha en kvinnlig agent, och hon skulle vara en kombination av mina två favoritagenter, agent Cooper från Twin Peaks och agent Scully från X-files. Därav namnet Scoopy, eh, get it? Hon fick Scullys permanent icke-roade och skeptiska syn på tillvaron och Coopers trenchcoat (alldeles för få kvinnor får fladdra runt i trenchcoats) samt hans lilla bandspelare. I ärlighetens namn tror jag att det även kan finnas lite Mulder i Scoopy, för jag ville göra henne lite sjaskig, lite oputsad. Någon som bryter mot regler, ställer till med scener och gärna lägger upp fötterna på bordet.

Bruisy Bitesize

Snabba utfalls-karaktären, såsom Vega och Xiaoyu.

Vissa av oss älskar dem och andra hatar dem, de unga och uppkäftiga karaktärerna. Ofta tonåringar, små, snabba och alltid med en stöddig kommentar till hands. För att göra saker och ting värre så satte jag på min ett par rullskridskor vilket borde göra henne till ett smärre helvete att möta, men till en annorlunda och utmanande karaktär att spela som.

Designad att vara smått odräglig och specialiserad på tacklingar med höften först. Ska man se till hennes bakgrundshistoria så är hon såklart den kicksökande tjejen som börjar med roller derby, men snart inser att det hon uppskattar mest är att se sina motståndare singla som vantar över banan och därför söker hon sig istället till kampsporten, men väljer att behålla rullskridskorna på. Hon är en rätt medicinerad Harley Quinn med mycket överskottsenergi att ta ut på sina motståndare.

Rita

Hårdkokt buse, såsom Paul, Bruce och Poison.

I varje fightingsspel värt sitt namn måste det finnas med någon typ av buse. Den typen av karaktär som är underhuggare till den riktiga skurken i en åttiotalsfilm, som stryker runt på gatorna på nätterna och som man vet är en dumming för att hen har hål i jeansen och tuppkam. De karaktärerna. Lite tröga, ofta lite fega, men vi gillar dem genuint. Rita är en sådan, en gatukatt med nio liv och stenhårda nävar, som sysslar med kickboxning. När jag och Peter Ahonen spånade om henne föreslog han att hon skulle vara som Vega i Street Fighter och ha någon typ av tillhygge och därmed en orättvis fördel, som ett baseballträ.

När jag designade henne så valde jag att ge henne rockabillystil istället för att luta mig åt det klassiskt punkiga, eftersom hon då lätt hade kunnat bli ett gatudrägg från Polisskolanfilmerna. Varför busarna är som de är, det får vi sällan någon förklaring till, men vi njuter av det de för med sig: mellansekvenser som innehåller motorcyklar och att prygla upp någon mot en stor soptunna i skenet av neon.

Shedevil

Monster/djurkaraktären, såsom Blanka och Kuma.

Här var intentionerna glasklara, jag ville ha en egen Blanka, ett vidunder bland vanliga människor, och hon skulle se ut som PMS och mensvärk får en att må: Ständigt trött, irriterad och lite sorgsen.

Till skillnad från Blankas liv i den tropiska djungeln så kan vi väl säga att man hittade henne uppe i en snöig bergskedja. En kvinnlig sasquatch och under stort ståhej lyckades man släpa ut henne från sin grotta, klippte lugg och tryckte ner henne i en brottardräkt och fick henne att slåss i arenan i utbyte mot fri tillgång till Ben & Jerry’s. Shedevil vill helst ligga nerbäddad i soffan och se på sina serier, men när hon väl är uppe i ringen är hon den som slår hårdast, om än inte fortast. Blanka har sin elektricitetsattack och hon borde ha något som motsvarar den, kanske en öronbedövande ylningsattack som inte ger direkt skada, men knuffar motståndaren någon meter bort. Ja, spåna kan man alltid!

Eileen

Boxaren, såsom Steve och Dudley.

Som jag redan nämnt så var nationaliteterna inte så intressanta när jag designade de här karaktärerna, men ska man placera Eileen någonstans så skulle det nog vara kring de brittiska öarna.

