SÄ var det dags för den tredje och avslutande delen i Makeover-serien, dÀr jag tidigare stuvat ner fjorton av fighting-spelens mest ikoniska kvinnokaraktÀrer i mer pÄklÀdda och praktiska utstyrslar, samt lÄtit Ätta av mÀnnen frÄn samma spel-serier fÄ iklÀda sig kvinnornas klÀder. LÀtt kalabalik uppstod och det var roande nÀstan hela tiden.

Kvinnorna ska fÄ vara lika kompetenta, coola, redo, kapabla, potenta, galna och varierade som mÀnnen
För att toppa och avsluta det hĂ€r har jag ritat upp nya kvinnliga karaktĂ€rer. SjĂ€lv, den hĂ€r gĂ„ngen. SĂ„ istĂ€llet för att luta mig mot redan existerande figurer och bara byta ut deras klĂ€der sĂ„ har jag nu designat helt egna. Åtta stycken nĂ€rmare bestĂ€mt, som ska representera det ideal jag hoppas att fightingspelsvĂ€rlden kan strĂ€va emot: att kvinnorna ska fĂ„ vara lika kompetenta, coola, redo, kapabla, potenta, galna och varierade som mĂ€nnen.

NÀr jag satte mig med skissblocket sÄ bestÀmde jag först premissen för just dessa figurer. Alla fightingspel har sina egna etablerade universum och stilar, det kan handla om hur urspÄrade karaktÀrernas personligheter tillÄts vara till hur realistiska de ser ut. Personligen favoriserar jag Street Fighter-serien vad gÀller ton och estetik, den har en serietidningsaktig charm som ÀndÄ kÀnns sober och rotad, med nÄgra fÄ flippade karaktÀrer som sÀtter piff pÄ hela anrÀttningen. SÄ jag valde att till största del lÄta mina figurer inspirerades av den seriens stil och att jag tecknade dem pÄ ett cartoonigt sÀtt som skulle vara lÀttsamt och fÀrgstarkt.

Fightingspel har som ni sĂ€kert mĂ€rkt tydliga ”typer”, karaktĂ€rer som stĂ€ndigt Ă„terkommer och jag ville hellre göra min egen tolkning av dessa Ă€n att försöka hitta pĂ„ helt nya. Man ska kunna titta pĂ„ figurerna och genast kĂ€nna igen dem och kunna gissa vad hon har för fightingstil samt hur hon ska spelas.

Nog om detta, nu introducerar vi vÄra Ätta nya kÀmpar!

Keiko

HuvudkaraktÀren (i den mÄn ett fightingspel kan ha en sÄdan), sÄsom Ryu/Ken, Jin, och Siegfried. 

Och var ska man börja, om inte med allround-karaktĂ€ren som man gĂ€rna startar upp ett spel med och som Ă€r bra pĂ„ det mesta men inte bĂ€st pĂ„ nĂ„got. Jag har alltid favoriserat den kaxiga typen, inte surpupporna som Ryu och Jin som gĂ„r runt och slĂ€par pĂ„ nĂ„gon trökig hĂ€mndhistoria. Fightingspels manus och bakgrundshistorier Ă€r mest utfyllnad, och dĂ„ spelar jag hellre med nĂ„gon vars motivation lyder: ”Jag Ă€r bĂ€st i vĂ€rlden, och nu ska ni fan i mig fĂ„ se!” Ă€n ”Slutbosssen dödade min mĂ€stare/mamma/hoppande böna och han ska ha spö!”. SĂ„ dĂ€rför riktade jag blicken mot Ken och Ă€ven Bruce Lee nĂ€r jag designade den hĂ€r karaktĂ€ren. DĂ€rav den klassiska drĂ€kten, fast med öppen överdel och inga avrivna Ă€rmar (jag vet, coolhetsfaktorn faller dĂ€rmed drastiskt).

