Livet i Svampbo: Hotfull fågel

Det här är det första inlägget i vad som är tänkt att bli en dagboksserie om mina äventyr i Animal Crossing: New Leaf, där jag borgmästar över den lilla byn Svampbo. Ja, det blev så på något konstigt vis. När jag kliver av tåget står en folkklunga och hälsar mig välkommen, och kallar mig borgmästare. Bara för att jag kliver av från samma tåg som han skulle komma med. Var är den riktiga borgmästaren? Ingen aning. Snart har vi slutfört ceremonin, där jag planterar ett träd, för att sedan hänvisas till mitt… tält. Ja, jag är tydligen både borgmästare och hemlös. Det finns inte ens en sovsäck i tältet.

Jag har besökt byn fastighetsmäklare, Tom Nook. Och visst, han lovar att bygga mig ett hus. Men inte förrän jag betalar honom 10 000 Bells i förskott. Hur ska jag få ihop det? Inte hans problem.

Så för att samla ihop 10 000 Bells börjar jag irra planlöst omkring och plocka persikor som hemlösa plockar åt sig pantburkar. Persikor som jag planerar att sälja för spottstyver. Från början är det fylld av skam som jag pallar frukterna när jag tror ingen ser. Men sedan inser jag att träden förmodligen tekniskt sett är mina, eftersom det är jag som är borgmästare. Plötsligt hittar jag en ”perfekt persika” som skimrar, och bestämmer mig för att sälja alla persikor utom just den. Den planterar jag i stället bredvid mitt tält, i hopp om att få ett träd som bär perfekta frukter.

Nästa dag har den lilla trädplantan ruttnat.
Jag planterade den för nära tältet. Suck…

Efter otaliga frukter har jag äntligen kunnat köpa ett fiskespö och en spade. Det underlättar pengasamlandet. Fiskar ger en hel del pengar, och snart kan den snikne Tom Nook få de där 10 000 Bells som han kräver, och jag är äntligen inte längre hemlös. Dock var 10 000 Bells bara förhandsbetalningen, och nu är jag skyldig honom 39 800 Bells.

Jag har börjat lära känna byns invånare. De flesta verkar trevliga när man först träffar dem, som den rosa hästen Peaches.

Men jag inser snart att nästan alla i det här lilla slutna samhället även har en mörk, osympatisk sida. Som när jag råkade falla ner i ett hål, stukade foten och inte kunde ta mig upp… Peaches står bara och stirrar tomt direkt på mig, och ignorerar mina rop på hjälp. Mycket obehagligt. Som om hon njuter av att se mig lida.

Och när jag ändå talar om obehagliga invånare… Det finns en fågel vid namn Knox. Även han var trevlig när jag först mötte honom.

Men en natt såg jag honom stå på bron och stirra tomt rakt ut i luften, men en spade i ena handen. Vad gör han med en spade mitt i natten?

Våra blickar möts, och det känns som att tiden stannar. Hans blick ser apatisk och avtrubbad ut, och utan att säga ett ord vänder han sig om och börjar gå åt det andra hållet. Jag är rädd.

Nästa dag möts vi igen. Han nämner inte nattens incident, men stämningen är märkbart stel och pressad. På något sätt kan jag inte låta bli att tolka allt han säger som dolda hot.

Han fortsätter charaden och bjuder hem mig till sig. Jag förstår inte varför jag accepterar. Kanske för att inte förarga honom. Kanske för att han skulle avsluta mig direkt om jag visade minsta misstanke. Och jag känner att jag nog skulle kunna försvara mig med mitt fiskespö om nödvändigt.

Väl hemma hos Knox är stämningen extremt awkward, och jag håller mig ständigt på andra sidan rummet, nära utgången. Som jag misstänkte är hans hem grått, kallt, med olika vapen. Som en fängelsehåla. Jag undrar hur många offer som hållits här.

Efter bara ett par konversationslösa minuter av dålig stämning beslutar jag mig för att ta mig hem medan jag fortfarande kan. Men innan jag lämnar hans fängelsehåla av kall sten säger han ännu en sak som jag inte kan låta bli att tolka som ännu ett dolt hot, och som fick håren i nacken att resa sig av obehag och fruktan.

Nästa dag byggde jag en mur runt mitt hem.