Vilken av dem är mindre viktigt, för tanken på en småväxt kvinna med orange afrofrisyr och ett tungt boxningsbälte som pratar bredast möjligast arbetarklassdialekt från någon av öarna är underbar. Gärna samtidigt som hon röker en cigarr. Den här karaktären ska ha gjort en hejdundrande klassresa, och lever nu i överflöd och åker jorden runt för att delta i kampsportsturneringar. En stjärna, en diva, en Zlatan.

Mrs Yamamoto

Läraren/mästaren, såsom Jinrei och Gouken.

Fightingsspel har gott om gamla gubbar (som oftast är unga män med fantastisk fysik som krönts av ett lätt rynkigt ansikte med stort vitt skägg) men gamla kvinnor ser vi inte alltför ofta. Om man inte anser att en kvinna är gammal om hon är över fyrtio, för i så fall, jo, några sådana har vi sett, men de ser inte nämnvärt äldre ut än motsvarande tjugoåring från samma spel. En ledtråd kan vara att de har någon typ av sjal om axlarna, då vet man att hon är någons mamma.

Jag ville designa en kvinna som skulle vara rejält till åren och det skulle speglas i såväl kropp som ansikte. En Mr Miyagi, fast med e-kupa och knut i nacken, hård men rättvis och med en räv bakom varje öra. Genomgod fast klurig. Läraren som lär sina elever lika delar kampsport som livsvisdom. Hon slåss efter devisen att vända sin motståndares kraft och styrkor mot dem, såklart med minsta möjliga ansträngning, och när de inte orkar resa sig igen så sätter hon sig ovanpå dem, drickandes en kopp te för att diskutera vad de gjorde för fel.

Precious

Brottaren, såsom King och Marduck.

Hur mycket jag än tycker om kampsport som är “ren” och som kommer från rötterna så tycker jag även om sorten som sprungit längst ut på den andra änden av skalan och blivit show, teater och spex. Jag pratar såklart om amerikansk wrestling, med mantlar, påhittade namn och pyroteknik. Plastigt och vulgärt, och Precious skulle innefatta allt det.

Från början en oansenlig tjej från södern som endast utmärkte sig som en enastående brottare under high school som valde att följa sin passion och satsade allt på en karriär inom wrestling. Några år senare är hon där, hon coachas av sina två föräldrar och har anammat wrestlingens estetik. Håret är förlängt och blonderat, kroppen solbränd och såväl naglar som ögonfransar är av plast. Hon kan alla klassiska grepp och trix och hennes specialattack är självfallet att från ingenstans dra fram en klaffstol och dra till motståndaren med den så svetten stänker.

Skulle det vara så fel med en spelserie där de kvinnliga karaktärerna såg ut såhär? Hade deras design, kläder och bakgrundshistorier verkligen gjort spelet sämre?

Istället för att peppra på med kulsprutan så kan man försöka med en vits istället
Vad ville jag då med det här? I jämställdhetskonflikten blir det ofta så att de två stridande parterna gräver ner sig i varsin skyttegrav och sen ägnar sig åt att skjuta prick på den andres sandsäckar. Och visst trivs jag nere i min skyttegrav, med fantastiskt sällskap av samtyckare. Men kommer vi någonstans? Min tanke är att med exempel, förklaringar och dialog så kanske vi kan nå fram till den andre, istället för att peppra på med kulsprutan så kan man försöka med en vits istället. Eller i mitt fall en bild, eftersom det är det jag, som konstnär, kan bidra med.

Kanske, kanske, KANSKE har någon som inte håller med mig ändå fnyst till av skratt vid åsynen av Jin i bläckfisk-string eller tänkt “Det är rätt överdrivet med sådär stora bröst ändå…”. Kanske. Om inget annat så är jag den som gladeligen dansar genom dörrar som redan slagits in av andra och roar de som redan är frälsta. Och som ni har gett tillbaka, jag har badat och vältrat mig i vänliga ord och kärlek från er och jag vet att det är vi som till slut kommer ta hem spelet.