Jag har inte tÀnkt speciellt mycket pÄ nationaliteter eller lÀnder nÀr jag designade karaktÀrerna, delvis för att jag ruttnar pÄ att fightingspel ska exotifiera sina karaktÀrer alltför ofta och delvis för att min skolgeografi för lÀnge sedan bleknat bort. Jag bryr mig helt enkelt föga om det. NÀr jag gjorde den hÀr uppenbart asiatiska tjejen (placera sjÀlv ut henne pÄ vÀrldskartan om det glÀdjer dig) och tyckte att hon borde ha rejÀlt med gaddningar sÄ var en sak klar: det skulle INTE vara kinesiska drakar, lotusar eller koi-fiskar.

Agent Scoopy

Polis/privatdeckaren/agentkaraktÀren sÄsom Lei Wulong och Chun-Li.

Som jag nĂ€mnde tidigare, handling i fightingsspel Ă€r mest trams, och jag tycker om det. Ju roligare trams, desto bĂ€ttre. Ett av mina favoritexempel Ă€r nĂ€r nĂ„gon frĂ„n lagens lĂ„nga arm ska undersöka nĂ„got fuffens i turneringarna och dĂ€rför vĂ€ljer… Att sjĂ€lv delta i dem. Fantastiskt.

SÄ sjÀlvfallet ville jag ha en kvinnlig agent, och hon skulle vara en kombination av mina tvÄ favoritagenter, agent Cooper frÄn Twin Peaks och agent Scully frÄn X-files. DÀrav namnet Scoopy, eh, get it? Hon fick Scullys permanent icke-roade och skeptiska syn pÄ tillvaron och Coopers trenchcoat (alldeles för fÄ kvinnor fÄr fladdra runt i trenchcoats) samt hans lilla bandspelare. I Àrlighetens namn tror jag att det Àven kan finnas lite Mulder i Scoopy, för jag ville göra henne lite sjaskig, lite oputsad. NÄgon som bryter mot regler, stÀller till med scener och gÀrna lÀgger upp fötterna pÄ bordet.

Bruisy Bitesize

Snabba utfalls-karaktÀren, sÄsom Vega och Xiaoyu.

Vissa av oss Àlskar dem och andra hatar dem, de unga och uppkÀftiga karaktÀrerna. Ofta tonÄringar, smÄ, snabba och alltid med en stöddig kommentar till hands. För att göra saker och ting vÀrre sÄ satte jag pÄ min ett par rullskridskor vilket borde göra henne till ett smÀrre helvete att möta, men till en annorlunda och utmanande karaktÀr att spela som.

Designad att vara smÄtt odrÀglig och specialiserad pÄ tacklingar med höften först. Ska man se till hennes bakgrundshistoria sÄ Àr hon sÄklart den kicksökande tjejen som börjar med roller derby, men snart inser att det hon uppskattar mest Àr att se sina motstÄndare singla som vantar över banan och dÀrför söker hon sig istÀllet till kampsporten, men vÀljer att behÄlla rullskridskorna pÄ. Hon Àr en rÀtt medicinerad Harley Quinn med mycket överskottsenergi att ta ut pÄ sina motstÄndare.

Rita

HÄrdkokt buse, sÄsom Paul, Bruce och Poison.

I varje fightingsspel vÀrt sitt namn mÄste det finnas med nÄgon typ av buse. Den typen av karaktÀr som Àr underhuggare till den riktiga skurken i en Ättiotalsfilm, som stryker runt pÄ gatorna pÄ nÀtterna och som man vet Àr en dumming för att hen har hÄl i jeansen och tuppkam. De karaktÀrerna. Lite tröga, ofta lite fega, men vi gillar dem genuint. Rita Àr en sÄdan, en gatukatt med nio liv och stenhÄrda nÀvar, som sysslar med kickboxning. NÀr jag och Peter Ahonen spÄnade om henne föreslog han att hon skulle vara som Vega i Street Fighter och ha nÄgon typ av tillhygge och dÀrmed en orÀttvis fördel, som ett baseballtrÀ.

