Första gången jag startade Little Misfortune hade jag faktiskt ingen aning om vad det var för sorts spel, jag blev tipsad om det med orden ”Du som har mörk humor kommer älska detta!” och jag var såld. Titeln låter nästan som en barnbok, lite sorglig, men kanske med ett lyckligt slut. Och på många sätt var det just så spelet kändes, som en sagobok med trasiga hörn, fylld av mörker, men också med ett hjärta som pulserade varmt genom allt.
Misfortune, vår lilla huvudperson, är ett barn du aldrig kommer glömma. Hon är så märkligt mogen och samtidigt så oskyldigt naiv, med sin lilla glitterburk och sin tunga ryggsäck av sorg.
Spelet är vackert på sitt eget sätt, som en gammal, kär sagobok man plockar fram en regnig dag. Mjuka färger, enkla animationer, och ett stillsamt tempo som bjuder in till eftertanke. Det är inte fartfyllt, inte svårt, men det är fyllt av val som inte alltid är enkla eller självklara.
En av de saker jag uppskattar mest med det är spelet är den humor som lever här, ofta oväntad och dråplig. Misfortune är klok på ett sätt som barn ibland är, den där sortens klokhet som kommer ur att ha sett för mycket, känt för mycket, men fortfarande får en att välja att tro på magi. Jag log ofta. Men jag satt också tyst, med en klump i halsen.
Cozy gaming är inte bara fluffiga färger och lyckliga slut. Det är att få känna, få vara närvarande. Little Misfortune är som en spegel över det vi bär på, det vi förlorat, men också det vi väljer att fortsätta tro på. Kärlek. Hopp. Och glitter.
Jag stängde av spelet med tårar i ögonen och ett leende på läpparna. Och ibland är det allt jag begär.