Det tar slut här.

…Fast ändå inte riktigt. Som tack till min helt enastående redaktion har jag bett dem önska en makeover vardera från valfritt spel och av valfri anledning, för de har verkligen hjälpt mig och funnits till hands genom allt det här. Så det kommer ett litet efterspel längre fram, cigaretten efter idkad älskog.

Tack för mig för den här gången.

Kommentarer

  1. Frankie skriver:

    Alltså Rita <3
    Kan nån fixa ett spel med dessa karaktärer NU!
    Kan se Ritas slutmove som typ fimpa ciggen på motståndaren 🙂

  2. annasofiaelin skriver:

    UNDERBARA! Jag gillar inte ens fightingspel men vill spela detta NUNUNU!

  3. Henrik Blomgren skriver:

    Vad ska man säga? Att hitta på helt egna karaktärer är jättesvårt. Gillar idéen. Utförandet för mig lämnar dock litet att önska.

    I en tid med hen och all könsneutralitet lyckas du bra. För jag har svårt att se om flera av karaktärerna är män eller kvinnor.

    När det syns klart och tydligt är det plötsligt uppenbart att du inte riktigt gått hela vägen med den poäng du vill föra fram. Nina´s assasin utstyrsel, skintajt klädsel var för översexualiserad. Ändå gör du själv en karaktär som bär tajta hotpants och tajt åtsittande tröja som för fram hennes bröst.

    När du sedan gör ett monster så tänker jag mer på R. Mika. Åter igen ett klädesval som du tidigare klagat på. Så det känns som om det finns en stor del dubbelmoral i det du klagar på och det du sedan gör själv.

    Ms Yamamoto gillade jag dock riktigt skrapt. Förutom Shedevil och Bruisy ser jag inte om det är män eller kvinnor du ritat.

    Så jag vidhåller det jag sagt tidigare inlägg. Bra jobbat men det känns som att dubbelmoral finns med också.

    tack för denna följetong, ska bli intressant att se vad de väljer att göra makeovers på.

    • Frankie skriver:

      Det är ju inte nödvändigtvis objektivisering att ge kvinnor tajta kläder! Sen så måste du väl ändå se vikten av karaktärer som ex shedevil som bryter många av könsnormerna som är typiska för kvinnor.

      • Henrik Blomgren skriver:

        Nej, det tycker jag inte heller. Men ska man läsa vad som verkar gälla som objektifiering här för dessa makeovers så är det ju ju mer hud och ju tajtare kläder över brösten desto mer objektifiering är det.

        Vilket ju det finns exempel av även när dessa karaktärer skapas.

        Shedevil när jag åter igen ser bilderna är väldigt likt en karaktär som jag sett tidigare. Men om det bara är den hemska snömannen (kvinnan) från Ducktales eller om det är en spelkaraktär/animekaraktär kan jag inte svara på.

    • Johanna skriver:

      Majoriteten av kvinnor som tränar har tighta kläder. Det är inget fel. Vi har det för att vi trivs i det och det kan även karaktärer i spel ha.
      Objektivifiering har egentligen inget med vilka kläderna är utan hur de framställs och varför personen/karaktären bär dem.
      Det är itne dubbelmoral.

      • Henrik Blomgren skriver:

        Ja. Jag vet. Spenderar en hel del tid på gymet och förstår vikten av att ha kläder som passar till det man ska göra. Klä sig efter vad man ska göra.

        Så som det dock låter så om en man skulle råka se en kvinna i tajta kläder på gymmet så gör mannen kvinnan till ett objekt.

        Och åter igen, Nina bar för tajta kläder. Trots att hon ska föreställa en lönnmördare med dåligt minne där hennes strider oftast blir antingen via skarpskytte eller när hon knäcker ben i närstrid så gnälls det över att hennes kläder är för tajta och åtsittande. Bruisy har tajt topp och tajta hotpants. Något som i tidigare designer blivit utvalda för en “makeover”.

        Så jo, dubbelmoral.

