Att spelande gÄr i perioder i livet tror jag alla Àr överens om. Verkligheten tar ibland över och man mÄste koncentrera sig pÄ andra saker. Och ibland Àr spelsuget helt enkelt inte nÀrvarande. Under dessa perioder kan ett riktigt bra spel te sig som oövervinnerligt, inte för att det Àr svÄrt utan för att det krÀver mer av dig Àn vad du Àr villig att ge det. Spel som du egentligen tycker om men som bara lÀggs Ät sidan. Kvar finns en halvfÀrdig save som du aldrig kommer gÄ tillbaka till. HÀr kommer ett axplock av spel jag borde spelat klart, men inte gjorde.
FÄ spel Àr sÄ hyllade som Ico, verket som fick tryckas upp igen för att folk var för sega pÄ att förstÄ dess storhet. Det snackas om kÀnslor; grÄt och skratt. Super Play pratade lÀnge varmt om spelet och inför slÀppet av Shadow of the Colossus sÄ tyckte jag det var dags. Spelet startar upp och jag springer omkring med en brinnande pinne och jagar skuggor samtidigt som jag ska dra med mig en tjej jag inte kan prata med. Spelet Àr alltsÄ ett enda lÄngt eskortuppdrag med taskig kontroll. Shadow of the Colossus ramlar en dag senare in pÄ DC-hubben (ja, det hÀr var under mina mörka Är) och jag lÀmnar Ico. En dag ska jag förstÄ storheten i det hÀr spelet, jag Àr lÄngt frÄn en kÀnslokall spelare sÄ jag mÄste ha missat nÄgot.
Under gymnasiet lÄnade jag ett importerat Chrono Trigger och Àlskade det nÀstan lika mycket som det Final Fantasy 6 jag samtidigt lÄnade . NÄgra Är senare skaffade jag ett chippat Playstation och började lÄna importerade spel av samma kompis. Xenogears kan vara det bÀsta rollspel jag spelat och efter den 80-timmars mastodonten var jag sugen pÄ mer. Chrono Cross Àr ingen regelrÀtt uppföljare men ska utspela sig i samma universum. Efter att ha sprungit runt bland söderhavsöar ett par timmar sÄ blev jag djupt besviken. Ingenting klickade. Antagligen landade det bara helt fel pÄ grund av mina förvÀntningar, för vad jag lÀst sÄ ska det vara ett bra rollspel.
Jag spelade inte det tredje spelet förrÀn lÄngt senare sÄ nÀr jag satte mig med fyran sÄ hade jag del ett och tvÄ fÀrskt i huvudet. TvÄ spel jag hÄller vÀldigt högt Àn idag. Det fjÀrde spelet var bara konstigt, det bröt frÄn mallen jag var van vid. Jag hörde rykten om att det egentligen var ett annat spel som Konami slÀngt Silent Hill-namnet pÄ för att hinka in mer försÀljning, och det var precis sÄ det kÀndes. Idag vet jag att det dÀr bara var en halvsanning, Team Silent försökte med ett nytt grepp parallellt med den mer traditionella trean. Jag borde nog gÄ tillbaka med öppna ögon och se spelet för vad det Àr istÀllet för vad jag tycker det borde vara.
”- Xbox svar pĂ„ Metal Gear Solid”, sĂ„ sĂ„ldes det hĂ€r in. NĂ€r spelet ett halvĂ„r senare kom till PS2 sĂ„ var det precis det jag förvĂ€ntade mig. Men det var det inte. Jag tror inte jag spelade lĂ€ngre Ă€n tutorial-delen för jag fick verkligen inte styr pĂ„ kontrollen. PĂ„ den tiden fanns det en liten fanboi i mig och jag var nog lite för snabb med att avfĂ€rda serien som en blek kopia pĂ„ min kĂ€ra Snake. Det har kommit sju spel i serien nu, sĂ„ nĂ„nting mĂ„ste de göra rĂ€tt och det vore dumt att avfĂ€rda allt enbart för de dĂ€r tutorial-minuterna.
Som sagt sÄ Àlskar jag Silent Hill, och nÀstan lika mycket Resident Evil, sÄ jag var eld och lÄgor över det hÀr. Jag lÀste om Sanity-effekter i Super Play och peppade rejÀlt. Sen fick jag Àntligen spelet och jag upplevde det som en mÀrklig sörja av Vagrant Story-liknande action i en rörig och hoppig historia med Sanity-effekter som helt tappade vÀrde efter att jag forcerat fram dem alla. Jag ser idag att jag inte gav spelet den tid det förtjÀnade, jag hade Äter igen haft en felaktig syn pÄ vad ett spel borde vara. Jag hoppas vi nÄgon gÄng fÄr se en remake av det hÀr pÄ moderna konsoler.
Sist ut Àr Zelda-spelet som jag tror minst mÀnniskor faktiskt har spelat klart. Jag var en av dem, en som hatade att Äka bÄt. Intresset för spelet tvÀrdog just dÀr trots att jag ÀndÄ gillade bÄde gameplay och den grafiska stilen. Idag har ju spelet fÄtt en remake pÄ Wii U och jag har förstÄtt att spelet Àr riktigt bra, bara man tar sig förbi den dÀr lilla kullen pÄ vÀgen dit. En dag ska jag nog ta den dÀr bÄten och faktiskt Äka dit jag vill.
