Stillsamma spel som dröjer sig kvar i själen, de har mig i ett chokehold. The Outbound Ghost är just ett sådant spel, det är inte högljutt, inte bländande, men varsamt vävt som en mjuk filt av sorg, vänskap och försoning.
Du spelar som ett litet spöke, vilse i ett märkligt, drömlikt landskap där andra andar också vandrar. De är fast mellan världar, fast i sina känslor. Och kanske är det just det som grep tag i mig mest, att detta inte är ett spel om döden utan om det vi lämnar kvar i livet, skuld, rädsla, oförlösta drömmar. Och kärlek.
För mig som efter en dag av livets konstanta ljudmatta behöver något för att hjälpa till att stänga av hjärnan, blev The Outbound Ghost en oväntad pärla. Det visuella är charmigt och tillbakalutat, pappersliknande figurer i en färgglad, nästan sagobetonad värld. Trots temat är allt så mjukt. Musiken, rytmen, stämningen, allt viskar snarare än ropar.
Men det är berättelsen som fängslade mig. Alla dessa små andar, var och en med sin egen sorg, sin egen berättelse som behöver berättas, eller kanske bara höras. Det påminde mig om hur viktigt det är att lyssna. På andra. På sig själv. På det som inte alltid sägs högt.
Absolut, det har sina skavanker. Det är ett litet spel med väldigt stora ambitioner, och ibland märks det. Men för mig störde det inte utan gjorde bara upplevelsen mer mänsklig. Som en hemgjord filt med några lösa trådar – älskvärd just därför.
The Outbound Ghost är kanske inte för alla. Men för dig som tycker om långsamma promenader genom känslolandskap, som tycker att cozy inte alltid behöver vara glatt, bara meningsfullt, så finns här något fint att vila i.