  4. Skeptikern skriver:

    Hm. För att kunna börja förklara/kommentera denna typ av “jämställda tilltag” och varför spelkonsumenter reagerar som de gör bör vi faktiskt bryta ner detta ur ett större perspektiv. Något som förefaller sig svårt när respektive sidor befinner sig i sin egen “bunker” och idkar aggresiv polemik mot den andra sidan som Anna påpekade i artikeln.

    Rent krasst så handlar det om ett ideologiskt krig mellan socialister/nyprogressiva/socioliberala/feminister VS vanligt folk som inte bryr sig om politik i någon större utsträckning.

    Man skall inte sätta etiketter på folk heter det, och världen är inte en highschool film med tydliga designerade stereotyper – men de flesta av oss kan skriva under på att människor med genuint spelintresse i ung ålder tenderar av någon anledning oftast vara de introverta/nördiga/utstickande typen som inte direkt smälter in i den rådande normen.
    – Det kan vara den mindre bemedlade killen som växt upp med föräldrar på låg inkomst.
    – Det kan vara tjejen med den oproportionella figuren som hamnade i skolårens periferi.
    – Det kan vara hbtq-personen som gömde sig i garderoben.

    Dessa människor tenderar utveckla en empatisk självinsikt till sin egen omgivning och formar en ideologisk ståndpunkt redan i ung ålder som utgår från dessa erfarenheter.
    – Den fattige.
    – Den fule.
    – Den konstige osv.

    Den ideologin som föds ur detta tenderar ligga ute på vänsterkanten och vanligast förekommande hos journalister/politiker eller liknande typ av yrken – där man önskar påverka sin omgivning till det bättre.

    Det jag skrev ovan är inte min stereotypiska bild av andra människor utan en beskrivning av mig själv faktiskt. Jag har själv varit vänstersympatisör i ung ålder, ända fram till för några år sedan då jag lämnade den sidan pga av (vad jag kommit fram till under senaste tidens politiska utveckling) öppet hat mot oliktänkande med auktoritära inslag och förslag på lösningar som inte var förankrade i verkligheten överhuvudtaget. Vänstern är de goda. De goda kan aldrig göra fel. Vägen till ondska kantas oftast av goda intentioner sägs det.

    Så tillbaka till artikeln. Varför denna shitstorm vid nydesign av klädsel?

    För att den senaste tiden har det uppmärksammats hur speljournalister och recensenter försökt pådyvla konsumenter sin ideologiska världsbild.
    Vänstern har alltid haft en fabläss för auktoriärt fingrande. Gillar man inte något så tar man bara bort det. Man lyssnar inte på vad folk vill ha utan man tar beslut åt dem.

    Det är just en sådan sak folk har gått i taket över. Att passivt diktera vad de skall tycka om och konsumera. Vi kan diskutera kvinnoförtryck och heterosexuell norm där den hör hemma, i den politiska arenan, men jag tror majoriteten av spelkonsumenter önskar lämna en postmodern kulturmarxistisk syn på världen utanför spelvärlden. Vill man diskutera kvinnans roll i samhället så bör man kanske sluta fokusera på vilken typ av underkläder katalog den västerländska vita mannen konsumerar och slå ett slag för de flickor som lever under riktigt patriakalt förtryck hemma i de svenska förorterna.
    Den responsen vi tyvärr ser i sverige där sverigedemokraterna växer så det knakar (samt i övriga europa) är en motreaktion mot välmenade ideologer på vänsterkanten i maktposition. Här i vårt lilla hörn sverige på sajten svampriket ser vi exakt samma sak fast i minutiös skala.

    Politik är verklighet.
    Spel är temporär flykt från verkligheten.
    Ideologi hör inte hemma i en fantasivärld.

    • Peter Ahonen skriver:

      Jag ser vad du säger och tycker det är oinformerat önsketänkande en alltid hör gällande speglingen av samtiden i kultur, speciellt från höger. Idéhistorisk grundkurs är att kulturen tvärtom odlar omgivningen och tanken istället för att vara särkopplad från den. Att hävda annat är härskarteknik som ettrigt men fruktlöst försöker rasera en grundpelare i humanistiskt tänkande. Följdaktigen behöver vi nog inte gå in i längre detaljer utan bara säga tack för din kommentar men nej tack.