Gemensamt för alla spelen i den hÀr listan Àr att mina förhoppningar inte infriades, spelen var nÄgot annat Àn vad jag trodde. Jag hade sen inte energi nog, av diverse anledningar, för att orka se spelen för vad de egentligen försökte visa. Den hÀr tiden lÀrde mig mycket om mina spelvanor och hur jag ska stÀlla mig inför nya spel. Jag undviker tex oftast allt vad trailers heter och försöker hÄlla mig sÄ opepp som möjligt för att gÄ in sÄ ren jag bara kan, utan förhoppningar och förutfattade meningar, i nya spel.
Vilka spelskelett har du i garderoben och varför slutade du spela dem?
Lite som att man ”mĂ„ste” gilla Citizen Cane för att kalla sig filmentusiast sĂ„ verkar det som man nĂ€stan mĂ„ste dyrka Half Life-serien som spelare. Jag Ă€r inte sĂ€rskilt hĂ€ngiven Ă„t förstapersonsskjutargenren men har funnit nĂ„gra jag gillar (t.ex. BioShock) och tĂ€nkte dĂ€rför att Half Life 2 vĂ€l Ă€ndĂ„ mĂ„ste spelas dels för att kunna sĂ€ga att jag gjort det och dels för att det ska vara en av de bĂ€sta och mest banbrytande i genren. Jag tĂ„l det inte. Jag stĂ„r inte ut. Efter att ha plöjt ner en inte oansenlig mĂ€ngd timmar i spelet och gett upp efter nĂ€stan alla har jag helt lagt det pĂ„ hyllan och kommer nog aldrig röra det igen. Det kanske beror pĂ„ den grafiska stilen som Ă€r vĂ€ldigt utdaterad, det kanske beror pĂ„ att jag spelade pĂ„ PS3 och kontrollen verkligen inte klickade för, men frĂ€mst tror jag det beror pĂ„ den enorma hypen som spelet bara kunde leva upp till nĂ€r det var fĂ€rskt. Nu efter Ă„r av förruttnelse och ett luddigt tĂ€cke av mögel kan jag inte smĂ€lta detta spel, det vĂ€nder sig i magen sĂ„ fort jag fingrar pĂ„ skivan. Men jag skĂ€ms fortfarande lite – jag förvĂ€ntas ju gilla dethĂ€r. FYI sĂ„ Ă€r Citizen Cane ocksĂ„ vĂ€ldigt överskattad.
Jag kommer pÄ rak arm pÄ fyra titlar som jag aldrig avslutade:
– Super Mario Sunshine
– The Saboteur
– GTA IV
– Skyword Sword
Alla dessa titlar Ă€r sĂ„dan jag vill ha spelat fĂ€rdigt, men det kommer förmodligen aldrig hĂ€nda đ
Det var samma sak för mig med Windwaker. ĂndĂ„ anstrĂ€ngde jag mig och köpte Gamecube-utgĂ„van av en kollega med handkontroll och minneskort. FĂ„r bli att köra det frĂ„n början nĂ€r jag skaffar mig ett Wii U.
Fuck me, det var en smart toppbild. Snyggt bildsÀttning, Mr Fix-it!
Spelade aldrig klart nĂ„gon av följande titlar, men jag kommer ta upp dem igen… Tror jag.
Super mario galaxy 2
Red dead redemption
Luigis mansion 2
Ocarina of time
HĂ„ller med Bob, smart bild!
Jag kÀnner igen flera spel ifrÄn din lista.
Chrono Cross Ă€r otroligt mysigt och jag gillar det skarpt…min save Ă€r frĂ„n 2005, jag har inte klarat det Ă€nnu.
Silent Hill 4 spelade jag och min dÄvarande flickvÀn tills det tog stop och inte ens en guide kunde hjÀlpa oss. Sparfilen finns kvar pÄ nÄgot kort hÀr.
Windwaker la jag ned nÀr jag insÄg att jag skulle behöva segla runt och hitta alla kartor och bitar till trekraften. Jag klarade dock av det förra Äret.
Spelskelett som en vacker dag skall Äterupplivas sÄ att de kan berÀtta resten av sina historier:
Front Mission 3 (Jag Àr nÄgra fÄ uppdrag ifrÄn slutet men det Àr sÄ svÄrt.)
Legacy of Kain: Blood Omen (Jag sprang förbi en powerup, sparade och kan inte komma tillbaka. DÄlig speldesign men story och röstskÄdespeleri pÄ topnivÄ.
Twilight Princess (Jag sitter inte fast, jag slutade bara att spela)
Chrono Cross (Det var sÄ lÀnge sedan jag spelade det sÄ jag fÄr nog börja om)
Probotector
Det finns givet vis fler spel men de fÄr vÀnta.
var ocksĂ„ nĂ€ra pĂ„ att slĂ€ppa ico men med en sprucken hĂ€lsena hade ja mycket tid över och tvingade mig att spela klart det. oj va glad ja Ă€r över det beslutet, för mig var det slutet som fick mig att ”kĂ€nna” dom dĂ€r kĂ€nslorna som aldrig kom igenom i början av spelet!
Ibland bra spel gÄ förbi men sedan heller du kan spela ok spel i flera mÄnader. Denna artikel pÄminde mig om Interstate 76, ganska vanligt spel, men jag spelade det alltid som barn.