NÀr jag designade henne sÄ valde jag att ge henne rockabillystil istÀllet för att luta mig Ät det klassiskt punkiga, eftersom hon dÄ lÀtt hade kunnat bli ett gatudrÀgg frÄn Polisskolanfilmerna. Varför busarna Àr som de Àr, det fÄr vi sÀllan nÄgon förklaring till, men vi njuter av det de för med sig: mellansekvenser som innehÄller motorcyklar och att prygla upp nÄgon mot en stor soptunna i skenet av neon.

Shedevil

Monster/djurkaraktÀren, sÄsom Blanka och Kuma.

HÀr var intentionerna glasklara, jag ville ha en egen Blanka, ett vidunder bland vanliga mÀnniskor, och hon skulle se ut som PMS och mensvÀrk fÄr en att mÄ: StÀndigt trött, irriterad och lite sorgsen.

Till skillnad frĂ„n Blankas liv i den tropiska djungeln sĂ„ kan vi vĂ€l sĂ€ga att man hittade henne uppe i en snöig bergskedja. En kvinnlig sasquatch och under stort stĂ„hej lyckades man slĂ€pa ut henne frĂ„n sin grotta, klippte lugg och tryckte ner henne i en brottardrĂ€kt och fick henne att slĂ„ss i arenan i utbyte mot fri tillgĂ„ng till Ben & Jerry’s. Shedevil vill helst ligga nerbĂ€ddad i soffan och se pĂ„ sina serier, men nĂ€r hon vĂ€l Ă€r uppe i ringen Ă€r hon den som slĂ„r hĂ„rdast, om Ă€n inte fortast. Blanka har sin elektricitetsattack och hon borde ha nĂ„got som motsvarar den, kanske en öronbedövande ylningsattack som inte ger direkt skada, men knuffar motstĂ„ndaren nĂ„gon meter bort. Ja, spĂ„na kan man alltid!

Eileen

Boxaren, sÄsom Steve och Dudley.

Som jag redan nÀmnt sÄ var nationaliteterna inte sÄ intressanta nÀr jag designade de hÀr karaktÀrerna, men ska man placera Eileen nÄgonstans sÄ skulle det nog vara kring de brittiska öarna.

Vilken av dem Àr mindre viktigt, för tanken pÄ en smÄvÀxt kvinna med orange afrofrisyr och ett tungt boxningsbÀlte som pratar bredast möjligast arbetarklassdialekt frÄn nÄgon av öarna Àr underbar. GÀrna samtidigt som hon röker en cigarr. Den hÀr karaktÀren ska ha gjort en hejdundrande klassresa, och lever nu i överflöd och Äker jorden runt för att delta i kampsportsturneringar. En stjÀrna, en diva, en Zlatan.

Mrs Yamamoto

LÀraren/mÀstaren, sÄsom Jinrei och Gouken.

Fightingsspel har gott om gamla gubbar (som oftast Àr unga mÀn med fantastisk fysik som krönts av ett lÀtt rynkigt ansikte med stort vitt skÀgg) men gamla kvinnor ser vi inte alltför ofta. Om man inte anser att en kvinna Àr gammal om hon Àr över fyrtio, för i sÄ fall, jo, nÄgra sÄdana har vi sett, men de ser inte nÀmnvÀrt Àldre ut Àn motsvarande tjugoÄring frÄn samma spel. En ledtrÄd kan vara att de har nÄgon typ av sjal om axlarna, dÄ vet man att hon Àr nÄgons mamma.