      • Skeptikern skriver:

        Peter: Att be folk med annan åsikt vända på klacken tidigt in i ett diskussion är inget annat än en vänligare form av censur. Detta är anledningen Gamergate kom till och kommer aldrig försvinna hur mycket man än etiketterar människor som misogyna ondskefulla troll.

        Att omgivningen påverkar kulturen håller jag med om. Men när kulturen hålls gisslan på ena kanten av det politiska spektrumet så är kulturen en representativ fars. Vinnare skriver historien. Just nu är vänstern den rådande vinnaren. Men det kan ändras. Och det är det vänstern försöker hålla kvar med näbbar och klor, kosta vad de kosta vill.

        Vi behöver inte börja diskutera politik i någon större utsträckning på ett spelforum, men när man börjar nysta i vad som egentligen sker i nutiden så bör man prata ur ett större perspektiv.

        Jag står varken vänster eller höger för den som undrar. Vänster i teori klingar mer sant med mig än höger, men det jag ser idag är inget annat än makthungriga ideologer som rättfärdigar sitt beteende utifrån “the greater good”. Just nu i rådande stund har ni på svampriket en platform, och jag är bara en konsument. En nobody. Det är dessa jag går i pennfejd med – på ett hövligt och konstruktivt sätt såklart.

        När anna skriver “och jag vet att det är vi som till slut kommer ta hem spelet.” så låter det i mina öron som folk tycker de befinner sig i någon form av krig. Ett ideologiskt krig där man inte vill höra vad “fienden” har att säga utan bara “off with their heads”.

        Den enda som kommer “vinna” är folket, d.v.s majoriteten av människor som bara vill leva sina liv utan social engineering från varken höger eller vänster håll. Istället för att idka ideologisk kamp mot majoritetssamhället som hämnd för en dyster social situation under uppväxten tycker jag man bör rannsaka sig själv hårt och länge i spegeln – istället för att projicera sin världsbild på andra och hävda “detta är bra för dig”.

        Detta är grunden till varför konsumenter går i kritik mot spelkrönikörer i övrigt. Varför de skickade Anna hot och invektiv på löpande band. Inte kvinnohat. Utan kritik mot en ideologi som bottnar i den postmoderna feministiska förklaringsmodellen (och endat den). En ideologi som vill diktera hur spel skall utformas och konsumeras.

        Din syn på vad “humanism” är Peter behöver nödvändigtvis inte vara vad jag anser vara humanism. En sida/person kan aldrig hävda de innehar den “riktiga tolkningen”. För då är vi väldigt nära och skrapar på fanatismens dörr.

        Over n out

        • Peter Ahonen skriver:

          Jag försöker inte censurera dig. Du säger ju det du vill här, och gör det på ett hövligt sätt även om jag tycker delar av vad du säger är provocerande och lika dogmatiskt som det du verkar vilja stå emot. Vilket är varför jag vänligt men bestämt säger att jag/vi inte vill ta diskussionen eftersom vi ser vart det barkar. Att påstå att den postmoderna feminismen vill diktera hur spel ska uformas och se ut är lögn och snudd på paranoia som tillhör just Gamergate och den toxicitet som är förknippad med rörelsen. Att jag kände mig manad att svara är för att du tog dig tid att ge din åsikt på ett sätt som fordrar svar, vilket jag respekterar. Men resten, inte så mycket är jag rädd.

          Vad humanism är har debatterats i århundraden, men det finns en hygglig konsensus om en hel del grundläggande saker, varav det jag nämnde tidigare är en. Att påstå att ideologier inte hör hemma i vårt för närvarande mest populära kulturella medium för att det “inte är på riktigt” är rent av häpnadsväckande.