Men jag kan inte stanna innanför mina murar hela tiden. Jag måste lämna mitt hem ibland. Men med invånare som den rosa psykopathästen och seriemördarfågeln bär det emot. När jag väl vågar mig ut för att gräva efter fossiler, fiska, fånga insekter och plocka frukt börjar en invånare att jaga mig. Jag vet inte vad som hade hänt om han fått tag i mig.

Efter alla mina problem och rädslan samt otryggheten som Knox närvaro skapar, bestämmer jag mig för att anmäla honom till byns myndigheter.

Ja.

Knox.

Det känns som att han konstant hotar mig efter att jag såg honom med en spade mitt i natten.

Det känns inte som att anmälningen kommer ha någon egentlig effekt. I värsta fall antagoniserar det bara Knox ytterligare. Jag måste sova med ena ögat öppet tills jag kommit på hur jag ska göra mig av med honom.

För att trösta mig själv efter dagens motgångar köper jag en söt klänning. Butikens ägare antar att jag handlar klänningen som present, och ger mig fördömande blickar när jag lämnar butiken klädd i den. Jag hatar den här byn. Jag är jättefin i den, making it work!

Jag köpte förresten Leonardo Da Vincis ”Mona Lisa” för bara 3000 Bells från en skum snubbe i ett tält. Han sa att den var äkta. Vilket jävla klipp alltså!

Jag och Peaches snackar om min Animal Crossing-dagbok på Svampriket.

När jag betalar av lånet till Tom Nook möter jag en utter i butiken. Tydligen går han omkring i städer för att värdera och döma hem. Går han in när jag inte är hemma? Ställer han sig och tittar in genom fönstret? Vilket fall som helst så ger han mig en massa komplimanger för min utomordentligt vackra bostad, och min bröstkorg fylls av gyllene stolhet och en form av sann lycka som jag aldrig känt förut.

Tills jag inser att han hela tiden stått och bara varit sjukt jävla sarkastisk mot mig.

Så det du säger, Lyle, är att du praktiskt taget ger mitt hem  1/10 i betyg.
Well, FUCK YOU, sarkastiska utter!

I helgen är det något som kallas för ”Bug-Off”, där alla byns invånare tävlar om vem som kan fånga den största insekten.

Gabriella kommer och hälsar på. Hon har redan fångat en insekt som givit henne förstaplatsen i sin egen by, medan jag kämpar för att ens få hälften som många poäng för mina insekter. Till råga på allt fixar hon även rekordet i min by också, som salt i såren. Jag försöker slå henne i huvudet med min håv.

Men allt är inte surt och bittert med hennes besök. Jag får nämligen hennes Arwing i utbyte mot min Midna-mask. Jag älskar verkligen den Midna-masken, men har bestämt att möbler alltid måste få gå före kläder. Och jag är ju faktiskt attans söt i min blåa kattkostym också. Med ögonlapp!

Jag vinner inte månadens Bug-Off. Jag kommer inte ens med på prispallen. Jag tror faktiskt jag kommer typ sist. Jag håller god min och försöker vara en god förlorare. Jag applåderar Claus som vinnare, men innerst inne brinner en glöd med avund som bitterhet som bränsle.

Nästa månad tänker jag fuska.

Jag är inte säker, men det kan pågå en protest utanför mitt hus.
Occupy Svampbo? Knox blick får mig att uppskatta stenmurarna runt huset.

Jag bestämmer mig för att göra något åt protesterna. Jag vill inte se en militärkupp eller en Svampbosk vår blossa upp, så jag frågade om jag kan kalla in kravallpolis med tårgas eller göra det illegalt för byborna att samlas. Tyvärr verkar Svampbo värna om sina demokratiska principer. Ett smärre bakslag.

Sedan dess har jag mest bara strosat omkring och mött obehagliga creepers…

Invandrare från muslimska regioner, som har liiite för mycket i ryggsäcken för att jag ska känna mig helt bekväm…

Gringubbar med metahumor…

Och gamla gubbar som verkar veta lite för mycket om mig.

Så i brist på vettigt folk beslutar jag mig för att besöka min kära flickvän Gabriellas by igen, och ser att hon på något vis lyckats få en Triforce. Som snurrar och låter exakt som introt till A Link to the Past när man trycker på den. Och hon vägrar byta eller sälja den till mig.

Jag vet inte längre var vårt förhållande befinner sig.

Om du vill hälsa på mig eller bli påhälsad av mig så är det bara att ropa! Min friendcode är 5455-9381-9926 och staden heter självklart Svampbo! Ses nästa vecka!