Jag ville designa en kvinna som skulle vara rejÀlt till Ären och det skulle speglas i sÄvÀl kropp som ansikte. En Mr Miyagi, fast med e-kupa och knut i nacken, hÄrd men rÀttvis och med en rÀv bakom varje öra. Genomgod fast klurig. LÀraren som lÀr sina elever lika delar kampsport som livsvisdom. Hon slÄss efter devisen att vÀnda sin motstÄndares kraft och styrkor mot dem, sÄklart med minsta möjliga anstrÀngning, och nÀr de inte orkar resa sig igen sÄ sÀtter hon sig ovanpÄ dem, drickandes en kopp te för att diskutera vad de gjorde för fel.

Precious

Brottaren, sÄsom King och Marduck.

Hur mycket jag Ă€n tycker om kampsport som Ă€r ”ren” och som kommer frĂ„n rötterna sĂ„ tycker jag Ă€ven om sorten som sprungit lĂ€ngst ut pĂ„ den andra Ă€nden av skalan och blivit show, teater och spex. Jag pratar sĂ„klart om amerikansk wrestling, med mantlar, pĂ„hittade namn och pyroteknik. Plastigt och vulgĂ€rt, och Precious skulle innefatta allt det.

FrÄn början en oansenlig tjej frÄn södern som endast utmÀrkte sig som en enastÄende brottare under high school som valde att följa sin passion och satsade allt pÄ en karriÀr inom wrestling. NÄgra Är senare Àr hon dÀr, hon coachas av sina tvÄ förÀldrar och har anammat wrestlingens estetik. HÄret Àr förlÀngt och blonderat, kroppen solbrÀnd och sÄvÀl naglar som ögonfransar Àr av plast. Hon kan alla klassiska grepp och trix och hennes specialattack Àr sjÀlvfallet att frÄn ingenstans dra fram en klaffstol och dra till motstÄndaren med den sÄ svetten stÀnker.

Skulle det vara sÄ fel med en spelserie dÀr de kvinnliga karaktÀrerna sÄg ut sÄhÀr? Hade deras design, klÀder och bakgrundshistorier verkligen gjort spelet sÀmre?

IstÀllet för att peppra pÄ med kulsprutan sÄ kan man försöka med en vits istÀllet
Vad ville jag dÄ med det hÀr? I jÀmstÀlldhetskonflikten blir det ofta sÄ att de tvÄ stridande parterna grÀver ner sig i varsin skyttegrav och sen Àgnar sig Ät att skjuta prick pÄ den andres sandsÀckar. Och visst trivs jag nere i min skyttegrav, med fantastiskt sÀllskap av samtyckare. Men kommer vi nÄgonstans? Min tanke Àr att med exempel, förklaringar och dialog sÄ kanske vi kan nÄ fram till den andre, istÀllet för att peppra pÄ med kulsprutan sÄ kan man försöka med en vits istÀllet. Eller i mitt fall en bild, eftersom det Àr det jag, som konstnÀr, kan bidra med.

Kanske, kanske, KANSKE har nĂ„gon som inte hĂ„ller med mig Ă€ndĂ„ fnyst till av skratt vid Ă„synen av Jin i blĂ€ckfisk-string eller tĂ€nkt ”Det Ă€r rĂ€tt överdrivet med sĂ„dĂ€r stora bröst Ă€ndĂ„…”. Kanske. Om inget annat sĂ„ Ă€r jag den som gladeligen dansar genom dörrar som redan slagits in av andra och roar de som redan Ă€r frĂ€lsta. Och som ni har gett tillbaka, jag har badat och vĂ€ltrat mig i vĂ€nliga ord och kĂ€rlek frĂ„n er och jag vet att det Ă€r vi som till slut kommer ta hem spelet.

Det tar slut hÀr.

…Fast Ă€ndĂ„ inte riktigt. Som tack till min helt enastĂ„ende redaktion har jag bett dem önska en makeover vardera frĂ„n valfritt spel och av valfri anledning, för de har verkligen hjĂ€lpt mig och funnits till hands genom allt det hĂ€r. SĂ„ det kommer ett litet efterspel lĂ€ngre fram, cigaretten efter idkad Ă€lskog.

Tack för mig för den hÀr gÄngen.