  5. Robert skriver:

    Jättebra! Detta behövs verkligen, speciellt då spel blir allt mer populär underhållningsform och kulturyttring. Sanningen är att spel, precis som all annan kultur, är ett perfekt medium för att föra fram budskap och forma samhällsdebatten. Det är nog egentligen vad som förväntas när spelandet ökar bland befolkningen och ett måste om spel ska få den genomslagskraft som behövs för att tas på allvar. Tas det på allvar kan politiker och andra större instanser se till att spelindustrin utvecklas.

    Du Anna för spelindustrin framåt, tillsammans med många andra förkämpar. Detta är fantastiskt material och du förtjänar den genomslagskraft ni fått. Detta vehövs och kan även samexistera med det gamla hederliga spelandet där man flyr till en spelvärld. Det kommer alltid att finnas. Precis som i filmindustrin, bokindustrin och inom konstvärlden. Den kommer helt enkelt bara bli mer välkomnande… för alla.

  6. Alex skriver:

    Utan attacken på existerande franchises blir det nog betydligt färre känslostormar men även mindre exponering vilket är synd då jag gillade några av dessa.

  7. Caymot skriver:

    Det här spelet behöver hända! Stencoola karaktärer, kan se mig spela Mrs Yamamoto, Shedevil och Scoopy hur mycket som helst och då tröttnade jag ändå på fightingspel för flera år sedan.

  8. Mjauv skriver:

    Jag har ögnat igenom karaktärerna och den första tanken som kommer upp är i ärlighetens namn att de flesta känns väldigt tråkiga och klyschiga. De är kvinnliga karbonkopior av generiska manliga karaktärer och i flera fall verkar illustratören i princip bara ritat dit ett par tuttar och ändrat frisyr i jämförelse med en manlig fighter.

    Keiko: det enda som överhuvudtaget sticker ut på den här karaktären är gaddningarna på armarna.

    Agent Scoopy: byxdress, kavaj, slips och trenchcoat? Förutom att hon i princip ser ut att ha lånat sin makes/brors/pappas kläder (frånsett skorna) så ser jag det som rätt kuriöst att efter all svepande kritik om hur kvinnliga fighters har såååå konstiga och opraktiska klädval så ska alltså Scoopy ge sig in i ett slagsmål med en trenchcoat och slips? Bra om man vill ge motståndaren möjlighet att ta grepp och gillar att snubbla på saker.

    Bruisy Bitesize: bättre även om hon ser ut att passa in i ett väldigt barnanpassat spel. Jag måste dock säga att med det där flinet så ser hon varken kompetent, cool, redo eller kapabel ut.

    Rita: allt som saknas är flatcap, hängslen och union jack fastsydd på jackan så har du en komplett råmall för en brittisk huligan. Visst, om hon muttrar “cammon ya fokkin cunt” och gör en boxningspose från förra sekelskiftet så hade hon funkat i ett fightingspel.

    Shedevil: more like hen-devil. Finns det något särskilt skäl att hon har en lejonman, ett maskulint utseende hos djur? Jag vet faktiskt inte en enda djurart där honor har man och även om det skulle finnas ett så är den första associationen alla gör just lejon.

    Eileen: precis som Keiko. Kort och gott tråkig och intetsägande.

    Mrs Yamamoto: ingen kritik. För övrigt den helt klart bästa karaktären om man ser till kvalitén på illustrationen.

    Precious: ingen hemsk design men fortfarande tam.

    Du skriver själv att kvinnor i spel ska kunna vara “kompetenta, coola, redo, kapabla, potenta, galna och varierade”, just de där sista två karaktärsdragen känns det tyvärr rätt snålt med hittills.

    Med allt det sagt – jag hade garanterat inte kunnat rita bättre själv och om någon faktiskt hade programmerat ihop ett spel med denna skara i så hade jag pliktskyldigt köpt det och gett det en chans.

  9. Hans Gustavsson skriver:

    Storartat! Vore så skönt att slippa se tjejer i spel “posera” jämt. Snygga kläder, attityd! That’s it. Behövs inte mer! Snyggt!

Skriv en kommentar