Jag fastnade för titeln direkt, My Lovely Daughter. Som mamma har jag blivit enormt mycket blödigare och dras instinktivt till berättelser om föräldraskap och jag trodde nog att jag skulle få uppleva något varmt och ömsint. Men det här spelet tog mig till en annan plats, mörkare, ja, men också oförklarligt vacker.
I spelet spelar du en far som försöker återuppväcka sin dotters själ genom att skapa homunculi, konstgjorda varelser födda ur alkemisk sorg. Det låter tungt. Och det är det också. Men mitt i allt det bisarra och tragiska finns något jag inte riktigt hade väntat mig, nämligen stillhet.
Spelet rör sig långsamt, med varsamhet. Musiken är lågmäld, nästan viskande. Färgerna är dova men uttrycksfulla, och allt känns genomtänkt, nästan meditativt. Jag kunde sitta länge, fundera på vilka val jag skulle göra, känna efter, inte bara vad som var ”rätt”, utan vad som kändes mänskligt.
Det finns något djupt gripande i att älska så mycket att man tappar sig själv. My Lovely Daughter utforskar det, men inte med pekpinnar, utan med en tyst, smärtsam respekt. Det är inte ett klassiskt ”mysigt” spel, men för mig som nu för tiden gärna spelar för att känna snarare än bara för att underhållas var det en oförglömlig upplevelse.
Kanske är det just det som cozy gaming handlar om för mig. Inte alltid glädje. Men närvaro. Eftertanke. Och hjärta, vilket är precis vad My Lovely Daughter erbjuder.
